Agnostiker

Agnostikern vet inte och uttalar sig om sådant agnostikern inte kan veta. Det är själva grejen med att vara agnostiker. Nu är det inte säkert att agnostikern gör så när det handlar om religion enbart. I Visbyfallet har det vetats mycket som ingen av oss kan veta. En sak är vi ense om - ingen försvarar det som skedde för sju år sedan. Detta sagt kan det finnas många meningar och föreställningar om mycket. Det mesta har vi dock inga egentliga underlag för att uttala oss om.

Att Svenska kyrkan har en uppsättning strikta regler kanske det finns skäl att påminna om. En del präster har skrämts bort utan att saken de anklagas prövats först. Hotet var att det var enklare att avgå än agtt hamna i tidningarna. För alla. En del präster, som misstänkts för något där Svenska kyrkans strängare regelsystem skulle komma  till användning, har kvickt avsagt sig prästämbetet för att slippa rannsakan. Det tycktes bra för alla - då. Men kanske inte i efterhand?

Turerna kring fallet i Visby kan man ha många synpunkter på. Särskilt barmhärtigt har det inte varit mot någon. Inte mot tjejerna. Inte mot den fd prästen och hans familj. Inte mot Sven-Bernhard Fast, som ensam ska bära ansvaret för ett domkapitelsbeslut, dvs ett kollektivt beslut. Så har det riktats anklagelser mot domkapitelsledamöterna på temat "på förövarens sida!" - men var det verkligen detta saken gällde?

I allt det vi vet - och i det vi inte ska veta - finns det dock en säker kunskap. Det är Lennart Koskinen som ger ett besked som är att uppfatta som sant. Det belyser hur det var när det hela inträffade. Koskinen skriver i SvD den 9 april: "De berörda flickorna som ännu gick i skolan vädjade då till mig att inte låta det skedda bli offentligt."
Nå, det gick några år - och så offentliggjorde Koskinen deras vädjan!
Men en vädjan faller väl under tystnadsplikten för det är ett själsvårdsliknande samtal, minst sagt.

I klartext: Det är ett samtal där de litar på biskopen som en förtrogen - och de gör de i princip rätt i (men tydligen inte riktigt i praktiken). Lennart Koskinen glappar om sådant han skulle hålla tyst om. Han kunde maskerat det hela till ett principiellt problem - men han avslöjade något, en vädjan till biskopen. Detta är sannerligen något som i Svenska kyrkan måste uppfattas vara ett brott mot tystnadsplikten

Tystnadsplikten är i Svenska kyrkan livsviktig - för detta att prästen kan anförtros sådant ingen annan kan få veta, kan också göra skillnad mellan liv och död för en människa.
Därför är brott mot tystnadsplikten ett så allvarligt brott. Kom ihåg hur Peter Artman hanterades i Skara domkapitel för att han brutit mot tystnadsplikten i ett fejkat fall. Finns det någon rättvisa i världen borde någon dådkraftig uppmärksamma Ansvarsnämnden för biskopar på Koskinens artikel.

Gotlandstidningar - Hela Gotland eller Heliga Gotland, vad de nu kan kalla sig - har väl också fått en sak klar för sig. Vem såg till att mörka vad som hänt? Vi läser SvD:
"Jag valde då att att ge prästen möjlighet att själv avsäga sig sitt prästämbete, något som normalt protokollförs utan att skälen anges."
Inte Visby domkapitel. Inte Sven-Bernhard Fast. Lennart Koskinen! Och för detta sitt beslut har Koskinen låt Fast och domkapitlet löpa gatlopp. Då slipper vi vara agnostiker längre.

Anmälan till Ansvarsnämnden för biskopar tänker inte jag skicka in, men den som gör det får gärna hälsa Ansvarsnämnden från mig. Alla övriga får nu dra sig till minnes hur hela den här historien kom upp i ljuset. Ragnar the Knife.

Hade Koskinen frågat mig till råds, hade jag sagt honom att vara tyst. Man ska inte mucka med Ragnar, som har en propedeutisk kurs i juridik. Han kunde lika väl ha varit polischef som biskop, förstår vi nu. Och då kan vi också förstå Koskinen som Ragnars våta dröm. Gärningsmannen står där med den rykande pistolen i hand. "Vad behöver vi mer för bevis?", som översteprästen frågade. Men det är inte mörkandet som ska anmälas utan brottet mot tystnadsplikten i en själavårdsliknande situation - ja, vad annars skulle den sortens samtal med vädjan i en utsatt situation vara?

Hur man anmäler? Man kan helt enkelt låta Ansvarsnämnden få veta att man läst denna bloggpost och undra om det som där skrivs verkligen kan vara sant.
Poängen med att vara agnostiker är väl i alla sammanhang att man egentligen inte vill vara det?