Begravningsdag

Fredagar är för en församlingspräst begravningsdagar. Fredagar i fastan var besvärliga för de präster som fastade, för det blev begravningskaffe och det får hanteras. Det var inte smörgåstårta och citrontårta till kaffet jag egentligen ville ha för att bryta fastan. Men vad göra? Prästen får dela Kristi lidande eller fylla på måttet av hans lidande genom att äta smörgåstårta. Nu har jag dessbättre kommit upp i en så hög ålder, att fastereglerna inte är så strikta utan mer handlar om det som är invärtes. Lite andlig läsning och sådant är inte kroppsligt påfrestande, väl?

Jag åker till Åke Talltorps begravning idag. Det är begravning med mässa. På så vis skiftar fokus genom att handla om Jesus och den som är död och inte bara om den som är död. Det är bra. Det förtar ingenting om den döde utan förstärker snarare och får mig att minnas.

Vuxenlivet fungerar med glömskan som instrument. En del futtigheter och småttigheter glömmer vi som väl är. Sådant som var lappri. Vi glömmer en del annat också, sådant vi skulle behöva komma ihåg för att förstå våra egna livs villkor. Jag tänker på de enskilda händelser eller repliker som är en del av livsväven. Alltså hittade jag artikeln om hur det var när Åke fick sluta som polispräst. Det var eländigt.

"Polisen har hyllat Åke Talltorps insatser som polispräst, men ur kyrkans perspektiv har arbetet varit långt ifrån oproblematiskt. Eller snarare verkar Åke Talltorp som person ha varit alltför kontroversiell. Därför var en förlängning av tjänsten aldrig aktuell när polishuset bytte församling."

Kontroversiell som person? Andra uppfattade Åke som en hedersknyffel, det hette så i Åkes värld om han uttalade sig om människor vars kvaliteter han uppfattade. Och poliserna såg sådana kvaliteter hos Åke. Nu bytte polishuset i Linköping församling. Flyttade polishuset eller flyttades församlingsgränsen? Jag minns inte, och det spelar ingen roll. Från S:t Lars till Domkyrkoförsamlingen var själva förändringen. Men biskop Lind kan ge besked:

"Han kan inte samverka med kvinnliga präster. Man kan knappast tänka sig att i Domkyrkoförsamlingen, dit polishuset nu hör, anställa en präst som inte kan samverka med alla präster i pastoratet, säger biskop Martin Lind."

Lind uttalar sig sålunda i Corren. Men skulle Åke anställas eller hade han en uppgift som han enklast skulle förväntas fortsätta med - att vara präst hos polisen och därtill hyllad för sina insatser. Var återfinns det egentliga problemet? Eller på enkel svenska: Hur kunde det bli så här?

Åke fann, meddelar Corren, resonemanget märkligt:
"Vad sjutton har det med polisen att göra? Jag har ju inget altare där och det är ju vid gudstjänstgemenskapen som det är ett bekymmer, säger Åke Talltorp, som inte kan tänka sig att utföra gudstjänster tillsammans med kvinnliga präster.
- Jag tror inte på den ordningen som Svenska kyrkan har infört. Jag tycker inte att den är bibliskt hållbar. Läser man nya testamentet så är detta inte möjligt att förena. Då får man göra avkall på somliga delar av nya testamentet."

Martin Lind är en ärans man, det är de alla. Jag vill ha det sagt.
Han såg också "en stor källa till konflikt" varit Åke Talltorps sätt att klä sig. "Han har försökt klä sig så polisiärt som möjligt och haft en fullständigt orimlig uniformsfixering." På den anklagelsen svarade Åke Talltorp med sanna ord och lugn besinning: "Vad är detta för trams?" Han fann biskopens uttalande vara "en offentlig kränkning av min yrkesheder", för han hade aldrig utgett sig för att vara polis. Polismyndigheten hade tagit fram en tjänsteutrustning för sin präst - och den hade Martin Lind själv skriftligen godkänt för bruk. Jag, som varit chef för fältpräster, kan inte uppfatta saken på annat sätt än att det var samma princip som gällde för tjänsteutrustning för Åke var ute med poliserna i tjänst. Han hade inte bara andakt vid en luciahögtid eller så. Han samtalade, själavårdade, var närvarande.

Vart ledde allt detta? Åke började köra taxi. Vid begravningsgudstjänsten ska jag minnas vad Åke sa till Corren om polisprästeriet:
"Jag saknar det fruktansvärt mycket. Det är en stor del av mitt liv som lyfts ut för mig. Jag vet att jag har utfört ett hederligt arbete."
Ska jag också fundera över faktum att biskop Lind inte visste detta?
Om jag inte blir för vemodig, eller kanske just då, ska jag försöka se alltihop i ljuset från och kring Jesus, det som tydligt finns i en kristen begravningsmässa.

Åke Talltorp var inte värd den behandling Linköpings stift med biskop Lind i spetsen utsatte honom för. Det hela var skamligt. Jag ska meditera på temat att "gott kan nog finns utan ont, men aldrig ont utan gott". Åke bevarade tron på sin Frälsare och var resklar när dagen för avresa kom. Men jag saknar honom. Det blir så, när man kommer i den ålder då vi går på varandras begravningar.

http://www.corren.se/nyheter/min-yrkesheder-kranks-4467171.aspx
http://www.dagen.se/polisen-kampar-for-sin-prast-1.249701