Åke Talltorp 1947-2017

Först blev Åke änkling. Hans hustru Birgitta Lorentzson dog den 6 februari i år. Så dog han, som varit sjuk länge, i går, på natten den 10 mars. Nu är det tid att minnas.

Ett glatt gäng från Lund var på plats när Birgitta och Åke gifte sig i Vagnhärad. Åke kände vi mer än Birgitta  som läste i Uppsala men Birgitta hölls högt av Morsan, som Birgitta vikarierat för som läkare. Unga kompetenta kvinnliga läkare hade en särskild plats i en gammal provinsialläkares sinne. Birgitta och jag var inte riktigt nära vänner. Det var Åke jag kämpat ihop med. Men Birgitta blev distriktsläkare i Norrliden där jag var präst och hon hölls högt av medarbetarna. Det gladde mig. Jag hade inte räknat med något annat heller. Birgitta var rolig. Det var hon som gav Åkes Volkswagen-bubbla, som han övertagit av sin pappa och målat blå, det träffande namnet "Blåbäret."

Åke Talltorp blev inte 70 år. Blir livet långt, har vi levt 70 eller 80 år, påpekar psalmisten. Vi möttes första gången på hösten 1965, Åke elegant i en galonhatt. Det kunde vara så - i alla fall om en ung man skulle vara elegant i Nässjö. 1967 gjorde vi militär gröntjänst ihop. 50 år har alltså gått.  Livkompaniet, P 6 i Kristianstad och med viss scoutaktig entusiasm befälsutbildning. Av denna entusiasm kom den beteckning han gick under när han var student i Lund: Kapten Karlsson. Talltorp blev det nya namnet efter det torp där fäderna bott och verkat.

Ibland kommenderades Åke och jag till gemensamma militära uppgifter. En gång på Rinkaby skjutfält skulle Livkompaniet gräva värn. Kamraterna sprang ut med sina spadar och slet. Åke och jag väntade ett slag, granskade terrängen i tanke att denna övning måste fler ha utfört under årens lopp, anade konturerna av ett tidigare värn och grävde enkelt upp det tills vi var nere på några plankor. Lagom djupt och redan inrett mot väta. Vi rapporterade att vi var klara och befälet förundrades över denna vår snabba grävinsats, först färdiga som jag tror att vi var. De andra slet fortfarande med stenar och rötter.

Fanjunkare Johansson utbildade oss i sprängtjänst. Vi skulle  göra bomber för det fria kriget, rör och tändsatser och dynamit eller trotyl. Den teoretiska delen genomfördes i en barack i julihettan. Luckor för fönstren och inget syre. Det gick som det gick. Jag, som alltid varit intresserad av sprängämnen ända sedan vi smällde påsar på söndagsskolfesterna, var hyfsat vaken. Plötsligt säger fanjunkare Johansson i vanlig undervisningston: "Alla som sover", och så ryter han "stå upp!" Åke hörde till den majoritet som reste sig. Små nöjen är också nöjen.

Med Åke förde jag de djupa samtalen när vi läste i Lund och bodde på Laurentiistiftelsen. Det var thé, olika sorter för morgon, eftermiddag och kväll. Han bodde på tredje våningen, vill jag minnas, och jag på första. Ordnat talade vi om ord och begrepp i Nya testamentet (Åke hade ett latinskt-grekiskt testamente) och läste Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter systematiskt och lika systematiskt Gunnar Rosendals Den apostoliska tron. Kursböcker och antikvariatsfynd därtill. Vi erövrade svensk och annan teologi. Långt om länge hörde vi till seminariet i missionsvetenskap och ekumenik och professor Österlin gladde sig över våra insatser. Åkes lic-avhandling om Roland Allen är internationellt uppmärksammad och har publicerats i flera omgångar, nu finns den digitalt vid Linköpings universitet.
http://libris.kb.se/bib/13993059
Åke hade ju med Birgitta varit missionärsvolontär i Zimbabwe och förberett sig för missionsarbete genom att läsa Allen och sett till att jag också gjort det. Bokglädjen var en frukt av handfast arbete att bygga bokhandeln Arken. Åke hörde till teologerna med praktiskt sinne.

Åke prästvigdes för Växjö stift år 1973 och hamnade som pastorsadjunkt i Nybro. När kyrkoherde Nyström mötte en, ska vi säga, teologisk nyorientering med  önskemål om förändringar, bland annat en fungerande doppastoral med dopsamtal, och en del andra tankar som ifrågasatte den trygga lunken i den lilla staden, blev kyrkoherden nervös. Vid ett tillfälle reste han sig vid sammanträdet och ropade: "Det är jag som är kyrkoherde här." Det tyckte jag var roligt. Professor Israel hade på samma sätt vid ett sammanträde på Sociologen i Lund rest sig och ropat: "Det är jag som är professor här!". 1968 har påverkat både här och där, tänker jag.

När Åke kom till Lindsdal norr om Kalmar hade han klara pastoralteologiska tankar. I det som blev Garvaregården ville han se församlingens centrum. Det ville inte gubbarna och kyrkoherden på plats gjorde sig aldrig känd för någon särskild frigjordhet från gubbarnas tyckanden, göranden och låtanden. Kyrkoherden var havlig. Åke fick något idéutrymme, men förvånade sig över hur en förtroendevald kunde klaga över att det kom folk till veckomässan. Prästen skulle inte fira mässa utan i stället vara ute bland den mopedburna ungdomen. Ja, det fanns understundom i det lokala en obegränsad dumhet. Men inte hos Åke. Han firade gudstjänster och undervisade och bedrev själavård. Utan Åke hade Garvaregården inte varit vad den blivit. Nu är den församlingscentrum.

Efter Lindsdal kom Birgitta och Åke till Tanzania (Åke tyckte att det tog honom lång tid att få swahilin på plats, men han konstaterade glad att den satt sig när det väl skett!) Därefter gick färden till Linköping.

I Linköping var Åke församlingspräst i S:t Lars och så polispräst. Modellen för polisarbetet hade han nog egentligen från "Industrial Mission" (Sheffield), prästen är en i laget, inbäddad, men präst. Detta ogillade biskopen Martin Lind. Jag vet inte varför. Någon sa att Åkes popularitet hos polisen tog ljus från biskopen. Jag nöjer mig med att konstatera att biskopens kritik slog sönder arbetet. Åke övergick till att köra taxi. I Svenska kyrkan är det sällan måtta på dumheterna. Varför inte ge de kreativa utrymme  i stället för att vara rädd? Nå, det var högkyrklig Åke var och denna omständighet kan räcka som förklaring. Ibland tänker jag: "Samma fascister här som där" och det är inte att okväda utan att analysera.

Åke levde med cancer under lång tid. Han ställde om sitt hus, såg till att hans forskningsmaterial kom till Örebro, ordnade någon som kunde överta hans teologiska bibliotek och lämnade en del papper till vänner. Det förtar inte det ledsamma. Vi bad för varandra och vi bytte tankar. Han var en god präst och åren igenom viktig för mig på många sätt. Var hade Svenska kyrkan befunnit sig nu om det funnits vett att ta hand om den sortens präster? Nu blev det taxi i stället. I Linköpings stift och annorstädes skulle detta bara uppfattas som en stiftets pinsamhet. Det är just pinsamhet det är.

Nu kan jag bara uttrycka resten på latin: Requiescat in pacem.
Han var ju, som han sa, resklar.
Jag drog mig Ps 23 till minnes.
Och upptäckte att detta var bloggpost nummer 2000.

Birgitta och Åke. Typisk generationsbild av studenter. Bokhylla å biltaket vid flyttningsbestyr och bilen är just "Blåbäret". Foto: Yngve Kalin