Till vad ringer kyrkklockorna samman?

Frågan är inte omotiverad. Förr i världen hade alla utan vidare sagt att "Klockans helga maningsljud, kallar syndare till Gud". Då kunde det vara skriftermål och avlösning, två textläsningar enligt HB 1942, kanske "högmässa med nattvard" och en del annat smått och gott. Fast ordning. Det var i Sveriges land en kyrka som därutinnan vilade med en och samma gudstjänstordning. Den följdes punktligt från det att prästen trädde inför altaret, men sedan blev det lite råddigt mot slutet, för det stod inte ett ord om att prästen skulle gå från altaret. Det fanns liberalteologer i Skepparslöv t ex. Men det fanns också en kyrklig förnyelse inte så långt borta. Osby, sålunda.

När kyrkklockorna ringde samman, var budskapet i övervägande antalet församlingar inte bara efter bok utan också i praxis Bibel- och bekännelsetroget. Man läste Bibeln som ord från Gud. Somliga tänkte några varv djupare om detta och upptäckten av bekännelsen, dogmatisk klarhet, hörde 1930-talet till. Det var då man började se Kyrkan som en communio, inte bara enskilda utan en gemenskap. Kyrkan är Kristi kropp. Den livnärs så. Det yttre, liturgin, avslöjar vad som sker inuti, det som bekänns, tros, lärs ut och lärs vidare.

Alla rände inte i kyrkan vareviga söndag, som det hette, men det fanns en genuin kunskap om delar av den kristna tron, förtrogenhet med de s k stampsalmerna och allmän orientering om vem Jesus var/är.

Hur gestaltas sammanbrottet?
Vi struntar just nu i 1860-talet, i 1919 års läroplansreform och i religionsfriheten, som infördes näst-näst sist i Sverige av alla europeiska stater (efter oss kom Grekland och Spanien!) Vi tar oss an kyrkogång, undervisningskollaps, Machtübernahme, församlingsnedläggningar, kompetensförlust, alienation och trosskifte.

Kyrkogången minskade vid huvudgudstjänsterna från 11 416 645 år 1972 till 6 823 131 år 1999. Det är ett tapp på 4 593 514. Nedgången har fortsatt med ett par miljoner, men inte i samma antal som på 1900-talet. Ska vi förstå sammanbrottet religionssociologiskt, är det de långa böljegångarna som är intressanta. Sviktar kyrkogången, viker medlemskapet. Förr eller senare. Och kyrkogången viker därför att folk tar fegvägen ur Svenska kyrkan; inte ett modigt avträde utan detta att de helt enkelt dör. Nya kommer inte till i sådant antal att bortfallet kompenseras.

Undervisningskollaps betyder att Svenska kyrkan när kristendomsundervisningen (trots protester) försvann, vilket kan ses som rätt självklart i ett sekulariserat och i grunden nihilistiskt samhälle, aldrig förmådde samla sig till en undervisningsprogram. Det har andra kyrkor gjort. Inte Svenska kyrkan. Nog fanns det SKS-studiecirklar i troslära och bibelkunskap. Vad finns kvar av det idag och är allmänt tillgängligt? Predikan? Markeringen görs att gudstjänst är mer än undervisning, vilket är sant, men i praktiken betyder att det inte blir undervisning någonstans.

Machtübernahme betyder att andra intressenter tar över Kyrkan och anpassar den efter sina intressen. Det kan ske så försåtligt att en del av det gamla behålls, men omtolkas och den kyrkliga organisationen mobiliseras för att förstärka samtidens värderingar. Från ordningen att folket som firat gudstjänst valde sina förtroendevalda till att politiska partier tar hand om val och valmanskår är det ett avgörande steg. Under ordridåer som låter som det tidigare, sker en förändring för en kyrka som lever i makternas tid. Bo Giertz varnade för försök att strypa kyrkans självbestämmanderätt genom en kyrkomötesreform, som skulle göra det möjligt att rekrytera politiska partimän i stället för verkliga ombud till kyrkomötet. (Stormlöpning mot kyrkan? Vår Kyrka nr 26/1946 s 3)

Kompetensförlusten visar sig i att vi inte utbildar teologer utan religionsvetare. Det tycks som om många präster inte genomgått den normala svenskkyrkliga utbildningsgången: söndagsskola, konfirmandundervisning, ungdomsarbete och teologiska studier. Dessa ska möta kyrkliga människor som genomgått i varje fall de tre första stegen och läst teologi på egen hand. Några präster kommer från andra kyrkor och samfund och ska autenticera den kyrka de andra tillhört alla sina dagar. Jaja. Denna kyrka har med lögnen som vapen och sveket som verktyg gjort sig kallelser kvitt. Nog vet vi det.

Alienationen tar sig olika former. En del brain-drain har vi sett genom decennierna och den har lyckliggjort Bengan och Frasse för att inte tala om biskop Anders.  Andra vanligare kyrkokristna har också gått till Rom (bildligt talat!). Inte så få befinner sig i andlig exil. De kan indelas i två kategorier. De som säger "det går inte länge till" och de som säger "det går inte". Några inser att de knappast kommer att ha någonstans att ta sig där de med sakramental säkerhet och integritet kan fira gudstjänst i Svenska kyrkan. Dessa är sedan decennier regelbunda gudstjänstfirare just i denna kyrka men anar eller inser att framtiden blir en annan.

Trosskiftet kan illustreras med litanians ord. Uppsök lokal präst och fråga vad det som sjungs (om nu litanian alls sjungs, men man kan fråga ändå) betyder. Vilka är ondskans makter i himlarymderna? Menar pastorn verkligen att det finns onda andemakter? På riktigt? Vad säger pastorn om talet om "din heliga uppståndelse och himmelsfärd" - var det bokstavligen så eller uttrycker orden en metafor. I så fall, var är Jesu döda kropp nu? Jag anfäktas, goa pastorn, och undrar över "allt det onda som djävulen tillfogar oss". Vad är det? I Västerås tycks det onödigt att göra sig besväret att uppsöka någon Verbi Divini Minister. Där har vi fått besked. Men andra?

Jag kan sammanfatta: en Kyrka som i sig rymmer förnekelse av uppståndelsen bryter samman i detta nu om inget sägs emot. Det finns sådana som försvarar system in i det sista. Så var det i DDR fram till murens fall. Så i Irak med Bagdad-Bob.

Vad ringer alltså de kyrkklockor som fortfarande ringer samman till? Det är inte så gott att veta. Det finns rätte lärare och så finns det en hel del andra också. Var och vad predikar dr Lejdhamre på söndag? Och finns det ett löfte från Kyrkans Herre knutet till vatten, potatismjöl, rismjöl och guarkärnmjöl vore det tacksamt att få en hänvisning. Det skulle vara bra för Bengan och Frasse också, de som håller fast vid att löftet avser just bröd. Eller är det stora mysteriet i Svenska kyrkan att vatten, potatismjöl, rismjöl och guarkärnmjöl blir - bröd?