Fuskprästerna

Ola Isacsson lärde oss i Två Systrars vad katolicitet är. Det är McDonald's. Likadant världen över. Man går in och beställer en Big Mac och får - en Big Mac! Man hittar i lokalerna för de är likadana världen över. I stort. Nå, det kan förekomma variationer, men just som variationer och inte som ett annat koncept.

Nu vet vi att Västerås stift sticker ut, för det läste vi i går och deprimerades. Det är verkligen inte roligt att kunna säga det eftersinnande och klokt triumferande "Vad var det vi sa?" Självbilden i Västerås är grandios. "Den rebelliske tonåringen". Biskop Gottfrid Billing hade nog på känn att stiftet var det mest sekulariserade i landet. Så var det. Detta är tydligen grundkonceptet i Västerås stift och denna omständighet ska hanteras med hjälp av ett ifrågasättande av dogmatiken. Jaha. Så tänkte inte biskop Sven Silén. Han körde Martin Luthers lilla katekes med 1878 års katekesutveckling, den med långa frågan ni vet.

Till det självgoda hör bekännelsen att huvudet måste vara med. Hallå! Hur många skolade systematiska teologer har stiftet åstadkommit? Är det som teologisk verkstad stiftet gjort sig känt med Anders Åkerlund, Anders Wejryd, Thomas Söderberg och Gunnar Helander samt Arne Palmquist som teologiska auktoriteter?

Nu är det så gott ställt i det teologiska huvudet i Västerås att det behövs fler trosbekännelser. Som vi fromma säger: Tacka Fan för det! Ny tro kräver ny trosbekännelse, annan tro kräver annan trosbekännelse medan den gamla tron står trygg med de bekännelser som burit och bär. Det tackar jag Gud för. En omständighet i marginalen att det är just dessa trosbekännelser präster förpliktar sig till vid prästvigningen kan noteras.

I Västerås stift har man tydligen kommit på att den kristna sanningen inte ligger i en trosbekännelse utan i ett barn i krubban, en människa alltså. Detta framsägs som vore det begåvat. Prästerliga skojare har alltid gillat att ställa upp enkla motsatser och därmed framstå som väldigt inkännande,  intellektuellt prövande och insiktsfulla. Jag går inte på det. Trosbekännelserna bekänner frälsningsfakta just om barnet i krubban.

Det minsta för den kristna tro är klassiskt sett bekännelsen att Jesus har uppstått. Nu deklareras osäkerhet, men en osäkerhet som inte är något att fastna i. Om Jesus uppstått fysiskt vet vederbörande inte men litar på erfarenheten. Håll i er! Erfarenheten av den uppståndne Kristus. Var då? I Bibelns berättelser, i de egna erfarenheterna och i mötet med människor. Nästa kommentator behöver ingen fysisk uppståndelse i en konkret bemärkelse men tror på uppståndelsen likväl. "Det kanske låter lite motsägelsefullt, men det funkar för mig." Grandiost blir det med frågan vad som skulle hända om man hittar Jesu skelett. "Den kristna tro handlar väl inte om ett skelett?" Nej, skulle jag vilja säga. Den kristna tron handlar just om frånvaron av ett skelett i en grav för Jesus har uppstått, hurra, hurra och graven är tom. Men fromsintheten är gränslös: "Det är ju för världens skull vi är kristna, inte kyrkans. Och världen finns ju kvar oavsett vilket."

Nu ska vi inte bli upprörda. Lagiskheten fungerar så här, tänker så här och den menar vad den säger. Så här tror intervjuade präster i Västerås stift. 75% av prästerna i Svenska kyrkan tror att Jesu Kristi döda kropp vid uppståndelsen fick liv och lämnade graven. Hur kunde det bli så här? Förkunnelsen i församlingarna? Rekryteringsurvalet? Utbildningen? Bilden av en disparat, vag och otydlig kyrka stiger fram. Präster vigda mellan 2000 och 2012 är friare, vi andra mer formella, heter det. Man behöver inte hålla sig okunnig om den faktiska innebörden av detta tal.

Jojo. Prosten R och jag tärde för många år sedan en aftonpilsner på en pub på Söder i Stockholm. Handen på hjärtat blev det nog två. Vid bordet bredvid satt ett gäng yngre damer av det slag som kallas "tjejer", Av åtbörder och tal framgick att de läste på Stockholms Teologiska Institut och vi kom i vänligt samspråk. Det stod alltmer klart, och det var inte pilsnerns förtjänst, att här mötte vi en annan tro är den tro prosten R och jag höll oss till. När vi gick till vårt nattkvarter var det bara att konstatera att dessa yngre damer några år senare skulle vara präster i Svenska kyrkan. Det är väl de flesta av dem nu. I Stockholms stift och kanske Västerås.

Min slutsats är busenkel. Högkyrkligheten, den teologiskt och pastoralt medvetna, skulle väck. Till nöds skulle då lågkyrklighet in som tror på Jesus och leverera biskopar (Hagberg, Nordin, Tyrberg) men i huvudsak var det andra med andra teologiska ideal som promotades. Johan Sundéen kallar detta "68-kyrkan". Kanske ska biskop Ytterlighet räknas hit. Biskop Wadensjö är i religiös särklass och inte omedelbart 68-kyrka. I 68-kyrkan återfinns prästsöner, som hade haft mycket att bearbeta hos vilken psykolog som helst. Jag drar inte namnen här. Men dessa prästsöner förnekade inte uppståndelsen. Nu har vi kommit ett steg vidare. Vems fel är detta? Ska vi tänka att det är docenten O:s bön som blivit hörd: "O Gud, låt dem icke hejda sig!"?

Hur hade de färska siffrorna blivit om undersökarna frågat om två dogmatiska grundhållningar i Svenska kyrkan, dvs frågat om kvinnliga präster och enkönade vigslar?

I Västerås stift finns det inte så många smålänningar, dvs folk som är beredda att stega upp till pastorsexpeditionen och begära besked vad det lokala prästerskapet icke tror för att kunna dra en relevant slutsats huruvida det ska erläggas kyrkoavgift till sådant eller inte. På McDonald's vill jag ha den Big Mac jag betalar för. Varför ska jag annars betala just för en Big Mac?

Nu undrar jag vad folk sagt om de fattat att det i 25% av beställningarna varit högst oklart om en Big Mac verkligen skulle levereras på Mc Donald's fast de beställt just en sådan, om de fått något annat eller inget alls. Nej, egentligen undrar jag inte, jag fattar. Jag fattar också hur det är ställt i Svenska kyrkan. Ska vi vara förnöjt tacksamma att vi trots allt i tre fall av fyra får en Big Mac?