Stärk idiotiresistensen

Problemet i det kyrkliga är den föga utvecklade idiotiresistensen. Eftersom allt per definition är så kärleksfullt finns det plats också för det idiotiska och de vackra orden prövas aldrig skarpt. Allergier omhuldas särskilt. Det blir befängt.

I ett stift, jag säger inte vilket, finns en handläggare på stiftskansliet som är strålningskänslig. För några år sedan skulle alla stänga av mobiltelefonerna. Numera lär det räcka med flygplansläge. På kansliet kan det inte fritt kopplas upp för videokonferenser. Strålningen ni vet. Och alla är förstående och avstår inför den i stiftet anställda kravmaskinen.  Ingen kommer på tanken att personen ifråga kanske hellre skulle ha tjänst någon annanstans i Guds rike, där strålningsrisken är mindre. Det beror på att idiotiresistensen är nedsatt i det kyrkliga. Det går inte att försvara sig heller, för då tas rödstämpeln med versaler fram och texten är skoningslös och precis: "KÄRLEKSLÖS!" Själva utgången är given. Den som påpekar resistensen är chanslös. Bara de ohelgade skulle inför situationen på arbetsplatsen använda ett uttryck från kriminallitteraturen; "astralkärring". I det kyrkliga förekommer självfallet inte ordet.

Men är det inte ett vackert drag att alla går så långsamt att takten anpassas efter den som går långsammast? Jo, det är vackert om man promenerar men inte om man är på vandring. Resultatet blir att vandringsfolket blir ett folk på promenad. Hur kul är det egentligen? Promenaden har inget annat mål än att vi ska komma tillbaka. Vandringen har ett mål som ligger framför.

Nu går vi till Växjö stift. Här talas gärna om hela skapelsen och hela skapelsens återupprättande. Vi har folk med rejält tilltagna löner som administrerar detta hopp. Det är ingen ände på det myckna talandet, konfererandet och skrivandet om denna återupprättade skapelse. Är det mer än ord? August Strindberg kommer för mig.

August gjorde i Svarta fanor upp med dem som talade sig varma för människokärlek men inte var hundvänner. Hållningen var inte trovärdig, menade Strindberg. Han skrev det mer expressivt, men på Bloggardag är vi inte så vildsinta med orden. Nå, hundägaren genomskådar bluffen för i stiftslokalerna får inte hundar vara. Då så. Så var det med skapelseteologin. Masken av.

Kan inte den som är allergisk använda sin medicin? Det är väl att begära för mycket. Men vederbörande får vara tacksam att utvecklingsläran inte praktiseras, för då hade någon sagt att "the survival of the fittest" gäller och alla med glasögon eller allergier ska i varje fall avstå från att skaffa sig barn och i förlängningen i det allmänna intresset dö undan och ge plats för de mer lämpade, de som inte har behov av glasögon t ex.

I Växjö stift är dock inte alla hundar jämlika. Har biskopen hundar, mopsar t ex, får de springa fritt i huset. Frågan om de ideellas insatser borde kanske aktualiseras, för det är ju inte säkert att alla som vill höra Kristus till och göra en insats i stiftsarbetet är utan hund. Ska de få hundvaktsproblem kan de avstå från engagemanget och sitta hemma och blogga t ex. Eller koka lingonsylt. You name it!

Till idiotiresistensen hör att ställa frågan om allergikerna enklare står ut med hundar i lokalerna om de ägs av folk tillräckligt högt upp i hierarkien. Det betyder att fråga efter alternativa fakta och sanningar i konstruktiv mening: avslöja de förhärskande myterna. Grundhållningen är en enda, det handlar om att stärka idiotiresistensen. Allt som låter vackert är inte klokt. 2 Tim 3:13 kunde vara ett avstamp för den som vill stärka den personliga idiotiresistensen. Det är nämligen i det personliga resistensen tar sin början.

Som farbror Sven brukade driva saken: MPA. Med Personligt Ansvar. På S:t Sigfrids folkhögskola fanns det anslag med de tre bokstäverna för att alla skulle påminnas. Det kanske inte var helt idiotiskt?

Skulle vi öva vår idiotiresistens i dag?