Jag har ofta frågor, Herre

Svenska kyrkan twittrade en bön:
GUD VI BER
För dem som drabbats av ondska
För dem, vars trygghet skakats men där livet fortsätter
Ge oss kraft att fortsätta på din väg, kärlekens väg

Mina frågor är två, en ideologisk och en teologisk. Jag är inte helt säker på att de ska skiljas åt, men jag gör ett försök.

1. Den ideologiska
Drabbats av ondska? Fanons bok Jordens fördömda kanske vi skulle läsa om? Det som kallas ondska är från förövarnas perspektiv inte något ont annat än i den meningen att "doktorns kniv gör ont men gott". Det var ju en ståndpunkt som förfäktades i Kyrkomötet vid en annan uppgörelse med dem som tänkte på ett annat sätt. Det handklar om välutbildade människor som handlar rationellt och de är beredda att använda sig av de verktyg som behövs för att skapa den goda framtiden. Några står i vägen för denna framtid. De ska bort eller skrämmas till tystnad. Makt fungerar så.
Med vilken rätt eller vilken förförståelse definieras nu denna godhet som "ondska"?
Det går inte att göra omelett utan att knäcka ägg.
När sluträkningen kommer, slutar den på plus. Vi kan beklaga att det krävdes offer på vägen men hur  eller hur hade offer ändå krävts och nu har allt blivit bättre. Allahs vilja är bäst. Det blir Dar es Salaam

Jag funderar vidare:
Ber vi för dem som drabbats av "ondska" för att slippa förstå brutalitetens rationalitet?
Eller handlar det om allmän välvilja?
Kan då de välvilliga inte riktigt förstå när tankesystem kolliderar?
Det sägs nu att islam inte har något med IS, Boko Haram och andra islamistiska grupper att göra. Inte något, ingenting? Det måste man vara rätt välvillig för att tro. Rimligare är väl att se just ett samband? Det kommer att bli bra, men vägen dit är besvärlig och ibland blodig. Så har många totalitära system tänkt. Inte ondskefullt men godhetsfullt. Ser ni problemet?

Handen på hjärtat - går det inte också att förstå dem som hävdar att det är tid att skoningslöst slå tillbaka mot dem som hållit förtryckarna vid makten sedan de släppt de gamla strukturerna för utsugning? Algeriet lika väl som Irak eller Syrien. Jag var inte 10 år när jag läste de första artiklarna om franskt övervåld mot Algeriet. En del kan jag förstå. Och teologer är väl inte det minsta förvånade över att det finns människor som är beredda att gå lidandets och lydnadens väg?

2. Den teologiska
Vad för slags bön visar sig detta vara?
Tar den avstamp i Guds mäkriga gärningar, påminner den Gud om något bönhörelsens löfte?
Jag kan inte se det.
Jag noterar bönen till "GUD", det bes så. Inte "Gud, vår Far" eller "Barmhärtige Gud" eller "Gud, du som..."

I sak finns det väl ett teologiskt problem, för ibland uppfattar vi att vi drabbats av ondska när vi egentligen dribblat med den - och gillade det.

Vad är det att tryggheten skakats? Är vi inte alla på väg mot det oundvikliga, dvs döden - och på något sätt skakar det min trygghet, dvs det invanda. Å andra sidan, för nu ska det tänkas kritiskt, finns det sannolikt lägen när det är bra då tryggheten skakas och där livet tar en helt annan väg? "Väck mig på ett förfärande sätt" har jag bett - med reservationer som Gud säkert var medveten om, dvs ett tänkt litet "lagom" i denna bön i fastetid.
Borde inte på så vis bönen vara att Gud ska skaka om oss så att vi fattar livets prioriteringar rätt?
Jag bara undrar.

Och så ska vi Gud ge oss kraft att fortsätta på hans väg, kärlekens väg.
Alldeles bortsett från att jag ofta gick mina egna vägar, sv ps 275:2, kardinal Newman är mig högst begriplig, så kanske det vore klokare att repristinera, dvs gripa tillbaka till det Gud gjort i mitt liv. Jag döptes och vid konfirmationen hette det: "Må Guds gode Ande leda dig på alla dina vägar" - underförstått att mina vägar skulle vara de vägar Gud ville att jag skulle gå. Då är detta inte så mycket att tjata om ens i bönens form utan mer att be-sinna faktum. Där fick jag till det, som ni märkte!

Är bönenett utslag av det mönster jag märkte. Hoppelihopp, hoppsansa - hoppet ligger framför oss. Inte i det Gud gjort för alla och konkret sakramentalt med mig utan som en förhoppning om något som ska hända. En teologisk tankekonstruktion utan sakramental materialitet? Och då kan jag, som gärna talar sakramentalitet, plädera för de evangeliskas reduktion av antalet sakrament med syftet att nå sakrament i egentlig mening, dvs just sakramentens materialitet.

Nä, jag tror inte jag vill be-svära Den Heliga Treenigheten med en be-gäran om kraft att fortsätta på kärlekens väg. Den saken har Gud redan tagit hand om. Det finns viktigare saker att lägga sig ut för - sjuka vänner t ex. Jag ber för dem. Eller? Är inte bönen att mina vänner ska få leva länge noga besett bönen att jag fortsatt ska få ha dem som resurser i mitt liv?

Jag har ofta frågor, Herre och jag fattar att jag får be taffligt eftersom jag inte riktigt vet vad jag borde be. Frågorna nu gäller de taffliga böner som läggs ut för att bli publika.
Feltänk som blir fromsint är likväl feltänk.