Martlings senaste

Carl Henrik Martling fyller 90 i år och firandet inleds i dag, när hans memoarer releasas. Livrustkammaren är platsen. Den tidigare överhovpredikanten ska väl uppfattas ha rustat för liv å det konungsliga slottet. Bokförlaget Gaudete bukar ha roliga boklanseringar - inte minst när lanseringen sker internationellt. Nu sker det i högsta grad nationellt, i Svea rikes traditionella maktutövningscentrum.

Boken då?
Jag har sett den. Bilder, bibliografi och personregister har fogats till den martlingska texten, som handlar om Värmland (förstås), om Uppsalas studerande-, student- och akademiska liv och väldigt mycket om kyrkoliv. "Född pöbelledare" löd omdömet om Martling. Det är nog det finaste som sagts om honom eftersom det måste åsyfta en särskild nådegåva, medfödd alltså. En hel del pöbel möter vi i personförteckningen. Somliga skriver memoarer om sig själva. Andra kan med det egna som utgångspunkt berätta om människor de mött och göra historien gripbar - begriplig.

Mig roade det att det för det kyrkopolitiska etablissemanget var så besvärande att Martling var överhovpredikant. Han var alltså ärkebiskop Werkströms chef. Det kunde Bertil  Werkström hantera men inte riktigt kyrkopolitikerna. Bestämmelserna gjordes om så att bara (fd) biskopar skulle kunna bli överhovpredikanter. Konungen skulle inte få åstadkomma något som skulle kunna komma att uppfattas som en kritik av biskopsutnämningar. Jag sa ingenting när detta skrevs in i kyrkoordningen. Kungahuset skulle få dela den allmänna vedermödan, tänkte jag, och därmed inte få ännu en överhovpredikant som var född pöbelledare. Varför skulle kungahuset få ha det roligare än alla vi andra?

Carl Henrik Martling tycker jag om.
Jag läste honom innan jag visste att det var honom jag läste för jag fick en halvårsprenumeration på SPT, där Martling åstadkom ledare i samarbete med Carl Strandberg. Lysande polemik var det. Roligt hade skribenterna. Ibland, menade de själva, alltför roligt för att det roliga skulle komma i tryck. Det finns med en skildring av tidskriftsarbetet i boken men i myllret av människor väldigt mycket mer. Somliga problem var Martling med om att lösa och nu ges några korta inblickar i det som var heta nyheter i bladen - och ibland inte alls heta och sannerligen inte i bladen, men nog så viktiga.

Ni får läsa boken, förstås.
Ett enda ska jag stryka under: Det är inte enkelt att hitta bilder. Det togs massor och mängder är borta. De kanske sattes i i album eller hamnade på någon redaktion, där det nogsamt gallrats. Kyrkans Tidnings negativ fanns vid en flytt i två kartonger. De kastades. Bokförlaget Verbum förlorade också bilder. Rein Välme som fotograferade för Vår Kyrka försökte ordna sitt arkiv men blev sjuk och det finns nu, osorterat, i ett förråd hos något av hans barn. Kulturupprensningen är inte bara partiell, den är mer än så. Alla som har foton har ett ansvar att sortera och ordna sin bildskatt. Och detta gäller kanske inte bara de flitiga fotograferna. Vad finns i dina gömmor och hur väl har du beskrivit vilka som finns på bilderna? Barnbarnen vet inte. Du vet. Någotsånär. Med detta i minne, är bilderna i boken Biskops vederlike rätt intressanta för där syns också ett stycke kyrklig vardag.

Carl Henrik saknar förmågan att vara tråkig. Hans memoarer beskriver något som var och som format det som är - eller kunde ha varit.
Ja, ni vet alla.
Och vet ni inte, vet ni när ni läst boken.

Men har allt som han berättar hänt? Han hävdar det, vilket betyder att han kämpat med sin värmländska natur, den som inte kan skilja mellan vad som varit och vad som kunde ha varit. Allvaret i boken är förstås att en annan tid än vår varit möjlig.

Nu undrar alla varför jag inte fortsätter skriva om Malmö.
Tålamod är också mod. I morgon tänkte jag åstadkomma något för det finns mer att säga. I dag ska det vara fest och glädje.