Mittast

Mediaturné ska Modéus II ut på. Jag undrar om det kommer att skriva några journalister, fast det måste det väl eftersom biskopen mediaturnerar. De behöver alltså inte komma. Han är där och tigger om uppmärksamhet. Ungefär som vår kooikerhund vid frukostbbordet. Hon ska då tryckas ner med kommandot "ner!". Jag kanske är ofin som påpekar att förr i världen fick biskopar freda sig för journalisters intresse - och det var inte så enkelt. Nu reser de runt till journalisterna. O tempora, o mores! Hur kunde det bli så? Vi hålls med kommunikatörer och då minskar självfallet det journalistiska intresset. Men det kan vara så att mediaturnén ger effekt.

Modéus II ska också inviga Pride-festivalen i Växjö. En biskop i tiden. Kunde man tänka sig Sven Lindegård göra det - eller Olof Sundby? Vad med Yngve Brilioth eller Sam Stadener i sammanhanget? Ni förstår själva. Något har hänt. Jag hör till dem som tycker att det är usel vakttjänst av väktarna på Sions murar att ställa in sig i högmodsparaden. Och när alla upprörs över en präst i Visby stift så är annat fullt ok och till och med rekommendabelt. Hyckleri, menar jag. En kyrklig paradgren, men i alla fall. När det verkligen gäller, avslöjas det. Domprosten i Luleå kunde väl ta sina kondomer (de som förpackats med texten "Störst av allt är kärleken") och fara till Visby och dela ut gratiskondomer efter en högmässa i Domkyrkan, så får vi se hur det funkar. Om det visar sig fungera dåligt rent opinionsmässigt - så kanske det i sig är dåligt?

Modéus I ger sig på 22 pingstpastorer på SvD Opinion (nätet). Inte för att de döper om utan för att de sagt vad ärkebiskop Werkström på sin tid menade. Varför var nu denna opinionsinsats så nödvädnig? Brukar biskopar bry sig om vad pingstpastorer säger?

Nu har jag ju deklarerat min klena bekännelse när det handlar om biskopar. Sakramental säkerhet borde vara en självklarhet när man ser en biskop och herdestaven det man skulle uppfatta. Vi ser frågetecknet i stället. Det ska nu förklaras med att vi inte riktigt förstår den eteriska apostoliska successionen. Det gör jag. Jag förstår den just som eterisk. Apostolisk succession är mer handfast än så. Den har en lära med sig men också en historia. Katolicitet kan inte tänkas utan att denna helkristendom är just historisk. Som Svenska kyrkan var och stod för när jag var barn.

Hur skedde förändringen? Några visste precis vad de ville och genomförde en politik som ville just detta; en förändring av kyrkan. Den togs i små steg och vid varje litet steg fanns de som varnade men de flesta förklarade att detta lilla steg var egentligen ingenting. Så har det fortgått. Några av kamraterna från Skara stift är sinnebilden. I alla kyrkopolitiska frågor ställde de sig i mitten. "Alldeles lagom", skulle Peps Persson sjunga. När frågorna ändrades och blev skarpare, placerade de sig fortfarande i mitten. Men de märkte inte att mitten alls inte var vad den varit utan en annan position. Fast i mitten.

Ni förstår. Det är som att alltid vara i skeppets mitt, inte på babord sida och inte på styrbords, och leva i föreställningen att där är man alltid rätt (till skillnad från vänster- och högerextremister). Den lilla omständigheten att skeppet förflyttar alla som står stilla, oavsett var de står stilla, går dem förbi.

Den lilla förändringen att en konsekrator inte självklart överantvardar det som sägs överantvardas, kan hanteras med olika besvärjelser. Gemensamt för de olika besvärjelserna är att e vilar på något inte genomreflekterat. Hur kommer sig det? Sanningsfrågor är av ett slag som i det längsta undviks. Oftast bibliskt. Skulle väl Gud ha sagt? Det finns inget i Bibeln? Vi lever i en annan tid? Flacius menar att ... Vi är inga fundamentalister - ja, det finns en uppsjö bortförklaringar.

Poängen är förstås att de mittaste alltid klarar sig. De klarar sig som de tre aporna. Mitt problem är att deras hållningar - hålla för ögonen, öronen och munnen - inte ger anledning till det som kallas "sakramental trygghet". De stänger av för de vill inte se det våra engelska vänner kallar en "impaired communion" heller. De har kanske inte ens en ordbok så att de kan kolla vad det begreppet betyder.

Jag suckar.
Också i det kyrkliga är det den intellektuelles öde att sitta nykter på de berusades gille.
Hur kul är det på en skala till två?