Vi beklagar inte sorgen

Nu är det påsk på jorden och vi beklagar inte sorgen. Det är nämligen GLAD PÅSK eftersom Kristus verkligen har uppstått från de döda.
Jag läste en snutt i Melito av Sardes påskpredikan, som jag fastnade för:
"Han är den som klädde döden i skam och lät djävulen stå i sorg, liksom Mose gjorde med Farao."
Det var roligt att få veta och sorgen beklagar vi alls inte. Kristus är fiendens fiende. Det gläder oss när det går vår fiende illa.

Vi är alldeles för beskedliga och funderar alltför sällan på djävulens vanor. Lite fantasilöst är det - men mer behövs inte. Vi låter gärna lura oss. Särskilt när ondskan klär sig i änglakläder och ser from och fin ut. Ska vi praktisera mer av den kristna trons rebelliska? Vi som är lite mer fina i manéren får ju svårt med dr Martin Luther, som manade de kristtrogna att fisa, han sa så och jag är den förste att beklaga språkbruket, djävulen i ansiktet. Men det kan vara så att tiden för fromma fjärtar av detta slag har kommit, eftersom det är påsk och allt som kan öka djävulens sorg och förnedring god kristendom i praktiken. Tänk på detta när påskmaten förgasas.

Döden, döden, döden därtill. Klädd i skam. Svepningen ska klä upp oss och påminna om dopdräkten. Det är inte vi och våra döda som kläs i skam. Det är döden.

I Stilla veckan läste jag boken Savage Continent av Keith Lowe och drömde obehagligt. Boken handlar om uppgörelserna i Europa efter andra världskrigets slut, "Europe in the Atermath of World War II", när människor urskiljningslöst dödades eller med åtskillnad, för det handlade inte bara om hämnd utan om kollektiv skuld och etisk rensning. På en tysk krigskyrkogård i Frankrike såg jag att också små barn begravts. Två år eller så. De hade inte deltagit i kriget men de var fel och hanterades därefter. Norrmännen var beryktade för sina aktioner mot tysketöser och deras barn. I Polen rensades det och antisemitismen är ingen nazistisk uppfinning. Det finns en obehaglig och sällan berättad efterkrigshistoria och den är förödande konsekvent. Jag hade lite pejl på vad som hände och ändå drömde jag obehagligt. Det överraskade mig. "Må nåden komma och denna världen förgås!" sa de kristna. Med skäl. Och till det kom avrättningarna i Kenya. Om muslimer går runt och frågar vad studenterna bekänner samt omedelbart avrättar de kristna ska detta förstås inte uppfattas ha något som helst med islam att göra, förstår jag. Eller inte. Vi ska väl inte beklaga att Kristus kommer tillbaka och gör slut på djävulskapet? Och djävulens raseri är stort för han vet att hans tid är kort. Det är också ett perspektiv att påminna sig.

Vi har anledning till medlidande med människor, det vet jag. Men vi beklagar inte den sorg som följer med den glada påsken. Vi firar påsk. Och kanske Melito lärde mig något viktigt när han beskrev Farao som en modell för vad som komma skulle och som faktiskt också kom?
Nu säger jag som Melitio av Sardes om Kristus:
"Han är den som klädde döden i skam och lät djävulen stå i sorg, liksom Mose gjorde med Farao."
Jag blir riktigt stimulerad vid insikten.
Glad.
Som i Glad Påsk.