Bekymrad över S

Jo, jag är bekymrad. Socialdenokraternas perspektiv inför kyrkovalet är de utanförståendes. Jag fattar egentligen inte att kristna socialdemokrater låter sig nöja med detta. Bengt Olof Dike jagar på att "Gud och Jesus" inte nämns - men det kan väl inte sekulära politiska partier göra. Och så slår fällan igen om Dike också! För det övergripande problemet är, som påpekats så tydligt, att det är just sekulära politiska partier som agerar utifrån sina självklara agendor. Men dessa är inte Kyrkans, förstås.

Några av er vet att jag förmår skilja mellan sossar och sossar. Somliga sossar ska bli kommunalråd och uppträder därefter. De är i grund ointressanta som samtalspartners. Kula Bengtsson-typer. Andra är vitala kamrater. Lisa Eliasson, som heter Tommy, men alltid kallas Lisa. Eller Lasse Wittenmark.  Jag återvänder, som de insiktsfulla ser, till Katedralskolan i Växjö under 1960-talets mitt. Mönstret håller tiderna igenom. När socialdemokrater typ kommunalrådsaspiranter tänker, är det  i utgångsläget ointressant mest därför att kommunalrådsaspiranter inte kan tänka i en idédebatt. Alltså skriver de kyrkovalsmanifest på samma sätt. Det blir egentligen bara dumt och till ingen som helst ledning för den som ska kämpa på i det kyrkliga. De förser oss med sedvanliga slagord och floskler. Hur kul är det?

Nu betackar jag mig dock. Jag ska jagas därför att jag - men inte Frimodig kyrka - är kv*nn*pr*stm*st*nd*r*. Det är jag. Jag gick i november 1965 på Österskär till en högmässa Margit Sahlin hade. Det är högmässa med en kvinnlig präst tidigare än någon av de nuvarande biskoparna i Svenska kyrkan. Så vad ska jag ha skit för? Mitt problem var att jag ville försvara ämbetsreformen 1958 och läste på. Det är glasklart att på det vis som skedde, kan inte en kyrka anta en reform om ämbetet. Säger ni emot? Jag blev en icke-troende och det med mycket goda skäl. Det mitt ställningstagande om ämbetet betyder inte att jag skulle ha en krum kvinnosyn. Det är Kyrkans ämbete jag diskuterar och ett år 1958 ämbetsbeslut jag ifrågasätter. Handen på hjärtat, vem av er (bortsett från min kusin fd professorskan) tror att riksdagen begriper denna fråga bättre än 1957 års kyrkomöte?

På motsvarande sätt frågan om äktenskapet. Homofob är jag inte, jag är vän med fler bögar än genomsnittet av svenskar, men jag undrar över vad ett kristet äktenskap är om det inte är en förening mellan man och kvinna och hämtar bibelstöd för detta. Så tänkte stackars Wejryd också innan han fattade varifrån och vart vinden blåste. Då blåste han med. Men jag tar ingen skit här heller. Vad är äktenskapet om det ska definieras i en kristen kontext och inte som ett följdbeslut efter en lagändring i Sveriges riksdag? Ge mig svar om detta och snacka inte om annat.

Låt mig återgå till kommunalrådsaspiranterna. De finns i det kyrkliga. Aldrig, säger aldrig, har de uttryckt en enda intressant tanke. De förbidar. De vill förstå vart vinden blåser. Det är rätt jämmerligt. De hade mått mycket bättre om de fått vara med i Frimodig kyrka och utmanas intellektuellt. Det får de inte. Då åker de ur partiet. Det säger allt om ett orimligt system.

Då ska jag begå skalkestycket och berätta hur det går till i det kyrkliga. I kyrkomötet sätter sig partigrupperna enskilt, kommer överens och framträder därefter. I min tankemodell - och jag menar att detta är Frimodig kyrkas - tar vi in invändningar och knådar sammanhang för att upptäcka vad sant är och inte bara alternativa sanningar. Vi vill föra öppna debatter i öppna fora, tala klartext i plenum. Men så går det inte till. Inte heller i kyrkostyrelsen. Partigrupper eller partiallianser samlas före kyrkostyrelsens sammanträde och kommer överens. Sedan träder man upp och röstar. Jag tror inte att detta är det intellektuellt optimala. Nu fick jag till det! Men där sitter dom, parti efter parti. Frimodig kyrka? På åskådarplats. Då och då en ovälkommen replik. Ska inte kyrkostyrelsen i april försöka tysta denna blogg, fast något annat ljögs ihop i kyrkomötet? Nå då så.

Hur ville jag ha det? Jag vill ha kyrkliga sossar i Frimodig kyrka 1. för att de ska få ha det trevligt och  tankemässigt stimulerande/utmanande och 2. för att de ska bidra med något. Nu väljer S att sitta som en sekt och förlita sig på sina mandat, men S bidrar föga. Ombudsmännen styr och sorterar bort. Därför är min vän Lars Rydje inte längre med. S fick leverera en ny ålderspresident (plats för skratt!). Varför det? Därför att tjänsteandarna inte lärt sig räkna nämnare. Om jag de facto suttit i kyrkomötet många fler dagar än ålderspresidenten, är något fel - men inte mitt fel! Systemfel, sålunda. Och det kan roa, för det beskriver precis hur kyrkomötet fungerar i det kyrkliga: som ett organiserat systemfel.

Nu ska partisystemet försvaras. Det kan göras med argumentet att det alltid varit partipolitiserat. Jag tog fram kyrkomötesprotokollet 1946, läste Vår Kyrka, Bo Giertz, Glimt från kyrkomötet, nr 50, s 2 samma år och kollade Nancy Erikssons memoarer Nancy, s 81-90 (Bonniers 1985). Hon nominerades partipolitiskt, men det gick i samtiden inte riktigt att uppfatta detta eftersom den grunden inte deklarerades i själva valet. I valet steg ingen fram med partibeteckning. Det politiska partiet var i den kyrkopolitiska dramaturgin något man inte ville eller kunde se. I Vår Kyrka var Bo Giertz upprörd inte över något partipolitisering utan över att en ateist/agnostiker valts till och talade som en sådan i kyrkomötet. Han såg inte att just detta var det nya - och på sitt sätt logiska. Biskoparna hade länge sett problemet. Det börjar bli dags att säga basta. Så här kan en kyrka inte ha det. Det är inte sagt om socialdemokraterna som parti. Den enda frågan är frågan hur kristna, kyrkokristna, sossar låter det här fortgå. Betyder inte tron mera?

Nu kan alla uppfatta att jag är stygg mot sossar. Det är jag nog inte. De andra partierna är inte bättre, inte de uppenbara, inte de fördolda. Bort med partipolitiseringen! Fram för den kristna gemenskap, den communio sanctorum, där människor talar allvar med varandra i tillit till varandra och tar vara på alla nådegåvor i församlingen. Denna enkla mening blir i Svenska kyrkan revolutionär!

I går  var jag i Markaryd. En alert församling, trevliga människor, enkelt fika och så några sysslingar som bor på orten. Petter Nilssons döttrar borde jag kunna räkna upp - var det Charlotte och Nanny och Alma men vem av döttrarna har jag missat. I Sjöaryd bodde Josua, som var son till Charlotte eller har jag fått allt fel? Vi talar nu om platsen där freden mellan Danmark och Sverige förhandlades. Ja, ni förstår - men gör jag? Så stort det var för mig att få fira högmässa i Markaryd! Det finns ett gudstjänstfirande och begåvat folk i landet. Tid att tala allvar sålunda. Och glädja sig över viktiga människor som vill kandidera i kyrkovalet.