Fundersam

Frimodig kyrkas årsmöte i Västerås är avverkat och temat om flyktingar och asylsökande gav mycket att fundera över. Föredrag och workshops fungerar när de sätter igång tankar. Bäst? Jag vet inte. Mycket var bra. Men kommentaren jag minns är att det är samma tillfredsställelsecentrum som stimuleras av goda gärningar som av narkotika. Min geniala tanke är förstås att knarkare ska uppmuntras att göra goda gärningar i stället för att knarka. Det vore bäst för alla.

Annahita Parsán från Hammarbykyrkan, fd muslim, var klar i sina besked. Muslimer och kristna dyrkar inte samma Gud. Hon hänvisade till Matteusevangeliets kapitel 24. Det är en annan hållning än den som ligger bakom projektet Guds Hus i Fisksätra, konstaterade jag enkelt. Eftersom jag är en enkel själ borde, tänkte jag, de två perspektiven lyftas fram i debatten och komplicera den. Det finns kanske goda skäl för muslimer att slå ihjäl kristna - eller slaktar de kristna utan att ha några goda argument för saken? Men har de goda argument, är det då läge att tänka sig att det handlar om samma Gud som de tillber? Gäller saken en uppfattning eller en missuppfattning?

Jag funderar också över bloggkommentarer. Argument i frågor om eukaristin bottnar i det personliga eller i undantagsresonemang och, självfallet, i den romersk-katolska överlägsenhetskänslan, den känsla som alltid bäst uttryckt i simplistiska ställningstaganden (och som jag därför uppskattar för det går att begripa vad som sägs utan besvärande diplomati). Det privatiserade och undantagsresonemangen är förstås et självklart sätt att argumentera för här besvärar inte en helhetssyn där det ska finnas kyrkliga argument med, katolicitetsmarkörer. Att vi stiger in i Kyrkan och funderar i Kyrkans gemenskap är en hållning underordnad det personliga tyckandet. Jag vet inte om präster var bra på kyrktänket tidigare - men de imponerade på oss som då undervisades genom att de hade referenser. De hade läst Kyrkans stora teologer och visste hur de resonerade. De höll inte alltid med men de kunde resonera kring det de läst. Kyrkan är förstås en intellektuell miljö, eller? Jag skulle nog gärna se resonemang som styr in mot Kyrkan när vi talar om situationen i Svenska kyrkan.

Vi kunde lära oss lite mer av andras uppgörelser också. En fraktion kring Sture Ring angrep Sveriges Kommunistiska Parti (SKP, tidigare KFML) för att ha en sekteristisk arbetsstil och för att okritiskt följa Kinas politik. Ett "brytningsdokument" las fram varpå ledningen svarade med att kräva in lojalitetsdokument, ett papper som skulle skrivas under. Texten löd: "Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök av SKP eftersom SKP är det kommunistiska partiet. Jag kommer att försvara enheten, bekämpa fraktionsverksamhet och följa partibesluten."
Detta är en på många sätt användbar text och det i allsköns sammanhang.
Kunde vi inte avsluta våra anföranden så:
"Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök av SKP samt" - och så lägger man till det i sammanhanget aktuella.
Mentaliteten att dra gränser i det svenskkyrkliga är ju uppenbar.
Anföranden kan sluta så; "Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök samt Frimodig kyrka".
Då slipper man komplicera sin samtidsförståelse genom att ta upp vad Frimodig kyrka arbetar med för frågor och har att säga. Bara som ett exempel. Det är i varje fall tankebesparande - och det är stort nog.
Så fördöm. Men glöm inte att först fördöma Sture Rings splittringsförsök.

Sluta era brev, anföranden, framställningar och telefonsamtal så:
"Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök."

Senaste frågan om den avhandling Modéus II skrivit löd:
- Vad skriver han om Zulehner?
Svaret är att han inte skriver om honom. Tips till opponenten igen.