I grunden krigiskt

Kyrkvärden i Göteryd, fd kompanichef i Hemvärnet, och jag umgicks något på expeditionen i går. Han var jägarsoldat från I 11 när det begav sig och stolt över sitt regemente. Det var kanske detta fredliga men i grund krigiska möte jag hade i bakhuvudet när jag for hem, via krigsflygfält 89 (jag minns väl beteckningen rätt nu, major Barkevall?), Enerydafältet. Då och där frågade jag mig: "Vad gäller striden i Svenska kyrkan? Och är det en strid, en lärostrid? Mycket blir kanske enklare om vi ser saken så?"

Uppenbarelse contra demokrati
På 1950- och 60-talen kunde striden förstås handla om kristen tro som uppenbarelse contra demokratiska beslut om vad tron skulle innebära. Eftersom Själafienden, sa man, gärna vill få oss att ta itu med det näst viktigaste och inte det viktigaste, fick vi se en strid om ämbetet. Den sades vara en ordningsfråga, men under dolde sig en lärofråga. Den skulle inte diskuteras då. Den dök med brutal kraft och löftesbrott upp senare. Det betyder att den viktigaste frågan, den om Uppenbarelsen (Bibeln, apostoliciteten - you name it) ställdes men avvisades så länge det någonsin gick. Den frågan blev ett partsintresse!

Den bild som ställdes fram var en polariserad förfalskning, men den fungerade. Å ena sidan de förstockade prästerna som predikade om helvetet och ville en dörrstängande kyrka. Å andra sidan de kulturöppna och inte så dogmatiska prästerna. Det var om den här öppenheten monologen Ringaren handlade och pastor Jansson steg in i folklivet eftersom alla visste hur det egentligen var ställt i de klent besatta kyrkorummen. Domprosten Danell samlade till två högmässor per söndag, till aftonsång och till tideböner veckan igenom. Socialetikerna stod för något som blev en lämplig ideologisk bas för partipolitiskt valda i kyrkofullmäktige. Det var dessa de demokratiskt valda som skulle fastställa Kyrkans lära.

Om saken har det skrivits minst en lärd avhandling. På omslaget syns Karl-Manfred Olsson locka folk till kyrkan medan domprosten Danell svavelpredikar för en liten förskrämd skara. Det var en teckning i Dagens Nyheter och den hör hemma i kategorin alternativa sanningar eftersom den ljög om det verkliga förhållandet. Men i denna polarisering kunde de flesta inte se motsättningen mellan uppenbarelse och demokrati. Det var detta saken på djupet gällde. Då. Och motsättningen fortlever men tar ny gestalt när uppgörelserna med mindre teologisk kompetens sker intra muros. De religionsvetenskapligt skolade tycks inte ens kunna sätta andra ord på motsättningen än slagord.

Kristen tro contra religion
Det kallas "olika tolkningar" men är olika verkligheter. Det finns somligt i Svenska kyrkan som är inkompatibelt med Kyrkans tro. Nu delar jag upp resonemanget i två delar:

Det vore inte helt ur vägen om de romerska katolikerna kunde börja fundera över väsentligheterna. Jag kanske inte ska räkna med dem som lämnat Svenska kyrkan och har att hantera den situationen. De har, heter det, inte kommit ut men "kommit hem". Så vad om inte ett hem hade de i Svenska kyrkan, där de döptes, konfirmerades och kanske prästvigdes?

Är de beredda att låta denna kyrka undergå i princip vad som helst och nöjer sig med att belåtet titta på och glädjas över förfallet? Ingen glädje är så stor som skadeglädjen, som bekant. Jag ska inte fråga hur stor procent av dem som kom hem hem efter några år helt enkelt har kommit bort, men andelen konvertiter som försvinner bort i det okända är betydande. Det sa inte jag utan en katolsk präst.

Har jag avslöjat att jag egentligen menar att de romerska solidariskt borde ge sitt stöd till katolsk tro i Svenska kyrkan och inte lämna sina tidigare trossyskon i sticket? Eller är tanken den, att en sekulariserad kyrka betyder att påffuan kan skära pipor i den vass där Mose ligger och bara väntar på tillfället? Detta var resonemangets ena del. Nu kommer den andra.

Det inkompatibla är förstås fromt, i grunden finns inga ofromma villolärare,  men detta är något annat än den Kyrkans tro som känns igen sekler igenom. Den andra tron är inte radikal på det sätt som Kyrkans tro är, att den återvänder till sina rötter. Den är radikal därför att den bryter upp, gör det uppror som tolkar reformation som ständig förändring, inte ständig förnyelse. Ni förstår skillnaden. Eller inte. Katastrofen inträffar när kristen tro blir religiös, dvs ett falsk medvetande och inte den uppenbarade sanningen om verkligheten. I grunden handlar detta om motsättningar.

Motsättningar har i Kyrkans historia visat sig vara viktiga för att röja undan det som är osant. Arios hade inte rätt, t ex. Somlig etablerad och omskruten praxis var fel (avlatshandeln). Maktsystemen visade sig orimliga (Leo X, korstågen mot provinsen Oc och Konstantinopel). Här är det rätt att göra uppror. Den kyrkliga traktan att vänslas med makten har alltid kostat något - oftast friheten - och därför måste rösterna höjas mot dem där uppe som riskerar så mycket (ryska kyrkans oförmåga 1905-1917 som illustration t ex). Motsättningar hanteras genom att de blir beskrivna och analyserade, inte genom tystnad eller mumlande. Det är här det i grunden krigiska kommer in. Präster blir obekväma när det kommer till teologiska sakuppgörelser. Inte alla men majoriteten och om några som talar gäller att deras nit är verkligt men inte visligt. Hur ska vi då kunna förstå det som i grunden är högst reella motsättningar och därmed dagliga vägval som gör Svenska kyrkan religiös och anpassad?

Det kommer alltid att finnas en majoritet som vill ha denna religiösa storhet. Den uppskattas i samhällstopparna. Den uppskattas också av folk, som får den religiösa servicen levererad. Vad är det för fel på billig nåd? Kommer det att finnas några andra som säger något annat? Kommer det att finnas några som förmår läsa Dietrich Bonhoeffer som en motståndsman och förstå vad han skriver om Kyrkans liv?

Så här långt tänkt i går skulle jag ta hand om hundarna. I dag ska jag möta de frimodiga. Tänk att det fortfarande finns sådant folk!