Knak

Sofia Lilly Jönsson håller vi av som bekant. Hon skrev om kyrkojuridik för att reda ut hur Svenska kyrkan fungerar och fann, mycket riktigt, att allt bygger på att präster och församlingar respekterar att biskopen ska ha tillsyn. Det är förstås Visby som är på den kyrkliga tapeten igen. Det kunde ha getts fler exempel på hur vi får en självgod lokalkyrklighet som faktiskt, om franskan tillåts skiter i biskopen och stiftet. Nationell nivå, det som kallades rikskyrkan, kan och ska inte gå in och styra. Varför domprosten Hermansson skickade sina papper till Antje blir obegripligt. Det hade varit mer korrekt att i bön lägga fram dem för Gud Fader.

Det finns dock en överklagandenämnd. Vad som blir rätt och fel efter regelverket kan prövas. Men i det kyrkliga ska tvångsmedel användas med stor försiktighet. Biskopens första uppgift är att skapa tilltro, förlösa de kallelser som kommer ur tron och värna trons gemenskap. I den gemenskapen finns olikheter, förstås. Det är inte märkvärdigare än att det finns olika kroppsdelar i en och samma kropp.

Sofia beskriver hur Svenska kyrkan knakar i fogarna. Det är sådant Antje hatar att läsa. Hela det kyrkliga styrsystemet känner likadant. Jag tror den ryggmärgsreflexen är olycklig. Det är i systemen alltid lättare att tala om rosen än om rosens namn för i systemet tror alla att rosen är verkligare än rosens namn. Hur rosen och namnet egentligen förhåller sig till varandra, vill biskopar ogärna reda ut. Och vi kan medge att det är ett problem som kräver ansträngning. Sofia har antagligen fel i sin kommentar. Hon tänkte att biskopsmötet, som sammanträder i dag i Västerås, lär ha Visby överst på agendan. Det fungerar inte så. Visbyfallet blir samtalsämne vid en kopp kaffe under en paus i förhandlingarna eller möjligtvis om någon biskop följer med Sven-Bernhard när han ska ut och röka sin pipa. Biskopar tar sig inte an fler problem än de problem de själva inte kan undgå.  De kommer inte att ta upp frågan om villoläraren Hillert heller sålunda. Också biskopar vill sova gott om natten. De sköter kyrkosystemet och varsnar sällan hoten i tid. Men då tar de sig an de nykreerade problemen och har fullt upp med det.

Hur gott sover biskopen Stiglund? Kanske läser han inte vad stiftet tillställer sina medarbetare genom rymder vida. De får nämligen elektroniskt ett brev från stiftskansliet. I dag den 8 mars är det jordens främsta kvinna som ska hyllas. Nej, inte Maria, in Herres moder. Moder Jord! Här får ni en som bästa religiös utläggning men inte kristen. Det är bara att läsa. Här är det religionsskifte som Luleå stift dokumenterar. Hör ni att det knakar i fogarna? Här är den tro som beskriver att vi sällan träffar Gud Fadern. Håll i er.  Jag nalkades Fadern i tillit när jag bad tidigt i morse! Jag ska be att få citera hela aktstycket:

Varför inte ta tillfället, den 8 mars, att hylla den främsta av alla kvinnor, nämligen Moder Jord?

Vår traditionella bild av Gud är fadern, den som skapar, skyddar och bestämmer. En moder står för någonting annat. Fäder och mödrar är omgivna av myter, liksom manligt och kvinnligt. Vi har en teologi som ofta har lyft fram egenskaper som vi gärna vill betrakta som manliga, och den 8 mars ger oss chansen att berika vår världsbild med nya infallsvinklar. Och inte bara vår världsbild, utan även vår Gudsbild.

Egentligen är Gud någonting som är alldeles för stort för att kunna fångas i några myter, symboler och metaforer. Men vi är ju bara människor, vi försöker ändå beskriva det obeskrivbara för att ta det lite närmare oss. 

Moder Jord är den fertila och den livgivande. Inte helt olik den skapande Fadern. Hon är känslig, hon hänger på en skör tråd. Hennes små barn utmanar henne som riktiga tonåringar. Ibland säger hon ifrån med all önskvärd tydlighet. Hon ryter till, svettas, överhettas; hon måste få vila ibland. Vi behöver ju den näring hon ger oss. Vi måste vårda henne så att hon kan förse oss med liv, det eviga livet som i en perfekt hållbar cirkel aldrig sinar, alltid förnyas. 

Att hylla Modern är en hyllning till hela vårt stora ekosystem som kallas Jorden. Vi är inte bara besvärliga och trotsiga, utan också kärleksfulla barn. Vi älskar vad jorden har att ge oss, och vi älskar att kunna uppleva den. Fadern sitter i himmelen, så honom träffar vi sällan. Det sägs till och med att han straffar, att han ska fruktas. Men Gud har också – främst? – en annan sida, den ömma och närstående, den som ger oss kraften att förundras. Gud är också materia och behöver finnas bland oss för att bli synlig. Gud har ingen annan kropp än vår. Han lägger ju sin ”skatt i bräckliga lerkärl”. 

Om Moder Jord ska uppmärksammas så handlar det om att återerövra det materiellas kraft. Ja, materian står inte bara för konsumismens fördärv och slit-och-släng, utan vi kan göra den till en tillgång, där vi blir sams igen med våra tillgångar. Mater är ju faktiskt det latinska ordet för moder.

Visst, nu pratar vi om kvinnliga och manliga symboler, men det handlar inte om att göra om Gud från man till kvinna, utan om att berika vårt symbolspråk. Den 8 mars finns det många riktiga kvinnor, av kött och blod, som behöver firas och uppmärksammas. Kvinnan är utsatt, på ett alldeles påtagligt sätt, på många håll.

Men låt oss inte använda denna dag för att ställa två motsatser mot varandra. Hur ska vi annars nå till den fred och den frid som vi alla så längtar efter? Om tvåsamhet ibland blir ett omöjligt förhållande, så använd istället siffran 3. Treenigheten som bryter polarisering och inför en ny dimension, ger volym och djup. Triolens takt är den kristna lärans gåva, som skänker en ny rytm när världen fastnar i sin rundgång. Låt oss använda den 8 mars som ännu en chans för läkning, där vi övervinner gamla konflikter och släpper fram det som låg dolt. 

Beatrice Nordin 
Miljödiplomerare åt Luleå stift

https://internwww.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1326981