Bloggen som problem

Det finns ett visst värde i bloggskrivande. En dagbok på webben, med alla de svagheter som följer med snabba noteringar i tidens ström, betyder att samtal pågår. Bloggaren kan ha fel i sak, fel vad gäller perspektiv, fel i slutledningarna, kort sagt, fel i det mesta. Sådant stimulerar samtalet - om någon alls läser.

Bloggaren kan också få sammanhang alldeles rätt och förmedla nyheter och informationer som andra har nytta av. Om det som skrivs blir väldigt nyttigt för dem som vill veta sådant man annars aldrig får veta, kan man räkna med översåtarnas vresighet. Varför skulle de vara nöjda när pöbeln får veta hur det egentligen förhåller sig? Att systemförsvararna, så fort det befinnes lämpligt, rycker ut för att ge åthutningar, hör till. Den fina utmärkelsen "Årets bloggare" som jag fick av Kyrkans Tidning, måste nog betraktas som återkallad av den tidigare chefredaktören Fregert (visserligen nu omedelbart avgången, men likväl).

En mängd frågor som intresserar mig, skriver jag inte om. Sådant som ligger under självklar tystnadsplikt - från sammanträden, t ex - kan inte hamna på bloggen. Annat som ligger under prästerlig tystnadsplikt blir inte heller till blogginlägg. Maktgranskning hör hemma på bloggen, det är givet, liksom kyrkliga frågor som bär mot framtiden.

Är denna blogggsida "högkyrklig"? Knappast. Jag är. Även om jag hellre vill se mig som hörande till den kyrkliga förnyelsen är det väl högkyrklig jag ska kallas. Före detta Johansson kallar mig "den mest folkkyrklige", det gjorde min gamle kyrkoherde och prost Pehr Edwall också. Det beror på att min högkyrklighet är en konsekvens av det ungkyrkliga. Jag är ju svenskkyrklig reformkatolik. Mer än de flesta. Det kan man se på bloggen då och då. Vad högkyrkligheten står för, framgår inte alltid av bloggkommentarerna. Ibland ska det markeras.

Bloggkommentarerna både roar och oroar mig. Jag har haft hållningen att släppa igenom det mesta. Också ointelligenta påhopp. Det mesta rätar ut sig efterhand, tänker jag. Men jag förvånas ibland över debatter där ett par personer pucklar på varandra i frågor vitt skilda från det som blogginläggen handlat om. Jag kan också bli förvånad över det som närmast är att uppfatta som personlig aggressivitet. En sak är kritik i sak. All kritik styr inte in så. Här tacklas inte bara spelförare utan alla som finns på isen. Liksom.

Jag släppte igenom kommentaren att Johan Dalman inte skulle vara adlig. Den fann jag underhållande, för visst är han adlig. Kommentaren att jag är en hycklare får gå på samma kvot. Det är antagligen helt sant det som sägs även om det är svårt att objektivt fastställa. Sannare hade varit att beskriva mig som syndare. Det har jag offentligen uttalat i en rad högmässor åren igenom. Men varför skära tunna skivor?

Jag läser gärna bloggkommentarer skrivna av lärare. De gläder mig alltid. Det kan visa sig att lärare är just så svagsinta som jag minns en del av mina lärare. Då blir jag glad. Det kan också visa sig att lärare är begåvade och för begåvade resonemang. Då blir jag glad. Varen alltid glada, sålunda.

Bloggskrivandet med kommentarmöjlighet kan uppfattas vara ett moraliskt problem. De som annars inte skulle bli lästa eller kommenterade av någon, har en möjlighet att exponera sig här och uppfattas vara något. Om de inte haft andras bloggar där de kunnat kommentera, hade de inte haft några egentliga fora. Det händer att jag funderar över dem som självupptaget driver andra teman än de ärenden som bloggen lyft fram, eller kör några varv med den personliga okunnigheten i frågor som avhandlas och som kännetecknas därav att okunnigheten är påståelig. Till den påståeliga okunnigheten hör gärna tanken att bloggaren själv ska förklara det som en och annan inte fattar. Det är jag oftast alldeles ointresserad av. Bloggformatet är ingen frågelåda.

Jag kan också fundera över det moraliska ansvaret att opponera. Det finns i somliga lägen ett sådant ansvar. Men det finns också till sist ett ansvar att inte opponera och därmed ägna sig åt livsuppehållande behandling av en döende patient. En enkel men svår fråga om medicinsk etik, alltså.

Vi är några som tror att det är kört för Svenska kyrkan. Vi läser dagens nummer av Kyrkans Tidning och får bränsle till den brasan. Nu skiftar Svenska kyrkan tro, blir ideologisk. Det har jag inget intresse av men uppenbarligen inte en hel del andra. Låt det gå över styr. Men då når mig frågan som före detta Johansson ställde: "Tror du på Gud?" och i det läget återstår väl uppgiften att göra motstånd mot allt det som vill demontera kyrkan - också den demontering som framställer sig som fromsint och fin. Bön, arbete och bloggande, alltså. Samt häpnad över alla tigande fegisar som decennium efter decennium vägrar ta det på allvar, som faktiskt utspelar sig i Svenska kyrkan under deras livstid (fritt efter Callum G. Brown).

"Pigg, käck och munter" ska denna bloggsida vara.
När den inte längre kan vara det, ska den läggas ner. Men ännu har väl inte det pigga, käcka och muntra tagit slut? Det kanske finns skäl att återkomma i morgon. Kanske då med frågan vad Lisbeth Besselin i Bräkne-Hoby vet om min potens. Stimulerad av denna bloggsida vecklar hon på sin blogg ut sina misstankar om att den inte riktigt håller måttet. Om detta vet hon dock intet. "You ain't seen nothing, Bettan, and well never make that experience." Eller med Max Raabe: "Ich bin nur gut wenn keiner guckt."

Det enda jag jagat i Nya Tant Lilas trakter är en främmande ubåt. Och det enda som hindrade i den jakten stavades IKFN.
Hennes yrke? Lärare, förstås.

Bara en lärare kan sjunka så riktigt lågt i debatten. Överträffad bara av en politiskt aktiv lärare, kanske. Som en ubåt som den svenska marinen verkligen fått bekämpa. Ungefär. Pass upp för minslingor i viken, Bettan! Minor är potenta vapen.