Solen sken

Solen sken i går, men jag var moloken hela förmiddagen. De tre från Västerås stift som svarat på debattsidan ska inte särskilt pekas ut som skyldiga. De var bara en utlösande faktor. Det var det där med att de tydligen ville träffas och prata om våra gudserfarenheter. Träffas? Prata?

Präster talar numera om "jobbet". De jobbar på söndagen och tydligen andra dagar också. Kan det vara så, att det återkommande talet om "jobb" egentligen skyler faktum att det inte arbetas särskilt mycket i den kyrkliga produktionsapparaten? Man träffas. Man pratas vid. Vad åstadkoms? På mig verkar det som om andra arbeten kräver mer av folk än prästeriet/prateriet. Gymnasielärare, tjänsteman i internationella insatser och butikschefer lika. I dessa sysslor finns ett ärende, en mening och ett mål. Finns detta i en syssla där man önskar att man får träffas och prata om sina upplevelser? Eller har något gått fruktansvärt fel? Är drivkraften borta, den drivkraft som ville se världen kristnad i vår generation? Kvar blir en tillvaro, där insatserna blir insatser för en organisation och för en trots allt rätt lättjefull tillvaro, där man gör det man gillar och inget annat. Samt träffas och pratar. Mer som en metod att hantera olikheter än som en metod att söka sanning.

Framtid skapas inte i en "terapeutisk" pratkultur med gott om tid för sådana aktiviteter. Framtid skapas av kallelsemedvetenhet och kallelsetrohet, dvs en hållning där vi frågar vad Anden har att säga församlingarna och gör därefter. Är det en felaktig kultur i vårt församlingsliv/ungdomsarbete som är bas för rekrytering av kyrkoarbetare, som vill fortsätta att bli omhändertagna och ha roligt tillsammans? Jag är ivrigt för studiedagar och fortbildning - men nog måste man fundera över de stora sammandragen genom att räkna mantimmar. Hur mycket arbetstid går det åt för olika satsningar? Nåja, jag kan ha grundläggande fel. Om det ändå inte skulle arbetats på hemmaplan så spelar det mindre roll om man konfererar på bortaplan. Men arbetar verkligen inte prästerna, sliter de inte ut sig i Guds rikes tjänst? Jag svarar: Det är just det som är frågan. "Vad har jag gjort i tjänsten för Guds rike idag?" kan vara en skrämmande fråga. Fast nyttig.

I går var det också direktsänt med handboksförslaget. Jag kollade en stund. Solen sken fortfarande. Egendomligt att upprepa att det varit "blod, svett och tårar" - för har ni sett blodet eller känt lukten av svett? Vem har gråtit? Så räddar man sig över genom att tala om barnkonsekvensanalys. Hagelin körde på med "tillförsikt och glädje". När en högerman så talar, ska man passa sig. Repetera Keesey´s bok Gökboet!

När Antje talade om "två olika paradigmer" begrep jag. Det kom att bli än tydligare sedan när kansliets underlag försett henne med kyrkoordningsparagrafer för att beskriva hur omöjligt det är att låta det nya vara tillägg till 1986. Skulle det gamla vara kvar, skulle den sammanhållande karaktären äventyras. Exemplet var att vi inte kan ha två rättsordningar. Det är till att inte ha någon egentligen kännedom om engelskt rättsväsende, noterade jag. Där inför man nytt och bevarar gammalt. Advokater ska också kunna leva!

Dyster la jag märke till att Svenska kyrkans gemensamma (nåja) gudstjänstliv nu under slagordet "ordo" slås sönder. Gordon W. Lathtrop har levererat en modell som nu ska anammas. Det betyder, precis som Antje påpekade, att det ställs större krav när man ska välja att gestalta gudstjänsten, där bedrivs sålunda "jobb" för kantorer, präster, församlingspedagoger (barnperspektivet!) och detta ska "församlingen ha mycket glädje av". Sa Antje.

Jag la märke till ännu en omständighet. Så fort förslag läggs fram ska det talas om hur länge det arbetats i processerna. Så med ämbetsbeslutet, så med äktenskapsbeslutet och så med handboken. Talet om allt detta arbete under alla dessa år misstror jag. Jag tror helt enkelt inte att det är sant. 1997 handlade det om att kolla upp 1986:an och Gunnar Weman var då angelägen om att vara med. Det förslaget föll 2000. Sedan har misslyckandena skett i omgångar - är det inte vad som faktiskt skett? Men med idoghet kan saken ändå föras vidare? Och då kan det döljas hur få som fortsatt haft kontroll över handboksarbetet.

Svenska kyrkan ska fram till 2024 förlora 600 000 medlemmar enligt prognosen. Jag ser inga motkrafter, människor som organiserar sig för att göra tron trolig och medlemskapet aktivt och meningsfullt. Jag skulle kunna kalla en sådan hållning "icke-mission". Då är jag inte ute efter ett aktionsprogram för att upprätthålla/upprätta borgerlig religion, för jag kan min J.B. Metz och varsnar farorna. Jag är ute efter kyrkokristendom. Insikten om det stora medlemstappet och insikten om människors alltmer bisarra krav på att Svenska kyrkan ska ställa upp på deras hemmagjorda varianter av dop, bröllop och begravning, borde slita på dem som förväntas ställa upp. I det utgående 1800-talet fanns det präster som börjat sin prästgärning med att predika i överfyllda kyrkor och fick på sin ålders höst (ingen pension för präster!) se sig stå med endast en liten skara kvar. Det talas om prästdepressioner dåförtiden. Vad ser vi och vad kommer vi att få se om världen består? Vad ska vi som är uppfödda med 1942 års handbok, var med i förnyelsearbetet och tyckte att 1986 var en förbättring och fortfarande exempel på kyrklig enhet säga nu, när denna enhet ersättas av något som kallas "ordo" men som i ringa mening är uttryck för gemensam tro?

De arbetsplatskonflikter vi alla vet finns - och som ofördelaktigt skiljer sig från bråket bakom möbelaffären i Derbe - kan handla om motsättningar mellan de i grunden kyrkofrämmande, som via vårt system väljs in (problemet var biskoparna Einar Billing och Yngve Brilioth medvetna om så det är inget nytt) och det medvetna kyrkfolket/de medvetna kyrkoarbetarna, men kan också handla om hur prästrekryteringen gått fel. Ingmar Ström sa sig ha prästvigt fel folk. Dessa är i tjänst nu... Och vad ska vi säga om handbokskonflikten som blir uppgörelser i församlingarna när "ordo" ska strukturera det andra? Lätt är det inte. Det drar mot uppslitande konflikter, också och särskilt markerat i det lokala. Blir ni molokna som jag är, kan jag bara med ett hybridstycke (bäst så, tycker jag) utbrista:
Molokna i alla församlingar, församlen eder!