fredag 24 mars 2017

Begravningsdag

Fredagar är för en församlingspräst begravningsdagar. Fredagar i fastan var besvärliga för de präster som fastade, för det blev begravningskaffe och det får hanteras. Det var inte smörgåstårta och citrontårta till kaffet jag egentligen ville ha för att bryta fastan. Men vad göra? Prästen får dela Kristi lidande eller fylla på måttet av hans lidande genom att äta smörgåstårta. Nu har jag dessbättre kommit upp i en så hög ålder, att fastereglerna inte är så strikta utan mer handlar om det som är invärtes. Lite andlig läsning och sådant är inte kroppsligt påfrestande, väl?

Jag åker till Åke Talltorps begravning idag. Det är begravning med mässa. På så vis skiftar fokus genom att handla om Jesus och den som är död och inte bara om den som är död. Det är bra. Det förtar ingenting om den döde utan förstärker snarare och får mig att minnas.

Vuxenlivet fungerar med glömskan som instrument. En del futtigheter och småttigheter glömmer vi som väl är. Sådant som var lappri. Vi glömmer en del annat också, sådant vi skulle behöva komma ihåg för att förstå våra egna livs villkor. Jag tänker på de enskilda händelser eller repliker som är en del av livsväven. Alltså hittade jag artikeln om hur det var när Åke fick sluta som polispräst. Det var eländigt.

"Polisen har hyllat Åke Talltorps insatser som polispräst, men ur kyrkans perspektiv har arbetet varit långt ifrån oproblematiskt. Eller snarare verkar Åke Talltorp som person ha varit alltför kontroversiell. Därför var en förlängning av tjänsten aldrig aktuell när polishuset bytte församling."

Kontroversiell som person? Andra uppfattade Åke som en hedersknyffel, det hette så i Åkes värld om han uttalade sig om människor vars kvaliteter han uppfattade. Och poliserna såg sådana kvaliteter hos Åke. Nu bytte polishuset i Linköping församling. Flyttade polishuset eller flyttades församlingsgränsen? Jag minns inte, och det spelar ingen roll. Från S:t Lars till Domkyrkoförsamlingen var själva förändringen. Men biskop Lind kan ge besked:

"Han kan inte samverka med kvinnliga präster. Man kan knappast tänka sig att i Domkyrkoförsamlingen, dit polishuset nu hör, anställa en präst som inte kan samverka med alla präster i pastoratet, säger biskop Martin Lind."

Lind uttalar sig sålunda i Corren. Men skulle Åke anställas eller hade han en uppgift som han enklast skulle förväntas fortsätta med - att vara präst hos polisen och därtill hyllad för sina insatser. Var återfinns det egentliga problemet? Eller på enkel svenska: Hur kunde det bli så här?

Åke fann, meddelar Corren, resonemanget märkligt:
"Vad sjutton har det med polisen att göra? Jag har ju inget altare där och det är ju vid gudstjänstgemenskapen som det är ett bekymmer, säger Åke Talltorp, som inte kan tänka sig att utföra gudstjänster tillsammans med kvinnliga präster.
- Jag tror inte på den ordningen som Svenska kyrkan har infört. Jag tycker inte att den är bibliskt hållbar. Läser man nya testamentet så är detta inte möjligt att förena. Då får man göra avkall på somliga delar av nya testamentet."

Martin Lind är en ärans man, det är de alla. Jag vill ha det sagt.
Han såg också "en stor källa till konflikt" varit Åke Talltorps sätt att klä sig. "Han har försökt klä sig så polisiärt som möjligt och haft en fullständigt orimlig uniformsfixering." På den anklagelsen svarade Åke Talltorp med sanna ord och lugn besinning: "Vad är detta för trams?" Han fann biskopens uttalande vara "en offentlig kränkning av min yrkesheder", för han hade aldrig utgett sig för att vara polis. Polismyndigheten hade tagit fram en tjänsteutrustning för sin präst - och den hade Martin Lind själv skriftligen godkänt för bruk. Jag, som varit chef för fältpräster, kan inte uppfatta saken på annat sätt än att det var samma princip som gällde för tjänsteutrustning för Åke var ute med poliserna i tjänst. Han hade inte bara andakt vid en luciahögtid eller så. Han samtalade, själavårdade, var närvarande.

Vart ledde allt detta? Åke började köra taxi. Vid begravningsgudstjänsten ska jag minnas vad Åke sa till Corren om polisprästeriet:
"Jag saknar det fruktansvärt mycket. Det är en stor del av mitt liv som lyfts ut för mig. Jag vet att jag har utfört ett hederligt arbete."
Ska jag också fundera över faktum att biskop Lind inte visste detta?
Om jag inte blir för vemodig, eller kanske just då, ska jag försöka se alltihop i ljuset från och kring Jesus, det som tydligt finns i en kristen begravningsmässa.

Åke Talltorp var inte värd den behandling Linköpings stift med biskop Lind i spetsen utsatte honom för. Det hela var skamligt. Jag ska meditera på temat att "gott kan nog finns utan ont, men aldrig ont utan gott". Åke bevarade tron på sin Frälsare och var resklar när dagen för avresa kom. Men jag saknar honom. Det blir så, när man kommer i den ålder då vi går på varandras begravningar.

http://www.corren.se/nyheter/min-yrkesheder-kranks-4467171.aspx
http://www.dagen.se/polisen-kampar-for-sin-prast-1.249701

17 kommentarer:

  1. Det var väl ett utmärkt exempel på varför stiftsanställning för präster var bättre än nuvarande lokalanställning.
    Sedan får jag väl trösta den fastebrytande delen av begravningsföljet med att smörgåstårta ofta ackompanieras av lättöl, alltid något.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exemplet är väl inte helt utmärkt, eftersom att stiftchef Lind hade haft mer makt att ljuga och jävlas (mot Talltorp)!
      Antony

      Radera
    2. Antony, det hade inte funnits något svepskäl som byte av församlingstillhörighet för polisprästtjänsten.
      En stiftsanställd polispräst hade man fått göra sig av med på ett mer arbetsrättsligt korrekt sätt, genom utköp.
      Även nuvarande lagstiftning ger möjlighet till omplacering inom koncernen , i synnerhet på samma ort, om arbetsgivaren visar lite god vilja. I det aktuella fallet hade det ju inte varit svårt för "den förra församlingen" att ha kvar prästtjänsten om bara pengarna för den fortsatt att strömma in. Om man vill bli av med någon för dennes teologiska åsikter så skulle en stiftsanställning tvinga arbetsgivaren att använda det mer ärliga verktyget utköp, än det uppenbara svepskälet om tjänstens byte av församlingstillhörighet som blev fallet.
      För övrigt borde biskopen skämmas över att använda teologisk om prästämbetet för att förneka poliserna en präst av Åkes kaliber.

      Radera
    3. Peter T: Jag kan, med viss möda, förstå hur Svkys (tidigare) "kyrkorätt" såg ut och inser hur det postkristna samfundet varit sekulariserat mycket längre än vad jag tidigare begripit.
      Antony

      Radera
  2. Stiftchef emeritus Lind är sannerligen en "ärans man"!
    Antony

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter som Cosa Nostra,eller?

      Radera
  3. Jag ber om en fin begravningsgdtj.
    (O blir oerhört sorgsen av att läsa om Åkes erfarenheter. Så mycket för "icke uteslutna"...)
    Eva H

    SvaraRadera
  4. När vi går på varandras begravningar? Sven-Åke Nilsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min far kunde säga:

      -Nä, jag går inte på hans begravning. Han går ändå inte på min ... /smun

      Radera
    2. Trist att man inte kan gå på sin egen begravning, bara beställa hur den ska se ut. Jag vet en organist som sjöng på sin egen begravning. Inspelat på band!!
      Präst i Halland

      Radera
  5. Det bästa är att gå på sin egen begravning och höra de vackra orden. Det gjorde Tom Sawyer och Huckleberry Finn. / Jack London

    SvaraRadera
  6. Åke var en trevlig kollega även om han och jag inte hade samma mening om allt. Han var en god predikant och intressant att samtala med. Att bli illa behandlad av biskop Martin Lind är en erfarenhet han fick dela med fler präster i Linköpings stift, oavsett vilka uppfattningar i ämbetsfrågan dessa präster hade. Men det viktiga är allt det som Åke fick betyda för de människor som fick glädjen att möta honom. Vi får tacka Gud för Åke och för allt det goda och fina Gud gav oss genom honom. R I P
    John Sidén
    komminister i Folkungabygdens pastorat

    SvaraRadera
  7. I Karesuando är det lördag och ibland söndag som är begravningsdagar. Smörgåstårta är också sällsynt. Däremot serveras det både fläskkarré och renstek.Ibland renköttsoppa./Sven-Åke Nilsson

    SvaraRadera
  8. Alphadeltagaren25 mars 2017 07:56

    Så. Gud kallade en präst. Gav honom gåvan att predika och att vara duktig med människor. Prästen ville följa reglerna son han var säker på att Gud instiftat. Men kyrkan låter honom inte verka. Han blir taxichaufför.

    Polisen som verkligen "är där människor är" går sålunda miste om en duktig själavårdare. Människor i svåra situationer (även de hett efterlängtade kyrko-ovana) går miste om ytterligare ett sällsynt tillfälle att möta en trovärdig präst? Vad säger Gud om det här?

    Kanske borde de som velat hålla Evangeliet högt och förkunna klart och rent "startat eget" långt tidigare? Så hade Event- och Chi Gongkyrkan fått hålla på tills pengarna tog slut och vi andra kanske hade fått gå på en begriplig gudstjänst.

    Någonting har ändå hållit prästerna kvar. Beundransvärt, men till ett högt pris.

    SvaraRadera
  9. Med Christian Braws fina minnesord över Åke Talltorp förstod jag att jag missat något så viktigt som vännen Åkes död. Jag ville ha vetat, varit med på begravningen. Jag ville inte missa att minnas, dela och sörja.
    Under studenttiden bodde vi en tid på samma korridor på S:t Laurentiistiftelsen. Redan möbleringen av hans rum visade vem Åke var som person. Den berättade om Åkes fromhet, hans praktiska handlag och Småländska klurighet.I centrum stod ett husaltare gjort av några tegelstenar och plankor. Enkelt, vackert och inspirerande! Ett,"Ora et labora!" Så kom han också att genomföra sin pastorala gärning i kärlek till Herren, Kyrkan och Bröderna.
    Hos Åke fanns en stark vilja till gemenskap, samtal och teologiska studier. I vår pastorala studiegrupp i Dahmska huset i Kalmar på fredagar fanns Åke ofta med och han förstärkte gärna gruppen med de katolska fäderna Kazimir och John.
    Vi som prästvigdes på 1970-talet I Svenska Kyrkan och stod för Kyrklig Förnyelse fick ofta kämpa hårt i en i övrigt rätt oförstående kyrka. Samtidigt tillhörde många av oss ett favoriserat sammanhang där präster fortfarande samlades till studier, bön och teologiska samtal. Vi åkte till varandra. Vi blev kollegor på ett sätt som präster idag kan sakna. Åke var en viktig person i detta sammanhang som själasörjare och inspiratör. För en kort tid delade vi gemenskapen i professor Lars Österlins doktorandseminarier innan missionen i Tanzania väntade på Åke.
    Ja, det är dags att minnas, tacka och sörja Åke och önska honom Guds eviga Frid./ Berndt Lindblad

    SvaraRadera
    Svar
    1. Var finns f Christians minnesord?? Skulle gärna ta del av dessa. Dessvärre lade egna plikter hinder i vägen för att delta i högtiden i Linköping.
      F Pierre

      Radera
  10. Tack Dag för de fina ord du skriver om en god broder. Tack även för sanningsorden om den s.k. biskopen. Stellan Bengtsson, Södertälje

    SvaraRadera