lördag 11 mars 2017

Åke Talltorp 1947-2017

Först blev Åke änkling. Hans hustru Birgitta Lorentzson dog den 6 februari i år. Så dog han, som varit sjuk länge, i går, på natten den 10 mars. Nu är det tid att minnas.

Ett glatt gäng från Lund var på plats när Birgitta och Åke gifte sig i Vagnhärad. Åke kände vi mer än Birgitta  som läste i Uppsala men Birgitta hölls högt av Morsan, som Birgitta vikarierat för som läkare. Unga kompetenta kvinnliga läkare hade en särskild plats i en gammal provinsialläkares sinne. Birgitta och jag var inte riktigt nära vänner. Det var Åke jag kämpat ihop med. Men Birgitta blev distriktsläkare i Norrliden där jag var präst och hon hölls högt av medarbetarna. Det gladde mig. Jag hade inte räknat med något annat heller. Birgitta var rolig. Det var hon som gav Åkes Volkswagen-bubbla, som han övertagit av sin pappa och målat blå, det träffande namnet "Blåbäret."

Åke Talltorp blev inte 70 år. Blir livet långt, har vi levt 70 eller 80 år, påpekar psalmisten. Vi möttes första gången på hösten 1965, Åke elegant i en galonhatt. Det kunde vara så - i alla fall om en ung man skulle vara elegant i Nässjö. 1967 gjorde vi militär gröntjänst ihop. 50 år har alltså gått.  Livkompaniet, P 6 i Kristianstad och med viss scoutaktig entusiasm befälsutbildning. Av denna entusiasm kom den beteckning han gick under när han var student i Lund: Kapten Karlsson. Talltorp blev det nya namnet efter det torp där fäderna bott och verkat.

Ibland kommenderades Åke och jag till gemensamma militära uppgifter. En gång på Rinkaby skjutfält skulle Livkompaniet gräva värn. Kamraterna sprang ut med sina spadar och slet. Åke och jag väntade ett slag, granskade terrängen i tanke att denna övning måste fler ha utfört under årens lopp, anade konturerna av ett tidigare värn och grävde enkelt upp det tills vi var nere på några plankor. Lagom djupt och redan inrett mot väta. Vi rapporterade att vi var klara och befälet förundrades över denna vår snabba grävinsats, först färdiga som jag tror att vi var. De andra slet fortfarande med stenar och rötter.

Fanjunkare Johansson utbildade oss i sprängtjänst. Vi skulle  göra bomber för det fria kriget, rör och tändsatser och dynamit eller trotyl. Den teoretiska delen genomfördes i en barack i julihettan. Luckor för fönstren och inget syre. Det gick som det gick. Jag, som alltid varit intresserad av sprängämnen ända sedan vi smällde påsar på söndagsskolfesterna, var hyfsat vaken. Plötsligt säger fanjunkare Johansson i vanlig undervisningston: "Alla som sover", och så ryter han "stå upp!" Åke hörde till den majoritet som reste sig. Små nöjen är också nöjen.

Med Åke förde jag de djupa samtalen när vi läste i Lund och bodde på Laurentiistiftelsen. Det var thé, olika sorter för morgon, eftermiddag och kväll. Han bodde på tredje våningen, vill jag minnas, och jag på första. Ordnat talade vi om ord och begrepp i Nya testamentet (Åke hade ett latinskt-grekiskt testamente) och läste Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter systematiskt och lika systematiskt Gunnar Rosendals Den apostoliska tron. Kursböcker och antikvariatsfynd därtill. Vi erövrade svensk och annan teologi. Långt om länge hörde vi till seminariet i missionsvetenskap och ekumenik och professor Österlin gladde sig över våra insatser. Åkes lic-avhandling om Roland Allen är internationellt uppmärksammad och har publicerats i flera omgångar, nu finns den digitalt vid Linköpings universitet.
http://libris.kb.se/bib/13993059
Åke hade ju med Birgitta varit missionärsvolontär i Zimbabwe och förberett sig för missionsarbete genom att läsa Allen och sett till att jag också gjort det. Bokglädjen var en frukt av handfast arbete att bygga bokhandeln Arken. Åke hörde till teologerna med praktiskt sinne.

Åke prästvigdes för Växjö stift år 1973 och hamnade som pastorsadjunkt i Nybro. När kyrkoherde Nyström mötte en, ska vi säga, teologisk nyorientering med  önskemål om förändringar, bland annat en fungerande doppastoral med dopsamtal, och en del andra tankar som ifrågasatte den trygga lunken i den lilla staden, blev kyrkoherden nervös. Vid ett tillfälle reste han sig vid sammanträdet och ropade: "Det är jag som är kyrkoherde här." Det tyckte jag var roligt. Professor Israel hade på samma sätt vid ett sammanträde på Sociologen i Lund rest sig och ropat: "Det är jag som är professor här!". 1968 har påverkat både här och där, tänker jag.

När Åke kom till Lindsdal norr om Kalmar hade han klara pastoralteologiska tankar. I det som blev Garvaregården ville han se församlingens centrum. Det ville inte gubbarna och kyrkoherden på plats gjorde sig aldrig känd för någon särskild frigjordhet från gubbarnas tyckanden, göranden och låtanden. Kyrkoherden var havlig. Åke fick något idéutrymme, men förvånade sig över hur en förtroendevald kunde klaga över att det kom folk till veckomässan. Prästen skulle inte fira mässa utan i stället vara ute bland den mopedburna ungdomen. Ja, det fanns understundom i det lokala en obegränsad dumhet. Men inte hos Åke. Han firade gudstjänster och undervisade och bedrev själavård. Utan Åke hade Garvaregården inte varit vad den blivit. Nu är den församlingscentrum.

Efter Lindsdal kom Birgitta och Åke till Tanzania (Åke tyckte att det tog honom lång tid att få swahilin på plats, men han konstaterade glad att den satt sig när det väl skett!) Därefter gick färden till Linköping.

I Linköping var Åke församlingspräst i S:t Lars och så polispräst. Modellen för polisarbetet hade han nog egentligen från "Industrial Mission" (Sheffield), prästen är en i laget, inbäddad, men präst. Detta ogillade biskopen Martin Lind. Jag vet inte varför. Någon sa att Åkes popularitet hos polisen tog ljus från biskopen. Jag nöjer mig med att konstatera att biskopens kritik slog sönder arbetet. Åke övergick till att köra taxi. I Svenska kyrkan är det sällan måtta på dumheterna. Varför inte ge de kreativa utrymme  i stället för att vara rädd? Nå, det var högkyrklig Åke var och denna omständighet kan räcka som förklaring. Ibland tänker jag: "Samma fascister här som där" och det är inte att okväda utan att analysera.

Åke levde med cancer under lång tid. Han ställde om sitt hus, såg till att hans forskningsmaterial kom till Örebro, ordnade någon som kunde överta hans teologiska bibliotek och lämnade en del papper till vänner. Det förtar inte det ledsamma. Vi bad för varandra och vi bytte tankar. Han var en god präst och åren igenom viktig för mig på många sätt. Var hade Svenska kyrkan befunnit sig nu om det funnits vett att ta hand om den sortens präster? Nu blev det taxi i stället. I Linköpings stift och annorstädes skulle detta bara uppfattas som en stiftets pinsamhet. Det är just pinsamhet det är.

Nu kan jag bara uttrycka resten på latin: Requiescat in pacem.
Han var ju, som han sa, resklar.
Jag drog mig Ps 23 till minnes.
Och upptäckte att detta var bloggpost nummer 2000.




Birgitta och Åke. Typisk generationsbild av studenter. Bokhylla å biltaket vid flyttningsbestyr och bilen är just "Blåbäret". Foto: Yngve Kalin

18 kommentarer:

  1. Tack för att du delar Dag, det var fint att få läsa!

    SvaraRadera
  2. Gode Åke, Må Du vila i frid.

    SvaraRadera
  3. Minns Åke från Lund och Laurentiistiftelsen på 60-talet. RIP
    Roland K

    SvaraRadera
  4. Ja, så ser det ut i vår kyrka (att den av biskopen godkända tjänsteuniformen skulle vara skälet till indragningen av tjänsten tror väl ingen?). Som jag motionerade om inför Efs-konferensen för fyra år sedan är det orimligt att just högkyrkliga - med många Efs:ares och andras goda minne - stängs ute från att arbeta som präster medan det tydligen är OK att 25% av prästerna (betydligt fler än motsvarande andel högkyrkliga) tillåts förneka Kristi lekamliga uppståndelse. Det kommer att sluta med att Efs-präster inte heller tillåts verka eftersom de i regel inte vill viga två av samma kön till ett kristligt äktenskap. Men då finns det inga kvar som kan protestera. Typ.

    Två psalmtips inför trogna prästers begravning - den ena ca 200 år gammal av Johan Olof Wallin och den andra ca 500 år gammal av förre franciskanermunken Mikael Weisse:
    http://psalmboken.blogspot.se/2010/01/864-sa-vila-i-valsignelse.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förre gråmunkens psalm försvann visst. Här är den (på samma melodi som Wallins) - kan f.ö. sjungas vid vilken kristlig begravning som helst: http://psalmboken.blogspot.se/2017/03/848-vi-nu-begraver-denna-kropp.html

      Radera
  5. Jag är präst i Garvaregården just nu. Jag har varit där i 15 år. Ofta under besvärliga tider har mina tankar gått till Åke. Jag är så tacksam för allt det som han var med att bygga upp. Den prägel han satte i församlingens liv finns det många som återkommer till. Daglig Laudes, gudstjänsten i centrum, veckomässor. Mycket av det som står i centrum idag har jag förstått kommer från honom. Jag har dessutom berättat hur stor inspirationskälla han är och min glädje över att han var med för honom personligen, vilket jag är glad att ha gjort. Tack Åke!

    Pierre

    SvaraRadera
  6. Det var en hugsvalelse att få samtala med Åke. Vila i frid!

    Alfons Lindholm

    SvaraRadera
  7. Kommer ihåg hur f Åke visade det nyinredda biktrummet i tornet på S:t Larskyrkan i Linköping. Det sade något om vad han prioriterade som präst.
    Du gode och trogne tjänare, må du få gå in i din Herres glädje! Må han få vila i frid och uppstå i härlighet!!
    F Pierre

    SvaraRadera
  8. Mikael Hirsch11 mars 2017 20:25

    Ett fint porträtt av en fin människa och en Herrens präst. Som ung präst i Kalmar var det gott att få samtala med Åke, en äldre bror. R.I.P.

    SvaraRadera
  9. http://www.dagen.se/polisen-kampar-for-sin-prast-1.249701

    http://www.corren.se/nyheter/min-yrkesheder-kranks-4467171.aspx

    Misstänks man inte dela den abstrusa VÄRDEGRUNDEN, är man rökt. /smun

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som sagt: att tro att Jesus ruttnat eller att det f.ö. inte spelar någon roll om man skulle hitta hans skelett förhindrar ingen befordran inom (S)venska kyrkan. Det är väl för att Partiet (som immer hat recht) inte har några synpunkter på Jesus uppståndelse, bara på kvinnliga präster och homoäktenskap.

      Det kan bara finnas tre skäl till att politiska partier vill styra och ställa i en kyrka:

      1) De ser sej själva som kristet konfessionella partier

      2) De ser inte kyrkan som en kyrka utan som ett statligt verk eller en hembygdsförening

      3) De ser kyrkan som en kyrka men vill inte att den ska förbli det.

      Logiskt heltäckande alternativ, eller?

      Radera
  10. Grattis till blogg 2000!
    Minnet av den fine f. Åke passade bra in, sorgligt som det är-
    eller inte! "Christians don't die, they just fall asleep!"
    Evig åminnelse!

    SvaraRadera
  11. Fick en chock när jag läste att Åke gått bort. Han som beredde vägen för min tro. Söndagsskolan med honom var något man längtade till. Blev så glad att jag fick träffa honom igen vid Garvaregården återinvigning för några år sen. Se honom i Garvaregården var underbart. Du är oss saknad. ÅKE...

    SvaraRadera
  12. Tack Dag för det fina du skrivit./ Ulf

    SvaraRadera
  13. Må han vila i frid till den yttersta dagen.

    SvaraRadera
  14. Tack för en fin text. Jag har dock en fråga: Även biskopen ifråga var (är) väl i viss mening högkyrklig(t sinnad) - handlade konflikten verkligen om detta? Det låter mer som vanligt simpelt maktspel.

    SvaraRadera
  15. Nu var det några år sedan jag träffade honom senast men jag kommer sakna honom likväl. Han var en bra man.

    SvaraRadera