Folkkyrkan är körd

Det är självförstörande, det som pågår i Visby nu. Jag tror inte att man riktigt i Visby förstår hur ifrågasatt stiftet är - inte för fattade beslut utan ifrågasatt därför att det är så litet och borde läggas ner. Stordrift är vad som gäller. I det läget börjar Koskinen plädera för att frågor som är känsliga ska lämnas till ett annat stift därför att sammanhangen i Visby är för små. Och i tidningarna tycks det fortsätta.

Inger Harlevi ställer i en insändare tolv frågor kring det som ligger under sekretess. Hon borde vara kyrkligt erfaren. Utan skymten till bevis antar jag att hon varit rätt drivande i hela den här historien och nu vill lägga lite mer ved på brasan. På så vis blir det inte stå stora diskussioner om neddragningar i Visby. Att Tjelvarkyrkan läggs ner hör dit. I Visby tycks det mig som om arbetet med de stora satsningarna för fastlänningar tar stora resurser. De måste tas någonstans ifrån. Man kunde tänka sig att gutarna inte gillade detta - om de nämligen uppfattade ett samband. Handen på hjärtat, nog är det roligare med det mediala än med det trogna vardagsarbetet? Kommunikatörer ska leva och så når vi folket, som ska bli nöjda med sin kyrka när de får se att det kyrkliga uppmärksammas och de kyrkliga blir årets, månadens, veckans eller dagens opinionsbildare.

Gott folk och gotlänningar, vi tar inte för tillfället mer om detta. Det idoga arbetet på Gotland börjar riskera stiftet framtid. Gotland hamnar under Stockholms stift. Tacka Harlevi,  Hermansson och Koskinen för det. Samt de lokala tidningarna, som kommenterat material de alls inte haft kännedom om. Självförstörande är ordet, sa Bill. Destruktivt, sa Bull.

På tåget hem efter kyrkostyrelse (klimatet ni vet...) nöjesläste jag och försummade det pensum jag förelagt mig när det handlar om bildning. Nå, Seierstads bok om Breiviks attentat var kanske inte nöje och den är tjock samt utläst. Men det var Mary Eberstadts bok How the West really lost God (Templeton Press 2013) jag ville studera. I den har jag några sidor kvar men jag har fattat. Folkkyrkan är körd. Det är den av sociologiska skäl. Familjen bär upp tron, menar Eberstadt. Hon använder demografiska resonemang för att visa att där familjen inte bär upp värderingar, försvinner tron. Sekularisering är mindre en fråga om ideologiska val, om ni förstår hur jag menar. Eftersom folkkyrkan i grunden är en familjekyrka, kan den inte bestå, inte i ensamhushållens Sverige. Det är den enda möjliga och dystra slutsatsen jag kan dra innan jag kastat mig över boken 30 sista och optimistiska sidor.

Jag kunde förstås själv börja fundera över en kyrklig pastoral för ensamhushåll och en hållning i relation till individer som gör tron trolig. Det är någonstans här missionen skulle sätta in, förstås. Den kommer inte att göra så. Det blir i stället utspel i frågor som konsumenterna kan tycka vara viktiga och därför är beredda att fortsatt stödja med sin kyrkoavgift. Tjelvarkyrkan kan läggas ner men inte satsningarna på teologivecka och Almedalsarrangemang, för att bli så konkret som de insikitsfulla i Visby är - en modell för oss alla.

Eberstadt talar om "natural families". Urbaniseringen betyddde att de som flyttningen till stan gjorde människor "less likely to have and liv in strong natural families" och då tror jag att vi borde läsa om Friedrich Engels lilla bok Familjens uppkomst, för det är här någonstans det blir intressant. Är det så att de ekonomiska systemen verkligen alienerar oss från allt - också från Gud?

"More families of one equal less God", skriver Eberstadt. Hon undrar också om vi kan komma på människor som kommit till kyrkan eller synagogan när de fått barn och påpekar (lite road, tror jag) att det är så vanligt att det tänker vi inte på. Frågan är varför. Nu skriver hon i USA - men tänk snarare Sverige på 50- och 60-talen med söndagsskola och allt.
Eberstadt kursiverar:
 "The Christian story itself is a story told through the prism of the family. Take away the prism, and the story makes less sense."
Jag fattar. Och det betyder att folkkyrkan är körd. Den är nämligen en familjekyrka. Det var den som behövde småkyrkor där folket/familjerna bodde. Tjelvarkyrkan läggs ner. Jag noterar konsekvensen och det är, Helge, bara ett exempel.

Jag ska fråga forskningsfolket om de läst Eberstadt och om detta hon skriver borde få några konsekvenser för Svenska kyrkan.