söndag 10 maj 2015

Bönsöndagen

Som alla fromsinta läser jag den kyrkliga annonseringen och uthärdar omdömet "du är som en gammal kärring", när jag läser och kommenterar. Jag har stor respekt för alla som uppmärksamt följer de tidender som varje vecka kommer i tidningarna, är synnerligen välinformerade om vem som är var och gör vad men som själva inte har en tanke på att församlas med församlingen. De vet i alla fall. Med tilltagande ålder kan jag nog utveckla de anlag som redan förefinns.

I fredags handlade det om det kommande. Gökotta på Kristi Himmelsfärds Dag, lyftes fram i annonsen för Stockholm. Om bönen hette det i en röd blaffa Bön visar att vi inte vill ge upp. Jag hajade till. Är det verkligen så?

Jag tror jag kom på varför jag blev överraskad. Perspektivet!
Här är det bön som inte är vad Anden manar mig till så att det blir rätt. Här är det bön som uttryck för mitt och mig. Bönen visar. På Guds nåd? Nja. På att vi inte vill ge upp. Det blir i land viktigt att kunna definiera vad som är subjekt i egentlig mening. Jag själv!!?

Men om jag vill ge upp? Det är nog nu. Jag ska antagligen dö och kan vara mätt på år. Kanske har jag till och med blivit trött på mig själv? Är inte bön då att faktiskt ge upp. "Min tid står i dina händer" eller "i dopet blev jag Ditt barn, om Du  skulle ha glömt saken" eller hur jag nu ska be i min uppgivenhet.

Jag har blivit alltmer känslig för det lagiska och det egocentriska. Det är kanske detta att jag illa tål religion? De religiösa använder sig av bönen. De kristna ber.

Denna Bönsöndag tänkte jag fira i Köpingsvik.
Köpings medeltida kyrka firar 60-årsjubiléum. Den restaurerades så uselt på 1800-talet att den till sist fick rivas och byggas upp på nytt. Den invigdes år 1955. Under byggtiden firade församlingen gudstjänsterna i församlingshemmet, men tappade mycket folk som hellre gick i grannskapets "riktiga" kyrkor. Det blev fel åt två håll. Kyrkorummet glömdes bort och församlingshemmet fick en nimbus av helighet. 1968 var jag tjänstebiträde i pastoratet, en märkvärdighet som inte satte några djupare spår. Nå, jag var arbetsledande komminister över hela norra Öland också, en gång när det begav sig. Att världens största samling av runstensfragment finns i Köpings kyrka tycks vara obekant. Åk dit och titta! Och när ni ändå är på Öland kan ni åka till Högby och titta på det berömda luftslottet också. Söder om kyrkan, ta södra grinden och gå till vänster.

Jag ska be på plats i Köpings kyrka. Men tro mig, den bönen visar alls inte att jag inte vill ge upp. Den visar bara att jag håller det för meningsfullt att tro Guds löften och be. Och då ligger fokus mer på Gud än på mig själv och mitt eget. Så är jag inte religiös heller. Jag är kristen. Kyrkokristen.

Min vän pastor O ringde. Han påminde om biskop Nygrens ord från år 1958 om att Svenska kyrkan växlade in på gnostikers och svärmandars spår. Han påpekade att det går att veta att Anders Nygrens analys var riktig. Vi kan återkomma till denna transformation som tema. Men pastor O:s analys är värd att lägga på minne:
"För gnostikerna är kategorierna rätt och fel, för de katolska synd och nåd."
Lyssna nu i det svenskkyrkliga vilka kategorier som anförs - och förstå!

I går kväll var det inte bara hockey. Kl 18 var det Bergspredikan i Gillberga stenbrott med Modéus II och Nordölands körer. Roligare på Öland än med Pride i Växjö, något som den ansvarige själv kallade "helt sjukt". Då var det väl så. Han borde veta. Modéus II predikade om bönen och välsignade men det var inte så mycket folk på plats om man jämför.... Det förklaras av kyligt väder. Modéus II avslöjade sig som modalist när han välsignade i "Guds, Faderns, Sonens och den helige Andens namn. Kyrkohandboken har en annan teologi.

Uppfatta inte detta som kritik för allt i världen. Det är bara ett konstaterande av faktum. Liksom konstaterandet att ingen skrattade ihjäl sig under biskopens predikan.

30 kommentarer:

  1. Dag, jag tycker nog att du tar i för mycket när du menar att "i Guds, Faderns, Sonens och den helige Andens namn" är modalism. Att först säga 'Guds' kom till under upplysningstiden, förmodligen för att göra formeln något så när acceptabel för teister, men inte nödvändigtvis som uttryck för ändrad teologi.

    Hade stiftsadministratorn däremot sagt: "i Guds, faders och sons och helig andes, namn" (motsvarande är inte ovanligt) hade jag hållit med dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte bara i upplysningstiden, Göran. I den melkitiska liturgin heter det precis så: Bism Allah, al Abd, al Ibn wa roho qaddosh, om jag nu minns rätt. Och de har inte upplevt någon upplysning och är sannerligen inte modalister./Gustaf Björck

      Radera
    2. Du har säkert rätt, Gustaf, men i latinsk rit är det ju inte så.

      Radera
  2. "En levande folklig kyrka är idealet".


    Vem har satt de orden på pränt?

    Jo, mannen, alias bloggpappan, alias KM-ledamoten m m Dag Sandahl, som häromdagen slog fast att kyrkan är en intellektuell gemenskap och därför fick den vid det här laget icke obekanta frågan från mig om den inte också är en folklig sådan.

    Och det är den ju, enligt vad samma person i rollen som KM-ledamot för FK har uttalat på nätet. Jag hade tidigare inte sett markeringen men gläds naturligtvis åt den, särskilt som bloggaren också "brinner för förnyelsefrågorna - de som handlar om Svenska kyrkans ärende men också om hennes identitet".

    Så ska det låta och läsas från den som är engagerad i, har ledande uppdrag för och brinner för vår svenska demokratiska folkkyrka!
    Med denna Erklärung följer också per automatik att upprepade underkännanden av kyrkans, dess demokrati och folkliga själ samt eventuella förkastelsedomar över kyrkan som helhet inte är möjliga. Ty, begåvad som bloggpappan är, begriper han förstås fuller väl att han inte kan och vill säga av den gren, som han själv sitter på och brinner för.

    -Jag är kyrkokristen, deklarerar han ovan. Kristen alltså, måste man väl tolka det, i Svenska kyrkan, för Svenska kyrkan och med Svenska kyrkan.

    Det ni, ideliga kritiker av samma kyrka, är markeringar som heter duga. Den som brinner för Svenska kyrkan har naturligtvis också ett brinnande intresse av att hjälpa, stötta, utveckla sin jordiske huvudman, kyrkans folkliga demokrati och förankring. Och på motsvarande sätt sätta dem på plats, vilka som ett återkommande mantra har att smutskasta, förtala och förminska kyrkan med omkring sex miljoner tillhöriga i landet.

    Med tillfredsställelse noteras alltså att BloggarDag med de citerade meningarna ovan tar ut behörigt avstånd till de högkyrkliga kritiker, som på löpande band och med starka ord i en rad varianter anser att Svenska kyrkan varken är teologiskt rumsren eller något att hålla i handen.
    Vad säger +Göran, HH, Antony och alla de andra om denna "brinnande" kärleksförklaring av bloggaren till Svenska kyrkan?

    Min fromma förhoppning är att de tonar ned sina ord och sin ton, fäster sina blickar på de många vackra kyrktornen runt om i landet, tackar Gud för vår gamla, älskade och demokratiska folkkyrka och allt vad den står för.
    Och att de naturligtvis känner kyrkans värme, är beredda att göra en insats där de är bosatta och skänker en tacksamhetens tanke åt kyrkans existens.
    Ni är alla välkomna i Svenska kyrkan och har alltid varit det!
    Och tack, BloiggarDag, för de fina orden, som jag alltså inte förrän nu har sett.
    Bättre sent än aldrig, heter det ju. Orden gäller också dem, som inte velat se och uppskatta vår kyrka eller som har vänt ryggen till den i oövertänkt ilska över något som just då inte passat den vrede.
    -Stilla er därför, ni kyrkokritiker. Vrede skänker ingen lycka!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bengt Olof! Jag är verksam i Missionsprovinsen. Den vill verka i "Svenska kyrkans tradition". Det är ju på många sätt en kärleksförklaring, om än inte helt till Svenska kyrkan i dess nuvarande form.

      F.ö. är jag inte riktigt säker på att du och Dag menar riktigt detsamma med "en levande folklig kyrka". Det kanske går att komma mer överens, men det kräver naturligtvis eftergifter av båda parter, inte bara av minoriteten.

      Radera
    2. Jag vill bestämt dementera att jag är, eller någonsin har varit, högkyrklig!
      Antony

      Radera
  3. Det var förväl att ingen skrattade ihjäl sig under biskopens (eller någon annans) predikan! Annars kunde man, utan att förringa det lidande som de av skrattdöden drabbade och deras anhöriga måste erfara, lätt tänka sig vilka åtgärder som fortsättningsvis skulle behöva vidtagas vid allt predikoarbete(!), i form av utbildnings och handlingsplaner och checklistor med vederbörlig inrapportering till ansvarigt förskrattningsskyddsombud inför och efter varje tillfälle, för att på så vis säkerställa att sådan tragiska händelser inte ska upprepas. Såvida sådan inrapportering sker rutinmässigt av predikanten, exemplevis under psalmen efter predikan eller postludiet, via ett webbformulär, bör merarbetet bli försumbart, samtidigt som Svenska kyrkan och eventuellt också arbetsmiljöverket (skrattdöden skulle också kunna drabba anställda som inte har adekvat skyddsutbildning), får ett gott informationsunderlag för vidare åtgärder.

    Eller, om man är tillräckligt cyniskt lagd, hade man förstås kunnat se att ett sådant, i sig tragiskt, dödsfall, istället öppnat nya möjligheter för åtskilliga medarbetare som äntligen kunde beredas meningsfulla, ja livräddande, arbetsuppgifter. Kompetensen att undvika detta slags olyckshändelser är ju faktiskt stor inom vår organisation, men hittills så föga efterfrågad. Om den olycka, som alltså inte skedde i sagda stenbrott, hade skett, kunde det äntligen ha blivit ändring. Då hade man kunnat få ansvariga på stifts- och riksnivå att inse betydelsen av en stor utbildningsinsats på området. Det handlar dock potentiellt om människors liv och hälsa! Inte heller värdet av den medieuppmärksamhet som en sådan satsning skulle kunna generera, bör underskattas. Den skulle i inte ringa grad kunna befrämja bilden av kyrkan som en ansvarsfull och viktig organisation i människors liv.

    För övrigt måste det tillhållas bloggaren att det är synnerligen otillständigt att skämta om att människor kan skratta ihjäl sig. De som gör så dör faktiskt och det är därför en fråga om människosyn och människovärde och därmed är det ytterst vår kyrkas värdegrund som bloggaren angriper!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Denna välformulerade och tänkvärda kommentar made my day!

      GG

      Radera
  4. Instämmer med biskop Göran; det får väl vara någon måtta på felfinneriet? Något kan väl vara fint och riktigt sagt trots att Modéus II sagt det? Nog förstår jag att bloggaren inte ville försumma möjligheten till en ordlek (modalisten Modéus). Men ändå...

    Dock har jag själv funderat en del på huruvida Åströms från Gävle ståtliga trefaldighetspsalm "Oändlige, i ljusets strålar" (nr 19 i 1819 års psalmbok, i ngt bearbetad form publicerad i Fria Psalmboken http://www.friapsalmboken.blogspot.se/search/label/O%C3%A4ndlige%20i%20ljusets%20str%C3%A5lar) har drag av just modalism. Där står ju inte bara de underbara raderna: "Ej endast i naturens under, / ej blott i återlösningens, / i nådens verk ock alla stunder / hans kärlek strålar utan gräns." Utan också: "En i ditt väsen, du förklarar / i dina verk dig trefalt stor. / Och HELIG, HELIG, HELIG svarar / på jordens sång din himlakor." Men jag är böjd att frikänna även Åström på den här punkten - för även om Fadern inte är Sonen som inte är den helige Ande som inte är Fadern så är de dock samtidigt en enda Gud som på tre olika sätt uppenbarat sej för oss. Och även om den utrerade modalismen är en irrlära (jfr Jesus only-rörelsen) så är den dock en relativt sympatisk irrlära (precis som monofysitismen f.ö.) jämfört med dem som förnekar Jesu eviga gudom (arianer och adoptarianer och unitarier o s v). Det viktigaste är, menar jag personligen, att vi ärar Sonen som vi ärar Fadern - eftersom de är ett om än ändå inte riktigt sak samma. Men jag är öppen för att jag har fel - ungefär som då jag tydligen omfattade den anselmska villfarelsen, varmed inte (som hos Waldenström) avses tron på det ställföreträdande försoningslidandet, utan det ensidiga betonandet av Jesu lidande lydnad på bekostnad av hans görande lydnad (hans rättfärdiga och fullkomliga liv, också det oss till godo).

    Som tant Elma i Lule (1918-1986) brukade säga: "Det här är djupa saker."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och som Carl Strandberg skulle ha sagt: "Det är inte alla förunnat att ha fått vara med när den djupa tallriken uppfanns."

      Radera
  5. Snälla Dag, skriv något om dopets betydelse och namngivningskalas som ersättning. Varför vill man inte låta döpa sina barn? Har det någon betydelse att man inte gör det?
    Ursäkta om detta faller utanför dagens ämne.

    SvaraRadera
  6. Till Antony och +Göran.

    -Antony säger sig inte vara högkyrklig. Det är kanske riktigt. Men han brukar ha hög ton i debatten.

    -Det gläder mig, bäste +Göran att Svenska kyrkan trots allt inte är glömd eller gömd av missionsprovinsen och att Du kan lufta försiktiga kompromisstankar. Det är ju ungefär så jag också ser på saken och att provinsens företrädare och andra i huvudsak högkyrkliga personer därför vänligen måtte dämpa såväl tonläge som underkännanden av Svenska kyrkan. Jag har sagt och upprepade det flerfaldiga gånger: att lyssnandets konst, ödmjukhetens lågmäldhet och respektens för andras åsikter är centrala vägar framåt.
    Alla vill ju tjäna samma Gud, har samma tro, förenas i tron på Hans nåd och kärlek.
    Varför då döma och fördöma andra, när så oändligt mycket mer förenar än skiljer oss åt?
    Guds fred!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Under alla de Oas-möten jag varit på har aldrig nämnts ett ord om SvK demokratiska uppbyggnad, vare sig positivt eller negativt.
      Det har alltid varit fokus på att man ska hem och jobba i det lokala med den helige Andes ledning.
      En högkyrklig gren av SvK som inte har högt tonläge gentemot andra, även om det stundtals är högljudda toner under mötena.

      Oasmötet - kankse ett upplevelse värd att göra för de flesta av oss?

      Radera
    2. Är Oas-rörelsen högkyrklig??
      Antony

      Radera
    3. Oasrörelsen är inte högkyrklig i något organisatoriskt avseende.
      Men rökelse, veteoblater och biskopen som välsignar oljan som ska smörja de sjuka, är inte främmande inslag på Oasmöten.
      En rik liturgi i kombination med en tolkningstradition i enlighet med kyrkans tradition betraktas vanligtvis som "högkyrkligT" ur en svenskkyrkligt perspektiv.
      Goda relationer till andra kyrkor är kanske också sådana markörer. Vilka andra konferenser inom SvK får regelbundet gäster från Koptiska, Katolska, afrikanska lutherska och i synnerhet Anglikanska kyrkan?

      Radera
  7. BOD,

    Tyvärr är det nog inte så mycket som förenar, Det Du kallar citat"
    vänligen måtte dämpa såväl tonläge som underkännanden av Svenska kyrkan. Jag har sagt och upprepade det flerfaldiga gånger: att lyssnandets konst, ödmjukhetens lågmäldhet och respektens för andras åsikter är centrala vägar framåt. Slut citat:

    Är inget annat än en uppmaning att tiga när SVeK nu slagit in på den gnostiska vägen och valt- frivilligt av grumliga anledningar men under inga omständigheter kristliga sådana att lämna Kristi Kyrka och den lära som vi genom Kristus själv och hans apostlar fått att förvalta -inte att förvanska.

    Tar vi Guds ord på allvar har vi inga andra alternativ än att försöka vrida den rätt eller ge upphov för de som ockuperat denna kyrka och lämna densamma. Att tiga är inget alternativ -där gäller det väl kända-tyvärr att den som tiger samtycker och i slutänden -inför Guds dom har att stå till svars för denna underlåtenhet att inte tala klarspråk.

    Kanske även Du borde erinra Dig detta. Leka lite mindre politruk och mera agera för återupprättande av Kristi Kyrka på jorden.

    //HH

    SvaraRadera
  8. HH,

    Tänk att Du aldrig förstår, aldrig vill förstå, aldrig vill försöka lyssna på andras åsikter, aldrig uppenbarligen ett ögonblick respekterar Svenska kyrkan, aldrig ger den ett vänligt ord. aldrig visar minsta tillstymmelse till en vilja att göra en insats i och för den och dess framgång!

    I stället är det samma malande, dömande, fördömande, destruktiva semantik med utgångspunkt från att Du har rätt, Din åsikt är den riktiga, medan kyrkan och alla dess biskopar är ute på villovägar och återvändsgränder.

    -När inte viljan finns att vara konstruktiv, flexibel och just lyssnande är naturligtvis ingen väg framkomlig.
    Då skall Du veta, Du som alltid döljer dig bakom signatur, att Du står inte för hela sanningen, att Du inte är den sanna teologins riktkarl, att Du inte är upphöjd över alla andra kyrkligt engagerade, att Du inte kan peka med hela handen, att du blott och bart är en av miljoner myror i världens myrstack, naturligtvis respekterad för Dina insatser där. Att Du alltså inte är något kyrkligt och teologiskt orakel, som Svenska kyrkan har att rätta sig efter!

    Inse äntligen Din begränsning, HH. Diskussionen blir mer konstruktiv då!
    Böj alltså någon gång nacken!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och av Sjuårskriget blev Trettioåriga Kriget, som blev till Hundraårskriget ...

      Radera
  9. Svenska Kyrkan är större och mer beständig än den krympande statsprotestantiska åsiktsgemenskapen som kallar sig demokratisk och rikstäckande. Den sakramentala gemenskap som bygger upp Kristi Kyrka vari Svenska Kyrkan ingår behöver inte snegla efter eller söka tidsandans gunst eller bekräftelse. Denna gemenskap har erfarenhet av allt från att vara underkänd till att bli hyllad genom historiens gång. Framtiden för Svenska Kyrkan torde vara att återupptäcka sin evangeliska katolska identitet för att bli befriad från besvärande gnostiska infektioner.

    SvaraRadera
  10. Thomas Andersson,

    -Vänligen då beskriv storleken på denna Din beskrivning av Svenska kyrkan, som påstås vara så mycket mer än den demokratiska, rikstäckande folkkyrkan.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  11. Ursäkta mig, som inte kan förstå en del av ovanstående kommentarer, men en sak förstår jag - bloggaren fick kritik av medätande att han läste 'som en gammal kärring'. Ja ha ja. Är det pejorativt? Vi som ÄR gamla kärringar har också rätt att läsa, tänker jag. Och det finns andra som kommer att bli, om tiden är med dem.
    Ylva Willborg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns många nedvärderingar av äldre som återkommer på den här bloggen! Någon klädde, för att förnedra, i sin fantasi- vilken hos henne gärna kretsar i människors nedre regioner- en annan en kommentator i bajsig blöja, vilket givetvis var en kränkning av gamla och sjuka som verkligen har en sådan ibland. Och allt får passera i kommentatorsfältet! Att placera på vårdhem- som inte alls är med sanningen överensstämmande- hörde också dit.
      Själv har jag fått många hånfullheter för min ålder, men ingen mer än jag själv (på min blogg) har sagt det som förmodligen är sant, nämligen att en del gubbar här, till synes, är ordentligt senila i sitt tjatande om samma saker.
      Ja, man kunde nästan tro att även en och annan medelålders kvinna hörde dit, fast det är kanske andra skador i huvudet som gör att det ständigt blir tjat om samma saker.

      Radera
    2. Det mås visst förskräckligt dåligt hemma hos den lila tanten just nu...

      Radera
    3. Inte alls, Anonym kl.13.59 (Anna? Antony?)
      Jag mår utmärkt så länge jag inte läser här och känner att man bör instämma eller bemöta något, som ibland handlar om mig själv, som i LFL:s kommentarer, utan att jag på något sätt har varit inkopplad. Men det är faktiskt så att respektlösheten mot äldre på sina håll är skrämmande, speciellt när det gäller från människor som påstår att de är lärare för invandrare, som inte alltid är purunga. Hur går detta hem?
      Under mina sista år som lärare fick jag stor respekt från mina invandrarlever just på grund av att jag betraktades som äldre. Skulle de gilla en lärare som spottade på och kränkte gamla människor? Det tror jag inte!

      Radera
    4. Nej jag är aldrig anonym, tant lila. Jag tycker du spottar på och kränker yngre personer som jag har sagt tidigare. Och jag får respekt från mina elever trots att jag alls inte är så gammal som tant.

      Om en människa inte kan hålla tätt och bajsar på sig i kommentarsfältet vilket kan hända en del äldre tycker jag det är utmärkt att det finns blöjor som gör att det inte blir så kladdigt och dålig lukt. Det är inget nedvärderande med det, förstår väl tant.

      Radera
  12. Ädel är skaran sen tusen år Gud i vår kyrka fått frälsa. Framåt vår hoppfyllda längtan går. Ungdomen kristnad är sveriges vår sveriges framtid och hälsa.

    SvaraRadera
  13. Thomas Andersson,

    Frågan han fick kunde han ej besvara,
    därför lät han den med tystnad vara;
    Ironisera över folkkyrkan lockar mer,
    ty så gör de som inte verkligheten ser!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du uppfattar mig fel käre Bengt-Olof. Min psalmsång är inte ironisk utan mitt svar till Dig. Jag tror att Du helhjärtat stämmer in i "Fädernas Kyrka". Dessutom är jag "eklundian". Jag väljer ofta Eklunds psalmer när jag får tillfälle. Läs gärna Eklunds "Andelivet i Sveriges Kyrka".

      Radera
  14. Thomas Andersson,

    Jo, käre vän, jag älskar Eklunds psalm "Färdernas kyrka" och har i min fatabur en tjock doktorsavhandling om biskopen, skriven av en kollega till mig.

    Men nu gällde det en fråga, som jag inte fick svar på. Därav de små enkla raderna.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag citerar från J A Eklund vilket visar på att "hans ungkyrklighet" mycket tydligt kan sägas mynna ut i "högkyrkligheten" eller det evangeliskt katolska. "Vi vilja icke helt enkelt bli ett annex till eller ett hörn av den tyska lutherdomen eller kalvinismens kyrkobygge. Vi vilja vara en kyrka på en gång allmännelig (dvs. Katolsk min anm.) evangelisk och svensk. Ditåt visar också det djupaste i vår reformation" (Andelivet i Sveriges Kyrka vol 2 s 72). Redan 1902 uppmanar Eklund till studium av Thomas av Aquino utöver Luther.

      Radera