Biskop Johansson slutar med mera

Tänker jag efter tycks det mig som om biskop Johansson började och slutade sin verksamhet med att i domkapitlet ge mig admonitioner. Hur kunde detta komma att uppfattas av eftervärlden? Man undrar. Är det med biskop Johansson som med biskop Monod - ordningsmän i klassen när det kyrkliga livet är helt i oordning och de bara skapa ordning i oordningen. Inte vet jag. Jag vet inte ens hur det kom sig att biskop Johansson hamnade som biskop Lindegårds portföljbärare och för 34 år sedan fick den nyckel till biskopshuset Östrabo, som han nu lämnar tillbaka. 34 år - rekordet tycks svårslaget i varje fall av prästvigda personer. Men varför behövde han inte vara i församlingstjänst och vad har gjort honom så oumbärlig i stiftet? Fråga mig inte. Jag vet inte. Det säger kanske mer om biskop Lindegård och stiftet än om biskop Johansson?

Svaret är kanske att Johansson i alla lägen varit havlig. Han har aldrig gjort något utmanande, aldrig något farligt och i egentlig mening aldrig gjort någon skillnad. Skillnaderna har gjort sig själva och Johansson har hängt med och administrerat efter hand.

Biskop Johansson har varit den biskop stiftet ville ha. Vad nu stiftet egentligen är, det vet jag nog inte heller. Han skulle inte ställa till med något - och det har han inte heller gjort. Han har varit trevlig och det är viktigt nog. Generöst har han gett av sin tid ute i församlingarna och mötet med människor. Det uppfattades stiftet behöva efter den korta epoken Thidevall.

Frågan vad stiftet egentligen behövt de senaste decennierna ställer vi inte. Det har gjorts nyansatser som aldrig fullbordats. När något blivit bra, har det avslutats. Och det har alltid varit noga med avgränsningen av de icke önskade. "Marginalisera för att eliminera" sa man aldrig - men gjorde. Sven Lindegård var justare än Anders Wejryd, förstås, men tiden var en annan. Och ibland häpnar jag över biskopars felbedömningar - av människor och sammanhang. De borde vara kunniga i majeutik, förmågan att förlösa idéer, uppslag och människor. De flesta som blir biskopar kan inte det hantverket. Undantaget var Bertil Werkström. Så var han inte rädd utan mer kallelsemedveten. Han blev biskop och ärkebiskop inte som en karriärväg, tror jag han tänkte, utan därför att Gud gav honom en uppgift. Så enkelt och så svårt var det nog.

Hur såg biskop Johansson på sin tid? Han hade aldrig tänkt sig att bli biskop och det var många som under årens lopp inte tänkt honom som det. Så krisade det sig och så blev det som det blev. Antingen var detta ett antal bortkastade år, år när stiftet egentligen skulle ställt sig de avgörande framtidsfrågorna, skapat ett kollektivt krismedvetande och konstruktivt gjort omprövningar, eller så var det år när stiftet fick stilla sig och i lugn och ro få en utgångspunkt för det fortsatta arbetet under ledning av näste biskop. Med Modéus II får stiftet en församlingspräst och snart doktor dessutom som biskop, om det nu är biskop han blir. Påminner han inte lite om Thidevall i det stycket? Om Modéus II möblerar om, kanske biskop Johansson framstår i förklarat skimmer. Vem vet.

Nu ska tydligen biskop Johansson runt i stiftet och predika fortsättningsvis. Det kanske är klokt - eller inte. Jan Arvid Hellström hade inga problem med att Sven Lindegård fanns kvar. Kanske är detta biskop Johanssons tänk också? Men alldeles enkelt är det möjligtvis ändå inte.

Biskop Johansson lägger ner staven. Den var inte billig och finansierades med pengar från en kvinnoprästmotståndare. Det ska man minnas när biskopen i Växjö träder fram. Minns Oscar Sjöfors och le inåtvänt och stilla när ni ser biskopen föra stav. Ska det bli något, beror det tydligen på kvinnoprästmotståndare, signalerar staven. Vi ler.

Förr i världen gick biskopar i kloster efter avslutad tjänst, precis det påven Benedictus (Bengan i vänkretsen) gjorde. Biskop Johansson har flyttat till - Klostergatan. Det är "nästan som".

Uppfatta mig för all del inte som ovänlig mot biskop Johansson. Det är jag inte. Han är en vänlig själ som lockar fram vänligheten i oss alla. Fast jag har förstås inte glömt prosten Pehr Edwalls ord: "Kyrkans största problem har i alla tider varit dess biskopar." På så vis är det alltid, antar jag, en glädjedag den dag då en biskop slutar. Eller hur tänker ni? Om ni tänker, alltså.

Att Jesus trädde in i Växjö domkyrka under påskdagens högmässa men blev utkastad, inhämtade jag i Expressen. Jesus kallades utklädd. Antingen var det Jesus som kom och inte fick plats i den kyrkliga solenniteten eller så var det mer än det polisen uppfattade "störande av förrättning". Fattar jag Expressen rätt var artisterna från Far & Son i kyrkan "som av en händelse", Frej Larsson och Simon Gärdenfors. Händelsen filmades av Larssons kompis Jens Rosengren. Expressen publicerar och filmen kan ses på Expressens hemsida. Att ge sig in och göra ett event av detta slag i Kyrkans gudstjänst är mer än störande av förrättning. Om det nu ändå inte var Jesus själv som blev utkastad.

Hade inte Hotzlips och Klein sjungit med änglarna redan i går - i Svenska Dagbladet och därefter i radio, hörde jag - hade de kanske kunnat sjunga med änglarna då biskop Johansson avtackas.

Intressant med änglasångerskorna. De kommer inte med något nytt, de vet inte mer än vi och de passar på att i sin rättfärdighet spela ut denna rättfärdighet genom att hålla fram missförhållanden i Svenska kyrka för att förstärka påskens budskap.. Nu såg jag på en löpsedel att en tv-känd präst svindlat pensionärer på 400 000 och det var också en påskdagsnyhet. Men det gick alltså inte att säga ett ord, inte ett enda, om att Svenska kyrkan faktiskt följer upp anmälningar om missförhållanden och det gick inte heller att erkänna, att när det handlar om Visbyfallet vet vi inte tillräckligt - och så ska det vara. Hotzlips och Klein anför Koskinen som sanningsvittne kontra biskop Fast. Det går jag inte på. I valet mellan dessa två för att fastställa vem som är en hederlig person, tar jag inte miste.

I korthet: ingen försvarar vare sig sexuella eller ekonomiska förvillelser.
Men är det på grund av tre fall, tre för många men i alla fall, rimligt att hålla fram hela kåren av präster, diakoner och pedagoger som potentiella förövare genom att kräva utdrag ur belastningsregistret? Finns det ett belastningsregister för falsk lära? Och förslaget om att ett annat domkapitel ska pröva - vad bottnar det i? Misstro? Grundad på vad?'

Jag säger inte att de som skrivit en Brännpunktsartikel ocvh regiserrar bilden av Svenska kyrkan i allt har dåligt omdöme, men efter Bergers avhandling förvånar det mig att Hotzlips vill skriva sig som "doktorand vid Åbo Akademi". Har hon ingen självbevarelsedrift och doktorerar vid ett riktigt universitet med kvalitetskrav?