Det går att begripa också obegripligheter

Det var som om fjäll föll för mina ögon (Apg 9:18), när jag läste en bloggkommentar och plötsligt förstod vad "demokrati" kan betyda. Demokrati kan också, lite alternativt alltså, betyda "folkförankring". Och mot tanken att en kyrka skulle vårda det folkomspännande draget har väl få invänt? Däremot har många under 1900-talet funderat över den demokrati som kan bli totalitär och den demokrati som inte kan stå under uppenbarelsen eftersom den beslutar om allt, också om uppenbarelsen från Gud. Men om uppenbarelsen kan man inte rösta. Bara bestämma sig om man vill vara med eller inte. Ord kan alltså vara mångtydiga, förstod jag. Det blir konstiga debatter om folk inte är överens om vad orden betyder. Alice i Underlandet-känsla, kan jag tycka. Om demokrati är ett sätt att fatta beslut, är vi oeniga. Om det betyder "folkförankring" är vi överens. Men för klarhets vinnande kanske demokrati ska betyda vad ordet faktiskt utsäger - av demos och kratein. 

Socialdetikerna på 1950-talet påstod att det inte var uppenbarelsen som stod under omröstning. Det var ett argument som inte riktigt gick hem. Inte hos de kyrkligt förnyade, men inte heller hos professor Gustaf Wingren. Den fösta kategorin jobbade med friskt mod (i kyrkovalsouvertyren kan man nog inte skriva "frimodigt") för att bygga församlingar, tänka igenom grundfrågor, finns nya vägar med studiearbete och evangelisation men också genom att reflektera över sina sammanhang; kyrkoidentitet, ämbete, Bibel, bekännelse. Allt var arbetsuppgifter att entusiastiskt  ta itu med. Det som sedan hände, var att det kom en frostnatt i vårtiden och det som spirat dog. Så uppfattade de saken. Den här sortens präster hade dock den ekumeniska rörelsen på sin sida liksom ärkebiskopen Yngve Brilioth, som skrivit boken Vården om kyrkan (1956) med preciseringar om vad Kyrkans frihet krävde.

De här prästerna hade uppgörelserna med Gustaf Wingren i färskt minne. Inte minst kanske därför att de uppfattade att Gustaf Wingren inte kunde svara i sak på deras inlägg. Debatten rasade i två omgångar i Svensk Kyrkotidning. Den är sammanfattad i ett avsnitt i en bok som heter Kyrklig Splittring. Men när det kom till demokratiseringsfrågan var det gemensam front mot socialetikerna, de som företrädde den ideologi som efter år 1982 slagit igenom i Svenska kyrkan. Gustaf Wingren kunde blottställa skillnaden mellan borgerlig och kyrklig demokrati. Den ligger i (kursiverat här) "förankringen i den lokala gudstjänstgemenskapen" (Wingren, Demokrati i folkyrkan, Gleerups, Lund 1963 s 59) Både prästen och de förtroendevalda är underställda nådemedlen, kan det heta. Visst är detta en idealistisk syn, som en lärd författare tidigt påpekat, och den har inte genomslag i det faktiska livet. Den beskriver dock hur folkkyrkotänkare i Billings efterföljd tänkte.

Den socialetiska delegationen tänkte inte så. I deras tänkande slog demokratin restlöst igenom, men inte i betydelsen folkförankring så mycket som beslutsform. Deras tänkande var/fungerade som ideologi för beslutsfattare i kyrkan. De principiella frågorna om gränserna för demokratin ställdes aldrig på sin spets. Frågan vad som i demokratisk ordning inte kan beslutas, ville de inte klargöra. Skälet var enkelt. De såg inga gränser. Har det i demokratisk ordning beslutats att rött är sött, gult är fult och blått är flott, är det också så. Det var detta problem som den ekumeniska rörelsen hanterat under 1930-talet genom att tala om "den totalitära demokratin".

Är Kyrka och demokrati så uppbundna vid varandra som det sagts? Inte i urkyrkan eller fornkyrkan, förstås. Inte i det feodala samhället. Inte i något sammanhang före den moderna demokratins genombrott. Och då var den kyrkliga demokratin så konstruerad, att den utgick från den lokala församlingen med vid kyrkstämman valt kyrkoråd och därefter valda elektorer representanter till de andra organen. Den partipolitiska ordningen slår brutalt igenom när Svenska kyrkan börjar förlora folket. Det är en historiens ironi eller en alldeles självklar konsekvens av det förhållandet.

Handlar det om folkförankring står emellertid andra verktyg än partipolitisk demokrati oss till buds. Det var folkförankring när Sverige kristnades och det likväl inte fanns ett enda kyrkoråd och ingen var demokratiskt vald. Vad var det som grep människors hjärtan då? Jag hör sannerligen inte till dem som tror att de partipolitiska företrädarna säkrar folkförankringen i kyrkolivet heller! Plats för skratt. Jag har varit med för länge för att tänka så. Den missionerande kyrka som slog igenom under tre århundraden hade inget politiskt koncept. Den hade en mission! Det blev något av den.

Nu tror ni att jag glömmer att vara pigg, käck och munter? Icke! Samhälle & Existens kan bland deltagarna räkna in en kyrkopolitiker från Mörrum. Han tänker sig vara där för att opponera, var det nu ska ges utrymme för sådan opposition, för det är medverkande i seminarier och gemensamma uppställningar som tycks stylade. Kyrkopolitikern berättade i en kommentar att han skickas till Malmö av sin församling. Har vi inte då fått en illustration till hur politiker finner nöje i att för kyrkliga medel konferera om frågor i skärningspunkten med mycket men inte "tro". Något om "Gud och Jesus" står inte på programmet. Så är det också ett program i korsvägen mellan politik, kultur, media och teologi. Läs en gång till. Teologi. Inte tro, inte den tro som skulle vara motståndskraft i politik, kultur, media och teologi. Das lässt tief blicken.

Detta var det jag hade på hjärtat. Det går att begripa också obegripligheter. Nu till Göteryd, som vi säger.