I Kalmar domkyrka

Jodå, jag har varit präst i domkyrkan också och följer med viss entusiasm kyrkolivet i Kalmar. Nu ter det sig lite annorlunda mot hur det var på Edwalls tid. Nu ställs på hemsidan frågan "Men för vem byggdes Kalmar domkyrka?" Det är en bra fråga.

Uppförandet finansierades med bötesmedel från Göta Hovrätt och tanken var att Kalmar skulle ha en riktig stormaktskyrka för det tycktes inte helt klart att Blekinge skulle vara svenskt utan den gamla gränsen kunde gå vid Brömsebro. Då skulle dansken, som kom till Kalmar på besök, få se på fint. Man kunde också tänka sig att svara att eftersom staden flyttades och Bykyrkan måste sprängas för att inte fientligt artilleri skulle kunna grupperas bakom den och beskjuta Kvarnholmen, behövdes den nya kyrkan. Man kunde till och med tänka att kyrkan skulle behövas för folkets skull. Så svaras inte. Bekännelsen blir på en och samma gång tydligare och otydligare: "För Gud. Och vem är det? Det är inte lätt att svara på den frågan."

Jag undrar vad prosten och doktorn Pehr Edwall sagt om det svaret. Om nu de anställda uppbär lön i en firma för gudaktighet och gudaktighetens spridande, kunde man tänka sig att det i varje fall fanns ett basalt svar. Men nu kontemplerar vi över faktum att det inte är lätt att svara på den frågan. "Himmelens och jordens skapare" är annars ett upprepat svar. Eller någonting från Romarbrevet? Jag vill ju gärna på mitt beskäftiga vis vara till hjälp och hugnad för dem som har det svårt.

Nå det tas nya tag: "Men om vi skulle göra ett försök skulle vi säga kärlek. Kalmar Domkyrka är med andra ord ett hem för kärlek. Livet självt. Dess källa, ursprung och innersta mening." Och så kan det knappast vara. Här är ett förkyrkligande av tillvaron men inte ett helgande. Kärlek blir vad firman tillverkar och kärleken har ett hem i domkyrkan. Blev vi så mycket klokare av det? Jag har just i domkyrkan sett folk som på inget sätt tycktes mig förvalta det som på ett rimligt sätt skulle kunna komma att uppfattas som kärlek. De var bara skitförnäma på det sätt man kan vara om man är fin i Kalmar och markerar hur patrasket finns i den nya stadsdelen Norrliden, där jag var präst.

Jag ser att jag varje måndagskväll under våren är välkommen till måndagskväll under orgelläktaren. "Formen är fika, samtal, nattvard med ljuständning utifrån hur det faktiskt är och skulle kunna vara." Det sista betyder att det är en öppen samtalsgrupp.

Jag läser programförklaringen:
"Vad är viktigt i livet? Vilka är mina sammanhang? Vad är min uppgift? I en tid när många beskriver en splittrad vardag med högt tempo och många förväntningar är det svårt att få till samtalet som bottnar i själva livet. Vi vet att upplevelsen av livsmod och livsmening är avgörande för hur vi tolkar vår vardag och vårt liv och samtidigt kan det vara så svårt att få kontakt med det mitt i allt."

Klart att vi kan prata om det här. Hördududu och hördududu! Men varför måste vi sitta under orgelläktaren, kan inte puben vara väl så bra? Och finns det något Kyrkan har att säga om vad som är viktigt i livet, alltså något som förkunnas, påstås? Något att stampa av i och utmanas av, alltså.

Vad ska vi göra? Vi samlas tillsammans "kring det som skymtar i det spruckna, i det ofärdiga, i erfarenheter vi delar med varandra. En plats där vi inte behöver ha tänkt färdigt, där vi kan pröva att tro eller pröva att tvivla.
Hur är det att leva med sprickorna? Vad händer om jag stannar upp och lyssnar? Vem är jag i mina egna ögon, och i Guds? Vad gör vi när livet inte blir som vi har tänkt oss det?"

Uppenbarelsen av Guds hemliga rådslut är en hållning och nog är det där skymtandet i det spruckna något annat. Det är väl rätt klart att jag inte behöver ha tänkt färdigt, men finns det några viktiga samtalspartners i Kyrkans rika andliga liv och hur ska jag få höra vad de har att säga? Nå, jag ska alls inte låta kritisk. Förtroendefulla samtal är väl alls inte dumt. Men erfarenheterna från Oxfordrörelsen var den att lagiskhet blev grundhållning när människor skyddslöst vek ut sig i det öppna. Autentisk själavård omges av tystnadsplikt.

Det är  en fråga jag måste ställa: Dom där som bjuder in, gillar dom mig? Jag frågade en kvinnlig präst och hon sa att det gör dom inte. Nå då så. Liten fråga stjälper ofta stort lass. Det hela var inte tänkt för mig heller, fick jag veta. Då blev jag fúndersam, som det heter i Norrland. Vilka bjuder de in då? Hör dessa andra till kategorin "sådana som vi i Domkyrkan gillar"och hur vet man det?

Det gamla knepet för att kolla om en präst kunde vara förtroende värd för samtal om det mest personliga var ju att lyssna till några predikningar. Därefter kunde man fatta om den prästens vidare kompetens i samtal var värd att pröva. För egen del skulle jag nog, när jag nu inte ska räkna mig som målgrupp, tänka att dom som gärna vill bli själarotare i det öppna ska man passa sig för. Jag gick inte ens på att kärleken har ett hem i Kalmar domkyrka. Det beror på att jag misstror en klerikaliserad kärlek. Gör inte ni?

I dagens Smålandskompost fick jag en tanketråd när jag såg det kyrkliga utbudet i Alvesta. "Ro för själen"-gudstjänst kanske ger viktig sakinformation. Själen, inte Anden. Och den själiska människan blir förnöjd. Men andliga ting för andliga människor? Kan det vara därför jag inte hör till målgruppen? Nu blir det svårt. Jag får tänka vidare.