torsdag 31 mars 2016

Hoppelihopp

Det talas mycket om hoppet nuförtiden. Det är väl på ett sätt begripligt. Men jag undrar vad ordet egentligen står för.

Jag fick höra att "hoppet korsfästes" och så var det en lördag där hoppet  tydligen stod och vägde, men på söndagen var det hopp igen. Frågan var vad vi får hoppas på och det konstruktiva hoppet skulle odlas och så skulle vi bli människor som bärs av mod och hopp och detta är något allmänmänskligt. "Hoppet är att vara buren av mening oavsett hur det går", hette det också.

Det blev så mycket hopp att situationen blev mig besvärande.
För mycket och för lite skämmer allt. Och i det här fallet torde det vara svårt att förstå vad hoppet egentligen är. Hade det sagts att Guds Son korsfästes, lades i graven och uppstod och därmed förde fram liv och oförgänglighet fram i ljuset, hade jag fattat och förstått att något nytt redan inträffat. Här är väl ett problem. Hoppas ut i det blå, det kan man göra. Men hålla fast vid gjord erfarenhet och dra ut denna erfarenhet i evighet är ett väl så konkret uttryck för vad det kristna hoppet är. Blir det inte för andra söndagskolgossar och söndagskolflickor lite konstigt att det sällan talas om Jesus Kristus och dras konsekvenser för ett eventuellt hopp utifrån honom?

Är det Moltmanns Theologie der Hoffnung som nu kommer stort?
Biskop Nygren övertygades inte av Moltmann, inte hans fru Irmgard heller. Biskopen läste och fick tillkalla hustrun i ett försök att få mening i orden. Det gick inte. Men biskopen hade i alla fall gjort ett försök. "Jag ville ge också de små en chans", som han maliciöst uttryckte förhållandet på Miklagård i Lund. Berättelsen är sann. Jag har själv hört den av en som berättat den. Prosten Frithiof i Ljungby, nämligen. Han var där!

Lars Thunberg skulle på begäran föreläsa om Moltmanns teologi i Uppsala Missionskyrka. Runar Eldebo redigerade sedan introduktionen till Moltmanns teologi, Moltmann och hoppets tecken, Gummessons, Stockholm 1978,
Thunberg kunde till sist inte hålla sig: "Moltmanns kyrkosyn är starkt reformert".  (aa s 52) Uppståndelsen är verklig för Moltmann men inte verklig här och nu utan "bara just som tecken, som en uppenbarelseform för det kommande." (aa s 52). En annan syn på sakrament och mystik kan ge mer än Moltmanns syn, antog Lars Thunberg (aa s 52).
Kan en nyckel för att förstå talet om hopp vara just Moltmann och kan det visa sig att talet om hopp brister just därför att det sakramentala och mystiken inte spelar någon avgörande roll? Hoppet blir något i framtiden, inte närvaro nu.

Är den kritiska fråga som bör ställas inför allt tal om hoppet denna, undrar jag. "I det som sägs, vad sägs om Jesus Kristus? Inte bara om Jesus, inte bara om Kristus utan om Jesus Kristus. Om ingenting sägs, sägs också något. Pröva tanken.

Jag läser andra texter i samtiden.
Ni kan få tre meningar, hopsnickrade av en kontraktsprost. Jag anger förhållandet för att ni ska förstå att det är nivå på det hela:
"När mörkret är som mörkast återstår bara uppgivandets frihet i väntan på vändpunkten."
"Vändpunkten anas i mellanrummet genom svindlande öppenhet för att fröet kan börja gro."
"Uppståndelsetron är inte faktisk - den är levande! Tro inte på dem som försöker hävda motsatsen."

Kan det hända att man längtar efter professor Hedenius eller docenten Lidforss? Återkommande! Det är faktiskt liyte synd om dem att de är döda för detta hade de förmått uppskatta. Det är vackert men riktigt vad det betyder, kan ingen förstå. Det öppnar upp ett mellanrum för tolkningar. Dr F har försökt utröna vad det där "mellanrummet" som det blivit så populärt att tala om egentligen är.  Det var förspilld möda. Är inte mellanrummet just som mellanrum odefinierbart och därmed obegripligt. En känsla men inte en tanke? Uppståndelsetron är inte faktisk - den är levande

I går utförde jag och arvingarna /inte dansbandet!/ lite praktiskt arbete å lantegendomen med  Husqvarna 240 och Stihl röjsåg. Sågbyxorna och hörselkåpa på garanterar möjligheter till ett rikt inre liv. Bullret avskärmar. Jag gick där och tänkte på hoppet och mellanrummen och på hur något inte är faktiskt men levande och så försökte jag fatta vad det betyder att jag inte ska tro på dem som försöker hävda motsatsen, dvs att uppståndelsetron är faktisk men inte levande. Kan det vara så enkelt att vi egentligen möter en kyrklighet som vet att möta samtidens förvirrade medelklass?

Det är ju medelklassen som pressas tillbaka i kristiderna. Den måste söka en förlorad identitet, en som präglats av framgång när framgången bryts och det politiska livet blir förvirrat och skrämmande. Ebert i 1920-talets Tyskland och Löfven i 2010-talets Sverige, alltså. Det är då det talas hopp i allmänhet ,för det är ett hopp för allmänheten. Jesus blir för mycket. Hopp blir en lagom kategori. Med några alerta kommunikatörer och med inlägg på twitter kan budskapet förmedlas. Det är bara att stå på med vittnesbördet om det hopp som världen skriker efter.

Men skriker den efter det kristna hoppet - eller efter hopp?
Är skillnaden den, att det kristna hoppet gestaltas här och nu sakramentalt därför att Jesus Kristus kommer till sockenkyrkan söndag förmiddag (kyrkklockorna kallar) och finns efter sitt löfte hos oss där två eller tre församlats i hans namn men det som kallas "hoppet" till sist bara är en besvärjelse att det ska gå bra eller bli bättre framöver? Jag ska tala med min vän doktor F om saken. Han är ett sammanhang på spåren när han tolkar samtidsteologin: effekterna av Kristus-händelsen går att beskriva med positivt laddade allmänbegrepp, elastiska och öppna för tolkningar. Så är det nog

Men jag funderade mer dystert än så.
På twitter besvarades frågan "Vad gör prästen när det inte är gudstjänst?" Nu får ni hela svaret: "Fina svaret: Allt möjligt, ffa möten med människor. Vissa dagar: svarar på mail. Men allt i bön."
Det var ett fint svar, men inte sant. Det är inte lätt det där med bönen i allt som en präst sysslar med.
Har vi hamnat i en kyrklig situation där det fina har företräde framför det sanna?

Eller bottnar dysterheten inte i nåden utan helt enkelt i gårdagens möda.
Jag sjunger ogärna denna morgon "Huvud, skuldra, knä och tå" och gör rörelserna därtill...

18 kommentarer:

  1. Hoppsansa, som vi sa i Orrefors. För att nu hålla det twitterkort.
    U Berggren

    SvaraRadera
  2. Du kan börja nerifrån och sjunga: "Tårna sitter längst ner, / hälen kommer sen, / knäna och så låren, / stjärten över den, / magen och så bröstet, huvudet också / håret högst däruppe / Gud skapade oss så." // Panna, ögon, näsa, / läpparna är två, / axlar, armar, händer, / fingrar fick vi så, / könsorgan och tarmar, / muskler och skelett, / allt har Herren skapat / på detta fina sätt."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Minns nu att du manar en otränad huggare i skogen, som nu gjort sitt andra dagsverke och behöver styrka sig med en stor, stark pilsner. Kan ärkebiskopen (se Twitter eller Facebook) kan jag!

      Radera
    2. Jag brukar röja stigen intill från 70-åriga vindfällen med hjälp av fogsvans. Motorsåg är fusk, men kanske jobbigt ändå (ungefär som slalomåkning är ansträngande trots lifthjälpen).

      Det var förresten länge sen jag nådde tårna med raka ben. "Lungor och så tarmar" skulle det visst stå i andra versen, säger hustrun - men fortplantningsförmågan är väl lika viktig för livets fortkomst som andningen ;o).

      Nu ska jag fara på politiskt medlemsmöte för att se vad Liberalerna har hittat på den här gången ;o]

      Radera
  3. F.ö. sjunger jag gärna Kingo så här på Femtedag Påsk: http://www.psalmboken.blogspot.se/2016/03/300-som-den-gyllne-solen-bryter.html

    SvaraRadera
  4. Att det där fina har företräde framför det sanna har slagit igenom i rätt många kyrkor.
    Men var det inte just det som Luther påpekade med sina teser?

    Vilka påpekar det idag förutom BloggarDag?

    SvaraRadera
  5. Mycket av förkunnelsen i SvK är grund. Just vackra, tidsriktiga ord.

    Det blir inte mycket till hopp att leva på av det.


    Ave crux, spes unica!

    SvaraRadera
  6. Börjar osökt nynna på smurfarnas fina lilla visa: "Bibbeli, babbeli, bubbelibi, ..."
    /Per H

    SvaraRadera
  7. Allt annat än hoppingivande, men sant, inlägg i dag. Det är mycken förment hoppfull men faktisk hopplös förkunnelse i Svenska kyrkan i dag.


    Rickard

    SvaraRadera
  8. Hoppet, bäste bloggare, är väl en renässans för en kristen framtid?

    Jag har läst dagens bloggartext, läst igen och undrar: vad vill författaren säga oss?

    Svårt att veta, då frågetecknen haglar efter meningarna och man av dem kan utläsa en för att komma ifrån bloggaren ovanlig svarslöshet: ett slags vacklande mellan olika ståndpunkter.

    Här vill jag gärna inflika min inledningsvis nämnda sammanfattande önskan: hoppet är en samhällsutveckling i kristen anda. (samhället kan aldrig kopplas bort ifrån kyrkan, då kyrkan arbetar i samhället och skall vara dess medborgare till hjälp, tröst och vägledning) Kyrka och samhälle hör därför samman: kristen etik bör alltid finnas i samhällsbesluten.

    -Men hoppet är också önskemålet om det godas seger över det onda i vardagen: att löna ont med gott.

    Goda gärningar är, möjligen naivt uttryckt men sant, en lisa för själen: den egna själens och deras själ som är mottagare av de goda gärningarna.

    Bloggaren uppehåller sig mycket vid prästens roll. Men kyrkan är mer än prästen: den är hela församlingen, de förtroendevalda, lekmännen, anställda. Var och en av dem har ansvar. Tillsammans har de ansvar. För att levandegöra hoppet, framtidshoppet, de goda gärningarnas seger över ondskans destruktivitet. En kyrka som står stadigt på jorden, är trygg i sitt arbete, hänsynsfull och tolerant, förmedlar ett hopp, som kan bära frukt i framtiden.

    En sådan kyrka är det allas vårt ansvar att forma, arbeta för, glädjas åt och vara hemma i.

    Är vi överens, hr bloggare? Kan hoppet, grundat på kristendomen, sanningens, nådens, rättens, fredens och frihetens religion, kortfattat formuleras så?
    Eller är jag ute och reser, som det ibland brukar heta?

    Och då har jag ställt en fråga, som jag inte besvarat. Å andra sidan skall man ju avstå ifrån att betygsätta sig själv. Andra på denna spalt brukar ju vara kvicka att utdela omdömen - om just andra personer!


    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. F D Alphadeltagaren31 mars 2016 kl. 19:19

      Förstår du inte Bengt Olof Dike, att vissa av oss dukar under av "Det kristna ansvaret" och "Det kristna uppdraget? Vill man vara en församlingsmedlem värd namnet så ska man precis som du säger "arbeta i samhället och vara dess medborgare till hjälp". Man ska "gestalta gudsriket" genom än det ena än det andra. Människor blir ibland trötta och ledsna av kraven för de (behoven) sinar aldrig. Men uppifrån (organisationen) kommer direktiven att "frigöra krafterna" för att göra kyrkan relevant. En anhörig som bakat bröd, städat och varit frivillig i ALLT i kyrkan i 60 år känner sig inte längre behörig att gå på mässa. Anledning? Hon har (på läkares order) fått sluta arbeta med tiggarna, som just nu är prio ett i stadsdelskyrkan. En annan anhörig då körde en gång tanten till en avlägsen kyrka, där ingen visste att hon "nallade" sakrament helt skamlöst. Jag ville prata med prästen om alla kraven, men hen var sjukskriven. Av kraven kanske.

      Radera
    2. ."..inte längre behörig att gå på mässa" Nä, är det överhuvudtaget någon som någon gång varit eller är det? De Goda Nyheterna är ju att vi får komma ändå, för att Jesus är just "behörig" i vårt ställe och att vi, obehöriga, får i Honom räkna oss själva som fullkomligt behöriga! :-)
      /Per H

      Radera
    3. Jag lyssnar med behållning till "dayly hope" av Rick Warren. I gårdagens tankar delar han sin syn på hur man går från dröm till verklighet. Viss erfarenhet har han, med trettio års församlingsbygge. Bengt Olof, ta en stund, lyssna och reflektera. Prästänka
      http://rickwarren.org/devotional/english/seize-the-moment!1#.Vv5NnH2D94s.email

      Radera
    4. Alphadeltagaren1 april 2016 kl. 13:04

      Per H:
      Det låter vackert. Hoppfullt.

      Tyvärr går man före åt ett annat håll. Först trodde jag tanten missförstått. Men efter att ha varit på Sveriges största välgörenhetsorganisation och fått förklarat att jag, om jag vill leva i efterföljd, måste upprätta människovärdet hos alla jag möter så har även jag gett upp. Det är mig övermäktigt. Nyheterna (De goda) har uppdaterats med att vi ska göra kyrkans tjänster efterfrågade och varumärket relevant. Rent personligen hade jag gärna fallit knä vid ett altare för en stund och totalt struntat i kravet på att göra skillnad i världen och vinna aktning.

      Radera
  9. När Dike inte förstår, anar jag att Moltmann har fått sig en lärjunge. Exakt på vad grundar sig Bengt Olof Dikes hopp?
    Jag menar, statskyrkosystemet är ju väck...

    SvaraRadera
  10. "Men hoppet är också önskemålet om det godas seger över det onda i vardagen: att löna ont med gott." Det behövs inte särskilt mycket människokännedom (och självkännedom) för att inse att detta i det stora hela är ett tomt hopp.

    SvaraRadera
  11. BloggarDag och +Göran,

    Till den förstnämnde:
    -Det grundar sig på Frälsaren.

    Och till den andre:

    -Om det är ett tomt hopp, måste Du förklara det alternativa hoppet. O.s.a, tack!

    BENGT OLOF DIKE

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera