Det var i höjd med den gamla Gästgivargården i Ör som tanken slog mig i går morse. Få vet vilken byggnad jag talar om och med vägen dragen på nytt sätt för en ansenlig mängd år sedan, förstår man inte att den låg väl till i en vägkorsning. Detta kan knappast ha påverkat mina insikter om bilbyggande, men när jag kör i barndomens trakter kommer många tankar för mig. Jag hade dessförinnan drömt om norra Öland, så jag var positivt och kreativt stämd.
Välan. Poängen när man bestämmer sig för en ny bilmodell är att den både ska vara ny och säljande men också att den ska ha bilmärkets identitet. Ser Volvon ut som en Seat eller Kia är det ett misslyckande. Samma sak med Mercedes. Volkswagen hade ett stort steg att ta när Hitlervagnen skulle ersättas. Var det vånda i Wolfsburg när en sådan lyxartikel som bensinmätare skulle införas? Jag menar, fem liter kvar som reserv att koppla in, räcker väl ett stycke väg? Annars var det bara att komma ihåg kilometertalet när man tankade senast och ägna sig åt huvudräkning och överslagsberäkning.
Mercedesdörren skulle inte låta som en slamrande plåtdörr och Volvon skulle ha en tydlig Volvo-look också om vi talade P1800, Amazon eller 240 för att inte tala om V90 m fl. Samma sak på lastbilssidan. En Volvo är inte en Scania och än mindre en Mercedes. Det gjorde det svårt för Scania när M.A.N. skulle in. Jag fördjupar mig inte mera i ämnet. Nu kommer poängen. Detsamma gäller en kyrkohandbok. Och här är problemet att de få har suttit i Antjeborg och åstadkommit en modell de gillar, men kloka svenskkyrkliga kan enkelt se var de slirar och fatta varför. Låt inte lura er.
Jag fascineras över
* Johan Tyrberg, som tydligen gett klartecken att redan nu använda den kyrkohandbok som börjar gälla Pingstdagen. Insubordination är ett allvarligt brott. Blir det Biskoparnas Ansvarsnämnd nu?
* Kyrkorådens medverkan, som alltså ska till. Men vilka sitter där och har sakkompetens att tala för gudstjänstfirarna? Ni förstår själva. Det slutar illa. Men somliga kyrkoherdar har fått för sig att det är församlingen som firar gudstjänst och kyrkorådet som därmed förstår vilken gudstjänst som ska firas. Jag trodde, men det är högkyrklighet, att det var Kyrkan som firade i den lokala församlingenm. Skillnaden i synsätt är dock inte oväsentlig.
* Kyrkoherdarnas möjligheter att styra och ställa häpnar jag som tidigare över. Vad vet kyrkoherden i Borgholm om det konkreta gudstjänstlivet i Högby, Källa, Persnäs och Böda? Det verkar på mig vettigare att komministern, inkarnerad på plats, tar hand om den saken.
* Och självfallet kyrkohandboksdebaclen, obs! pluralis! De blir fler och de blir värre. I Antjeborg tror man tydligen att genom att ingenting göra, öppnas framgångsvägar. Då känner de inte Maria Schottenius. Hon skriver i DN om eländet. Hon hämtar stöd hos Gunnar Petri, som har varit så mycket fint att jag knappast förmår återge allt. Han är landets ledande expert på upphovsrättsfrågor (och Svenska kyrkan har verkligen ändrat sin formulering om copyright på hemsidan!). Gunnar Petri slår fast:
"För länge sedan ansågs det att det var Gud själv som skapade de heliga texterna och att de människor som satte dem på pränt bara var enkla instrument för Hans vilja. Samma synsätt verkar prägla den svenska kyrkan av i dag, men nu har kyrkan satt sig i Guds ställe. Det brukar inte sluta bra."
Att kansliet hukar sig och hoppas på det bästa kan jag fundera över. De trycker och väntar i förhoppning att en rättsprocess inte blir av. De tror Svenska kyrkan är för stor och förmögen för att utmanas. Det tror inte jag. Bekännelserörelserna skulle kunna ställa upp och knäcka systemet. I kampen för den rätta läran vore detta inte fel. Och när de fina i Antjeborg sitter alldeles tysta och stilla skulle jag vilja bibringa dem en grundsats från krigsvetenskapen. Det är sämre att ingenting göra än att ta fel beslut. Det är en grundsats från undervisningen i strategi jag kanske aldrig riktigt köpt. Jag vill hellre att det ska tas rätt beslut vid rätt tillfälle.
Antagligen är inte de i majoritet som läser de reservationer och särskilda meningar som omger kyrkohandboksförslaget. Förr i världen, dvs på 1980-talet, brukade reservationer när det gällde så viktiga ting som en kyrkohandbok försöka undvikas. I utskottet var det förra året ofta 8-7, som ni vet. Och S-partiet uppträdde som betongsossar brukar. Detta blir än värre i teologiska frågor. Vad hette han i en skånsk nullitetsförsamling (med förflutet i annan fromhetstradition) som alltid var för det som skulle bli majoritet? Han är mig dessvärre så ointressant, att jag glömt hans namn och inte minns i vilket litet pastorat han kravlat sig upp och blivit kyrkoherde. Jag är dock i all denna glömska klar över att jag är emot honom. Jag genomskådade vad han gick för. Varför ska nu få skäll för att jag är klarsynt? Och då har jag ändå inte nämnt redaktören Sandlund, hon som ska lyfta Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp till nya nivåer av klokskap och kompetens. Jag läser kommentarer, som ni ser, och blir bildad i frågor om hurdan verkligheten egentligen är.
Hände inget roligt i går? Jo tidsnummer 271358 ringde överste Olofsson. Han hade efter lunch talat med överste Salander i Mali och Salander, som är duglig i franska språket men inte mer, berättade om en konversation han haft. "Det ändade upp i en mali-ör", sa Olofsson.
På något underligt vis hade samtalet kommit in på det kyrkliga läget i Sverige och Salander skulle berätta om kvinnliga biskopar. På franska! "Episcopeuse", var det ord han fann. "Episkopös", flämtade överste Olofsson fram. Jag invände med bestämdhet att just detta ord inte/aldrig får användas. Jag uppfattade att mitt stränga besked endast ökade överstens munterhet. Jag gav upp. Ingenting får jag när jag uppträder som episkopösernas riddersman.
I dagens Svenska Dagbladet läser jag minnesorden över Stefan Furenius, överste 1 och tidigare chef för KA2, Blekinge Kustartilleriförsvar och Sydkustens Marinkommando. Det var en bra karl. Jag mötte honom tidigt i min militära karriär. Redan på KA1 i Vaxholm. Då förstår ni.
Här slutar dagens läsning.
onsdag 28 februari 2018
tisdag 27 februari 2018
Allt blir bättre med bacon
Det kan bekymra mig att jag inte är tillräckligt finkristen. Jag misstror så mycket av det de fina kristna kommer dragande med. Det är inte det värsta. Min misstro kryddas av häpenhet. Jag tänker: Hur dumma är dom egentligen?
Det betyder att jag trivs mycket bättre med människor som inte ränner i kyrkan vareviga söndag, det heter så, bortsett från människorna i mina församlingar, som just ränt i kyrkan vareviga söndag (och ibland betydligt oftare).
Nu har jag i rätt betydande omfattning varit och vistats i de kyrkliga miljöer där finkristna dväljes. De talar stort, berömmer, promotar och dekorerar varandra. Men jag ser ju allt som är maskerad. Några av dem kommer från riktigt störda miljöer. Dem ska man nog tycka synd om. Några drivs av sina ambitioner. Vad ska man tycka om dem? Några är rakt av inkompetenta, men detta ska vi inte låtsas om. De har nämligen kommit sig upp. Och så sitter de där uppe och är finkristna och fattar de katastrofala besluten.
De finkristna tycker illa om oss andra. Det har de, oss emellan, goda skäl att göra. Vi utgör ett hot. Så tänker vi inte om oss själva, men vänd på kartan och se på er som dom ser er. De ser erfarna församlingspräster eller ett begåvat lekfolk och båda kategorierna har förmåga att genomskåda det uppblåsta. Säg bara ett ord, så störtas härskarna! Det vet dom. Deras enda hopp är att dessa som inte är så finkristna likväl inte ska tala och än mindre samla sig för att tala.
Med goda skäl kan de finkristna där uppe hoppas på tystnad. De har läst om det Thomas O´Dea kallar "prästfunktionen", den att aldrig ställa till med något. Det är en hållning som alltid tyder allt till det bästa och när det går åt helvete och det efterhand blir allt varmare är det just präster som knäpper upp kaftanen och lossar kragen. Eljest intet. Jo, de kommenterar att det blivit lite varmare på sistone. Profeterna däremot säger, att det går åt helvete. Det tror inte de finkristna. Deras fina kyrkosystem kan 1) inte hamna där, det är bortom det tänkbara och 2) det finns inget helvete. Vilket skulle bevisas med hjälp av det övertygande tonfallet. Ni förstår.
Nu kunde man tänka sig att någon för 10, 15, 20 eller 30 år sedan sagt hur Sverige och Svenska kyrkan år 2018 skulle te sig. Då hade ingen trott en sådan svartmålning. Tänk om moster Astrid fått höra att det oftast inte skulle vara gudstjänster i Ormesberga eller Ör? Hon hade bara vägrat tro en sådan sakupplysning. Väl att hon dog för en generation sedan. Det är vi som lever i det som för henne var otänkbart. Har ni tänkt på det?
På samma sätt med den kyrkohandbok som nu ska komma av trycket, fast upphovsrättsfrågor inte tycks helt lösta och kyrkojuristerna förflyttar sig i det sönderskjutna landskapet. Vad hade ärkebiskop Yngve Brilioth eller kontraktsprosten Pehr Edwall tänkt om de läst kyrkohandboken? Vad en kyrkohandbok är och hur den håller avgörs också genom den sortens reflekterande frågor. Den ska hålla över tid bakåt också! Denna kyrkliga poäng går somliga förbi, de okyrkliga nämligen.
Om en kyrkoherde lägger ut en trosbekännelse är det väl ingen hemlig handling utan ett inlägg som allt trons folk kan få del av? Jag läste på Facebook. Så här tros det (obs! slug passivform!).Jag citerar korrekt:
En könslig trosbekännelse
I Gud är det som vi lever och rör oss.
I Hen är vi till med Kristus gudamänskan mitt ibland oss. I ordet, sakramenten och i var en och av våra minsta är han.
När Anden verkar blir vi varse.
Hon ger närvaro som räddar var och en.
Det sista först. Det är alltså närvaron som räddar, inte korset. Detta måste sägas vara andligt så det smäller om det.
Realpresensen gäller inte bara sakramentalt utan rakt av. Ubiqvitetsläran har alltid varit populär hos gnostikerna. Och nu blir Gud "hen".
Jag kollade bibelordet som det anspelas på. Det kan ni också göra. Men de små falsarierna är alltd informationsbärande. Apg 17:28. Nog är det Gud Fadern aposteln talar om. Han, alltså. Något annat har inte avslöjats för oss, som envisas med att kalla Gud abba, far.
Då blir det intressant att vår kategori i Kyrkans trosbekännelser inte egentligen är könsliga – men det är den alternativa trosbekännelsen, själva fejket. Detta är en bekännelse utan biblisk grund även om den använder bibelord här och var. Alla heretiker använder sig av bibelord, som ni vet.
Guds son blir gudamänskan. Talar Skriften om Jesus som gudsmänniska? Det är väl talet om oss, tror jag mig förstå. Jesus är däremot människosonen och detta uttryck används, när alla fattar att han är lite mer. Uppb 1:13 och vidare. Oftast avslöjas heresierna just i kristologin, frågan vem Jesus är.
När Anden verkar blir vi varse? Vad då? Anden verkar väl dagligen och stundligen och jag blir oftast alls inte varse? Tanken att Anden är hon beror på en konstruktion som kyrkoherden åstadkommit genom sin könsliga trosbekännelse. Ska jag tro det eller hålla fast vid tanken på Gud som mysterium och ande? Eller ska jag här bli varse en heresi tack vare Anden?
Jag säger inget om vad kyrkoherden, som knåpat ihop en könslig trosbekännelse, tror – så länge detta inte ska uppfattas vara kompatibelt med Kyrkans tro. Men när den kvinnliga pensionerade prästen i Karlskrona avkragades av Lunds domkapitel, varför ska inte detsamma vederfaras denne kyrkoherde? Hjälp mig svara på den frågan.
Är det inte läge att markera med vilka vi uppenbarligen inte hör ihop, vilket framgår just som det brukar: av trosbekännelsen? Biskop Anders Nygren hade alldeles rätt: Svenska kyrkan växlade in på främmande spår, gnostikernas och svärmandarnas. Detta går utan vidare att se för den som har en normal utbildning i dogmhistoria. Så vad bör då göras?
Till allt detta besökte jag Akademibokhandeln i Växjö denna morgon. Jag såg en präst köpa boken Allt blir bättre med bacon. Tror han detta? Förkunnar han fortsättningsvis detta? Eller köpte han boken som en markering mot muslimer och böneutrop i Växjö, frågan som fortsatt debatteras på insändarplats. Men som besked i fastetid kanske det räcker långt att sluta predikan med orden: "Allt blir bättre med bacon." Eller människor emellan. Säg det till varandra. Uppmuntrande – i sorg eller glädje lika: Allt blir bättre med bacon. Det är gott att veta.
Det betyder att jag trivs mycket bättre med människor som inte ränner i kyrkan vareviga söndag, det heter så, bortsett från människorna i mina församlingar, som just ränt i kyrkan vareviga söndag (och ibland betydligt oftare).
Nu har jag i rätt betydande omfattning varit och vistats i de kyrkliga miljöer där finkristna dväljes. De talar stort, berömmer, promotar och dekorerar varandra. Men jag ser ju allt som är maskerad. Några av dem kommer från riktigt störda miljöer. Dem ska man nog tycka synd om. Några drivs av sina ambitioner. Vad ska man tycka om dem? Några är rakt av inkompetenta, men detta ska vi inte låtsas om. De har nämligen kommit sig upp. Och så sitter de där uppe och är finkristna och fattar de katastrofala besluten.
De finkristna tycker illa om oss andra. Det har de, oss emellan, goda skäl att göra. Vi utgör ett hot. Så tänker vi inte om oss själva, men vänd på kartan och se på er som dom ser er. De ser erfarna församlingspräster eller ett begåvat lekfolk och båda kategorierna har förmåga att genomskåda det uppblåsta. Säg bara ett ord, så störtas härskarna! Det vet dom. Deras enda hopp är att dessa som inte är så finkristna likväl inte ska tala och än mindre samla sig för att tala.
Med goda skäl kan de finkristna där uppe hoppas på tystnad. De har läst om det Thomas O´Dea kallar "prästfunktionen", den att aldrig ställa till med något. Det är en hållning som alltid tyder allt till det bästa och när det går åt helvete och det efterhand blir allt varmare är det just präster som knäpper upp kaftanen och lossar kragen. Eljest intet. Jo, de kommenterar att det blivit lite varmare på sistone. Profeterna däremot säger, att det går åt helvete. Det tror inte de finkristna. Deras fina kyrkosystem kan 1) inte hamna där, det är bortom det tänkbara och 2) det finns inget helvete. Vilket skulle bevisas med hjälp av det övertygande tonfallet. Ni förstår.
Nu kunde man tänka sig att någon för 10, 15, 20 eller 30 år sedan sagt hur Sverige och Svenska kyrkan år 2018 skulle te sig. Då hade ingen trott en sådan svartmålning. Tänk om moster Astrid fått höra att det oftast inte skulle vara gudstjänster i Ormesberga eller Ör? Hon hade bara vägrat tro en sådan sakupplysning. Väl att hon dog för en generation sedan. Det är vi som lever i det som för henne var otänkbart. Har ni tänkt på det?
På samma sätt med den kyrkohandbok som nu ska komma av trycket, fast upphovsrättsfrågor inte tycks helt lösta och kyrkojuristerna förflyttar sig i det sönderskjutna landskapet. Vad hade ärkebiskop Yngve Brilioth eller kontraktsprosten Pehr Edwall tänkt om de läst kyrkohandboken? Vad en kyrkohandbok är och hur den håller avgörs också genom den sortens reflekterande frågor. Den ska hålla över tid bakåt också! Denna kyrkliga poäng går somliga förbi, de okyrkliga nämligen.
Om en kyrkoherde lägger ut en trosbekännelse är det väl ingen hemlig handling utan ett inlägg som allt trons folk kan få del av? Jag läste på Facebook. Så här tros det (obs! slug passivform!).Jag citerar korrekt:
En könslig trosbekännelse
I Gud är det som vi lever och rör oss.
I Hen är vi till med Kristus gudamänskan mitt ibland oss. I ordet, sakramenten och i var en och av våra minsta är han.
När Anden verkar blir vi varse.
Hon ger närvaro som räddar var och en.
Det sista först. Det är alltså närvaron som räddar, inte korset. Detta måste sägas vara andligt så det smäller om det.
Realpresensen gäller inte bara sakramentalt utan rakt av. Ubiqvitetsläran har alltid varit populär hos gnostikerna. Och nu blir Gud "hen".
Jag kollade bibelordet som det anspelas på. Det kan ni också göra. Men de små falsarierna är alltd informationsbärande. Apg 17:28. Nog är det Gud Fadern aposteln talar om. Han, alltså. Något annat har inte avslöjats för oss, som envisas med att kalla Gud abba, far.
Då blir det intressant att vår kategori i Kyrkans trosbekännelser inte egentligen är könsliga – men det är den alternativa trosbekännelsen, själva fejket. Detta är en bekännelse utan biblisk grund även om den använder bibelord här och var. Alla heretiker använder sig av bibelord, som ni vet.
Guds son blir gudamänskan. Talar Skriften om Jesus som gudsmänniska? Det är väl talet om oss, tror jag mig förstå. Jesus är däremot människosonen och detta uttryck används, när alla fattar att han är lite mer. Uppb 1:13 och vidare. Oftast avslöjas heresierna just i kristologin, frågan vem Jesus är.
När Anden verkar blir vi varse? Vad då? Anden verkar väl dagligen och stundligen och jag blir oftast alls inte varse? Tanken att Anden är hon beror på en konstruktion som kyrkoherden åstadkommit genom sin könsliga trosbekännelse. Ska jag tro det eller hålla fast vid tanken på Gud som mysterium och ande? Eller ska jag här bli varse en heresi tack vare Anden?
Jag säger inget om vad kyrkoherden, som knåpat ihop en könslig trosbekännelse, tror – så länge detta inte ska uppfattas vara kompatibelt med Kyrkans tro. Men när den kvinnliga pensionerade prästen i Karlskrona avkragades av Lunds domkapitel, varför ska inte detsamma vederfaras denne kyrkoherde? Hjälp mig svara på den frågan.
Är det inte läge att markera med vilka vi uppenbarligen inte hör ihop, vilket framgår just som det brukar: av trosbekännelsen? Biskop Anders Nygren hade alldeles rätt: Svenska kyrkan växlade in på främmande spår, gnostikernas och svärmandarnas. Detta går utan vidare att se för den som har en normal utbildning i dogmhistoria. Så vad bör då göras?
Till allt detta besökte jag Akademibokhandeln i Växjö denna morgon. Jag såg en präst köpa boken Allt blir bättre med bacon. Tror han detta? Förkunnar han fortsättningsvis detta? Eller köpte han boken som en markering mot muslimer och böneutrop i Växjö, frågan som fortsatt debatteras på insändarplats. Men som besked i fastetid kanske det räcker långt att sluta predikan med orden: "Allt blir bättre med bacon." Eller människor emellan. Säg det till varandra. Uppmuntrande – i sorg eller glädje lika: Allt blir bättre med bacon. Det är gott att veta.
måndag 26 februari 2018
Solig men kall söndag
Jag stämde av med barnbarnet Hugo. Han hade besökt Ullared och fann denna erfarenhet prövande. "Bara kärringar", sa han. Jag sa egentligen inte emot i sak, men värderade tydligen situationen annorlunda. "Underbart" sa jag. "Och de kan se ut precis hur som helst. Fascinerande att skåda." Jag är inte säker på att jag lyckades övertyga och just då körde familjen in i snöovädret över östra Småland så jag tänkte att de fick uppmärksamma detta i stället för att fördjupa sig i ämnet "Kärringar jag sett i Ullared". För er som inte varit där, kan jag bara rekommendera ett besök. Ni kan vandra runt och meditera över temat "Alla dessa människor är sådana som Jesus älskar och han har dött för dem. Hela bandet". Meditationen fördjupar insikterna i återlösningens gåtfullhet.
På väg hem från högmässan i Rydaholm och kyrkoherden med den av förkylning beslöjade rösten samt en församling jag gärna firar högmässa tillsammans med, lyssnade jag på radiogudstjänsten. Väglaget var gott, så jag kunde ge all min uppmärksamhet, den som blev över efter sedvanligt trafikvett, åt förkunnelsen. Jag blev förtjust. Det blir jag lätt om det som förkunnas inte bara är dåligt utan överstiger mina förväntningar och visar sig vara mer än dåligt.
Pastorn var baptist. Han berättade offentligt hur han förlorat tron, men höll på med med sitt jobb "i kyrkan" ändå. Han tänkte "Livet" där han förut tänkt "Gud". Då gick det bra att fortsätta några år på jobbet men utan tron. Tron på Livet hade han ju opch den kunde ahn förkunna! Jag, som är skolad i den materialistiska historieuppfattningen, tänkte att intresset inte ljuger. Riktigt hur han slutade tro på "Livet" och började tro på Gud igen, fattade jag inte. Det kan bero på att jag för några ögonblick funderade på hur en normalbegåvad hundhedning skulle kunna tänkas uppfatta detta pastorns hugnesamma budskap, budskapet från en som trodde på "Livet" och utspred detta budskap som kristen tro, evangelium. Jag var glad över 1) att jag inte var hundhedning och 2) att jag lärt mig vad MTD-religionen nöjer sig med. Moralistisk Terapeutisk Deism. Jag kände igen det som utsades just som MTD.
Så hade pastorn fått fatt på ett offer, vars liv skulle vecklas ut i samma offentlighet. Hon hade också förlorat tron. Jag tänkte att den berättelsen hör väl den enskilda själavården till, men så fattade jag att här var det väckelsemönstrets teknik. Det skulle vittnas och eländet skulle alls inte undvikas. Det var väl i Vaggeryd någon nyfrälst på ett tältmöte vittnade om att han före sin frälsning inte kunde pissa, men nu pissade han så det skvalade. Nu förstår ni hur i somlig tradition väckelsens folk hämtar uppbyggelse.
Jag förlorade mig något. Hon som förlorat tron saknade den och mötte i drömmen någon som stod bakom en lada i Tornedalen. Hon visste att denne någon, som såg ut som en slusk, var Jesus. Han gav henne en maning i drömmen och hon fattade att hon skulle bli präst. Jag förmådde inte uppfatta att det var i en svenskkyrklig kontext hon gjort alla upplevelser av lagiskhet och försetts med uppförandekoder för kjollängd med mera och ändå var det tydligen präst i Svenska kyrkan hon skulle bli. Nu fick hon dessutom cancer. Någonstans där kom jag på att jag måste köpa lite livsmedel så söndag det var, men det var också ett kärt tillfälle att träffa de trevliga på ICA Grytan, lite autentiskt liv om ni vill. Jag hoppas att cancerbehandlingen gick väl, för när jag satte mig i bilen igen skulle radiogudstjänsten avslutas. Ni kan lyssna själva. Det finns en bild på pastorn också. Han är iförd prästskjorta. Varför bär han prästskjorta när han inte är präst? Han ser dyster ut. Bra alltså att han talar i radio.
http://sverigesradio.se/gudstjansten
Doktor F i Sverige, inte han i Oxford, ringde. Vi talade om förkunnelsen i ny och nedan och jag manade honom, med den brutalitet som endast ärrade själasörjare och torterande tandläkare är mäktig, att lyssna på radiogudstjänsten, som fyllde högt ställda krav på MTD-religion. När han förstod situationens allvar, valde han att skjuta upp lyssnandet till aftonen – då han kunde styrka sig med fluidier, för att på så vis hantera förfärande upplevelser i fromhetsbranschen. Vi hann ändå byta ett ord om redaktören Sandlund, som prisats av Dike i en bloggkommentar. Vi drog samma slutsats som Den Lea. Sandlund har fått problem. Det är nästan så att man börjar tycka synd om henne. Sandlund alltså. Den Lea tycker vi inte synd om. Bara om. Och så ser jag kommentarer om att jag skulle vara mer förstående mot Sandlund och tidningen Dagen. Har ni ingen förståelse för hur det känns att bli lurad på sin el-cykel?
Överste Salander har landat i Bamako fick jag veta. Vad han gör där, vet jag inte riktigt, men han skrev att det var varmt. Försvarsmakten försvarar oss över hela världen. Jag är inte så säker på att jag för egen del blir så trygg av försvaret av Sverige just i Mali. På min tid var krigsmakten samlad i Backamo och jag uppfattade detta som mer trygghetsskapande än när den nu samlar sig i Bamako.
Borde vi inte hoppa på de romerska katolikerna ett varv till, fast det inte tycktes vara några sådana med på Mellot i lördags? Jag läste Thomas G. Weinandys kritik av Frasse och insåg att Frasse kanske hade anledning att göra sig av med honom, för han är en allvarlig kritiker. Jag insåg också att det finns allvarliga konflikter också nuförtiden i detta kyrkosystem. Om detta vill jag dock inte skriva så mycket, för de romerska entusiasterna blir så ledsna och upprörda då. Jag tryggar mig vid Jesus-ordet: "Egen framgång är guld värd. Andras motgång är inte heller att förakta." Joh 32:18
Ska jag i stället uppmärksamma ärkebiskop Mäkinen? Jag läser Turun Sanomat från den 20 januari. Rubriken lockar: "Piispa, joka ei koskaan tullot uskoon". Jag studerar alltså en ärkebiskop av den där numera rätt vanliga sorten: Ordet blev inte kött men väl ett språkspel. Mäkinen upprepar det som en de flesta med vanligt sanningsbegrepp uppfattar vara icke-tro, i vart fall inte klassisk kyrkokristendom. Så mycket står klart att Mäkinen och jag inte är ett i tro men inte heller ett i otro. Han är emellertid och självfallet betydligt finare än jag. "Gimme that old time religion", sjunger jag. Och mitt anlete är muntrare än Mäkinen, för han träder fram som en finsk surgubbe. Han har, tänker jag, goda skäl till detta.
På väg hem från högmässan i Rydaholm och kyrkoherden med den av förkylning beslöjade rösten samt en församling jag gärna firar högmässa tillsammans med, lyssnade jag på radiogudstjänsten. Väglaget var gott, så jag kunde ge all min uppmärksamhet, den som blev över efter sedvanligt trafikvett, åt förkunnelsen. Jag blev förtjust. Det blir jag lätt om det som förkunnas inte bara är dåligt utan överstiger mina förväntningar och visar sig vara mer än dåligt.
Pastorn var baptist. Han berättade offentligt hur han förlorat tron, men höll på med med sitt jobb "i kyrkan" ändå. Han tänkte "Livet" där han förut tänkt "Gud". Då gick det bra att fortsätta några år på jobbet men utan tron. Tron på Livet hade han ju opch den kunde ahn förkunna! Jag, som är skolad i den materialistiska historieuppfattningen, tänkte att intresset inte ljuger. Riktigt hur han slutade tro på "Livet" och började tro på Gud igen, fattade jag inte. Det kan bero på att jag för några ögonblick funderade på hur en normalbegåvad hundhedning skulle kunna tänkas uppfatta detta pastorns hugnesamma budskap, budskapet från en som trodde på "Livet" och utspred detta budskap som kristen tro, evangelium. Jag var glad över 1) att jag inte var hundhedning och 2) att jag lärt mig vad MTD-religionen nöjer sig med. Moralistisk Terapeutisk Deism. Jag kände igen det som utsades just som MTD.
Så hade pastorn fått fatt på ett offer, vars liv skulle vecklas ut i samma offentlighet. Hon hade också förlorat tron. Jag tänkte att den berättelsen hör väl den enskilda själavården till, men så fattade jag att här var det väckelsemönstrets teknik. Det skulle vittnas och eländet skulle alls inte undvikas. Det var väl i Vaggeryd någon nyfrälst på ett tältmöte vittnade om att han före sin frälsning inte kunde pissa, men nu pissade han så det skvalade. Nu förstår ni hur i somlig tradition väckelsens folk hämtar uppbyggelse.
Jag förlorade mig något. Hon som förlorat tron saknade den och mötte i drömmen någon som stod bakom en lada i Tornedalen. Hon visste att denne någon, som såg ut som en slusk, var Jesus. Han gav henne en maning i drömmen och hon fattade att hon skulle bli präst. Jag förmådde inte uppfatta att det var i en svenskkyrklig kontext hon gjort alla upplevelser av lagiskhet och försetts med uppförandekoder för kjollängd med mera och ändå var det tydligen präst i Svenska kyrkan hon skulle bli. Nu fick hon dessutom cancer. Någonstans där kom jag på att jag måste köpa lite livsmedel så söndag det var, men det var också ett kärt tillfälle att träffa de trevliga på ICA Grytan, lite autentiskt liv om ni vill. Jag hoppas att cancerbehandlingen gick väl, för när jag satte mig i bilen igen skulle radiogudstjänsten avslutas. Ni kan lyssna själva. Det finns en bild på pastorn också. Han är iförd prästskjorta. Varför bär han prästskjorta när han inte är präst? Han ser dyster ut. Bra alltså att han talar i radio.
http://sverigesradio.se/gudstjansten
Doktor F i Sverige, inte han i Oxford, ringde. Vi talade om förkunnelsen i ny och nedan och jag manade honom, med den brutalitet som endast ärrade själasörjare och torterande tandläkare är mäktig, att lyssna på radiogudstjänsten, som fyllde högt ställda krav på MTD-religion. När han förstod situationens allvar, valde han att skjuta upp lyssnandet till aftonen – då han kunde styrka sig med fluidier, för att på så vis hantera förfärande upplevelser i fromhetsbranschen. Vi hann ändå byta ett ord om redaktören Sandlund, som prisats av Dike i en bloggkommentar. Vi drog samma slutsats som Den Lea. Sandlund har fått problem. Det är nästan så att man börjar tycka synd om henne. Sandlund alltså. Den Lea tycker vi inte synd om. Bara om. Och så ser jag kommentarer om att jag skulle vara mer förstående mot Sandlund och tidningen Dagen. Har ni ingen förståelse för hur det känns att bli lurad på sin el-cykel?
Överste Salander har landat i Bamako fick jag veta. Vad han gör där, vet jag inte riktigt, men han skrev att det var varmt. Försvarsmakten försvarar oss över hela världen. Jag är inte så säker på att jag för egen del blir så trygg av försvaret av Sverige just i Mali. På min tid var krigsmakten samlad i Backamo och jag uppfattade detta som mer trygghetsskapande än när den nu samlar sig i Bamako.
Borde vi inte hoppa på de romerska katolikerna ett varv till, fast det inte tycktes vara några sådana med på Mellot i lördags? Jag läste Thomas G. Weinandys kritik av Frasse och insåg att Frasse kanske hade anledning att göra sig av med honom, för han är en allvarlig kritiker. Jag insåg också att det finns allvarliga konflikter också nuförtiden i detta kyrkosystem. Om detta vill jag dock inte skriva så mycket, för de romerska entusiasterna blir så ledsna och upprörda då. Jag tryggar mig vid Jesus-ordet: "Egen framgång är guld värd. Andras motgång är inte heller att förakta." Joh 32:18
Ska jag i stället uppmärksamma ärkebiskop Mäkinen? Jag läser Turun Sanomat från den 20 januari. Rubriken lockar: "Piispa, joka ei koskaan tullot uskoon". Jag studerar alltså en ärkebiskop av den där numera rätt vanliga sorten: Ordet blev inte kött men väl ett språkspel. Mäkinen upprepar det som en de flesta med vanligt sanningsbegrepp uppfattar vara icke-tro, i vart fall inte klassisk kyrkokristendom. Så mycket står klart att Mäkinen och jag inte är ett i tro men inte heller ett i otro. Han är emellertid och självfallet betydligt finare än jag. "Gimme that old time religion", sjunger jag. Och mitt anlete är muntrare än Mäkinen, för han träder fram som en finsk surgubbe. Han har, tänker jag, goda skäl till detta.
söndag 25 februari 2018
Bråk, gräl och en del annat
Strukturutskottets gamla direktiv tog slut den 31 december 2017. Några nya har inte kommit. Har ens utskottet sammanträtt? Jag antar att Kyrkostyrelsen valde nya råd först nu och då dröjer det in i mars innan de kan börja arbeta. Ja, det heter så. En mer känslig person kunde kanske tänka att det ordbruket förringar vad arbete egentligen är. Ja, det där med anletets svett. Blir de som sitter på sammanträde svettiga är det inte just i ansiktet, antar jag. För egen del har jag på sammanträden bara blivit kallsvettig över hela kroppen, men det behöver vi inte närmare gå in på. Nu.
I Växjö ser jag frågan om böneutrop över en stadsdel beskrivas som "bråk" och våra vänner pingstvännerna beskrev upphovsrättsfrågorna om kyrkohandboken som "gräl". Nu handlar väl frågan i Växjö inte bara om något som en bullermätning avgör utan också om detta att Modéus II välkomnat företeelsen. Det tycker folk är konstigt. Jag är folklig. Och så har några kläm på att ropet för muslimerna ( varför säger vi inte muselmaner längre?) betyder att ett stycke territorium har blivit muslimskt, Dar es Salam. Förhåller det sig verkligen på det viset i Växjö. Det brode vara en grundläggande fråga, som kan ha ett svar och styra ett beslut.
"Om man får ringa i kyrkklockor", säger då nihilisterna och glömmer tusen år av historia i detta land. Må vara. Men ska vi införa högtalare och ropa ut det kristna budskapet och mana till efterföljd? Då skulle det bli fart på speleverket. Skillnaden mellan klockringning och böneutrop med trosbekännelse och maning är avsevärd. Det är väl inget at bråka om? Det är bara att tala om hur det är och därefter ta ställning. Anna Tenje är moderat. Jag har hört låten om han som var så plakat att han till och med höll med en moderat. Det är inget argument i sammanhanget, vill jag påpeka. Ping Annika Borg och Per Dahl! Samt min gamle vapenbroder Carl Bildt, förstås, han som snodde min mössa m/59.
"Gräl" hette det i Dagen. Men om en upphovsman enkelt hävdar sin rätt – i vilken mening skuklle detta vara gräl? Det är en sakfråga att reda upp. Jag tror förstås att pingstvänner härmed bevisar sig vara emotionellt styrda. Nu undrar ni om det inte i min föreställningsvärld också finns hederliga pingstvänner. Det gör det. Har ni aldrig träffat Kenneth Runesson? Vi var klasskamrater och han har en plats i mitt hjärta. Är han undantaget som bevisar regeln? Han har aldrig, säger aldrig, lovat att ge mig en el-cykel och svikit utfästelsen. Oss emellan, skulle det kunna vara så att opinionsbildarna på Dagen är mer moraliskt nergångna än vanlig pingstvänner? Det vill man väl i vart fall hoppas. Men då har Dagen problem både på lång och kort sikt.
Advokaten Elisabeth Massi Fritz blev "stjärnadvokaten" när hon jagades i Aftonbladet en fredag, då nyheten får stort genomslag och uppföljning inte riktigt är möjlig. Advokatsamfundet ska utreda och mot beskyllningarna svarar hon, att de inte alls stämmer. Då blir jag osäker. Jag skulle vilja veta vem som drog igång en kampanj mot henne och varför? Happade det sig bara – eller är det mig som någon lurar? Finns det något skäl för en kampanj mot advokaten jag inte kan genomskåda, någon eller några som har intresse av att dra henne i smutsen? Utgör hon ett hot mot någon? Eller är det bara en interiör i Grisham-världen som levereras mig?
Den enkla och dystra poängen är att jag inte vet och inte kan veta. Ska det fortsätta så här fram till valet? Om statsministern säger att det kommer att bli en smutsig, han sa "tuff" valrörelse, kan jag egentligen inte veta vad som förbereds på partikanslierna och av yrkespolitikerna då? Är denna rörelse uppifrån att uppfatta som demokrati? Skulle man inte lika gärna uppfatta detta som manipulation? Demokratin växer nerifrån, inte från partikanslier.
Jag undrar som vanligt om inte valrörelsen borde inskränkas till en enda månad och vi som inte vill bevittna eländet då kunde få en månads betald utlandsvistelse mot att vi 1) inte röstade och 2) inte under fyra år klagade på valresultatet? I går kände jag mitt politikerförakt tillta, det vill jag öppet deklarera. Och detta förakt beror på att jag håller politik högt. Varsnar ni problemet?
Helena Edlunds bok om Konsten att överleva Svenska kyrkan kommer nu ,såg jag på Bokus. Kommunikatörer i Antjeborg eller i Lunds och Stockholms stift kommer inte att ge den boken uppmärksamhet. Boken ska väl förstås som ett personligt vittnesbörd och ska läsas utan fördomar om författaren. Utan fördomar om arbetsmiljön i Svenska kyrkan också, förstås. Om boken uppmärksammas, följer kyrkosystemets dementier. Då gäller det att lyssna noga för tekniken känner vi: dementera några små och egentligen betydelselösa detaljer så att uppmärksamheten riktas mot dem och inte mot det stora ärendet. Vad är det som egentligen avslöjas i boken? Mekanismer i ett ideologiskt maktsystem? Jag ska läsa och försöka förstå.
I Växjö ser jag frågan om böneutrop över en stadsdel beskrivas som "bråk" och våra vänner pingstvännerna beskrev upphovsrättsfrågorna om kyrkohandboken som "gräl". Nu handlar väl frågan i Växjö inte bara om något som en bullermätning avgör utan också om detta att Modéus II välkomnat företeelsen. Det tycker folk är konstigt. Jag är folklig. Och så har några kläm på att ropet för muslimerna ( varför säger vi inte muselmaner längre?) betyder att ett stycke territorium har blivit muslimskt, Dar es Salam. Förhåller det sig verkligen på det viset i Växjö. Det brode vara en grundläggande fråga, som kan ha ett svar och styra ett beslut.
"Om man får ringa i kyrkklockor", säger då nihilisterna och glömmer tusen år av historia i detta land. Må vara. Men ska vi införa högtalare och ropa ut det kristna budskapet och mana till efterföljd? Då skulle det bli fart på speleverket. Skillnaden mellan klockringning och böneutrop med trosbekännelse och maning är avsevärd. Det är väl inget at bråka om? Det är bara att tala om hur det är och därefter ta ställning. Anna Tenje är moderat. Jag har hört låten om han som var så plakat att han till och med höll med en moderat. Det är inget argument i sammanhanget, vill jag påpeka. Ping Annika Borg och Per Dahl! Samt min gamle vapenbroder Carl Bildt, förstås, han som snodde min mössa m/59.
"Gräl" hette det i Dagen. Men om en upphovsman enkelt hävdar sin rätt – i vilken mening skuklle detta vara gräl? Det är en sakfråga att reda upp. Jag tror förstås att pingstvänner härmed bevisar sig vara emotionellt styrda. Nu undrar ni om det inte i min föreställningsvärld också finns hederliga pingstvänner. Det gör det. Har ni aldrig träffat Kenneth Runesson? Vi var klasskamrater och han har en plats i mitt hjärta. Är han undantaget som bevisar regeln? Han har aldrig, säger aldrig, lovat att ge mig en el-cykel och svikit utfästelsen. Oss emellan, skulle det kunna vara så att opinionsbildarna på Dagen är mer moraliskt nergångna än vanlig pingstvänner? Det vill man väl i vart fall hoppas. Men då har Dagen problem både på lång och kort sikt.
Advokaten Elisabeth Massi Fritz blev "stjärnadvokaten" när hon jagades i Aftonbladet en fredag, då nyheten får stort genomslag och uppföljning inte riktigt är möjlig. Advokatsamfundet ska utreda och mot beskyllningarna svarar hon, att de inte alls stämmer. Då blir jag osäker. Jag skulle vilja veta vem som drog igång en kampanj mot henne och varför? Happade det sig bara – eller är det mig som någon lurar? Finns det något skäl för en kampanj mot advokaten jag inte kan genomskåda, någon eller några som har intresse av att dra henne i smutsen? Utgör hon ett hot mot någon? Eller är det bara en interiör i Grisham-världen som levereras mig?
Den enkla och dystra poängen är att jag inte vet och inte kan veta. Ska det fortsätta så här fram till valet? Om statsministern säger att det kommer att bli en smutsig, han sa "tuff" valrörelse, kan jag egentligen inte veta vad som förbereds på partikanslierna och av yrkespolitikerna då? Är denna rörelse uppifrån att uppfatta som demokrati? Skulle man inte lika gärna uppfatta detta som manipulation? Demokratin växer nerifrån, inte från partikanslier.
Jag undrar som vanligt om inte valrörelsen borde inskränkas till en enda månad och vi som inte vill bevittna eländet då kunde få en månads betald utlandsvistelse mot att vi 1) inte röstade och 2) inte under fyra år klagade på valresultatet? I går kände jag mitt politikerförakt tillta, det vill jag öppet deklarera. Och detta förakt beror på att jag håller politik högt. Varsnar ni problemet?
Helena Edlunds bok om Konsten att överleva Svenska kyrkan kommer nu ,såg jag på Bokus. Kommunikatörer i Antjeborg eller i Lunds och Stockholms stift kommer inte att ge den boken uppmärksamhet. Boken ska väl förstås som ett personligt vittnesbörd och ska läsas utan fördomar om författaren. Utan fördomar om arbetsmiljön i Svenska kyrkan också, förstås. Om boken uppmärksammas, följer kyrkosystemets dementier. Då gäller det att lyssna noga för tekniken känner vi: dementera några små och egentligen betydelselösa detaljer så att uppmärksamheten riktas mot dem och inte mot det stora ärendet. Vad är det som egentligen avslöjas i boken? Mekanismer i ett ideologiskt maktsystem? Jag ska läsa och försöka förstå.
lördag 24 februari 2018
Mot desinformation och annan skit!
Antje besökte moskén i Kista. Visserligen ligger Kista i ett annat stift än hennes eget och egendomligt är kanske hela tilltaget. Jag läste husorganet Mitt i hela Stockholm och jag är ju född i Stockholm så ni kan förstå mitt intresse som rent lokalt. Det var många i Antjes följe både från Västeroprts församlingar och från Uppsala stift. Vi fick veta att imamen och kyrkoherden spelar basket mot varandra. Antje tycktes gilla detta.
"Hon pratade om vikten att lyfta fram de goda berättelserna som motverkar polarisering, populism och desinformation i samhället", kunde jag läsa. Det är precis som Putin, tänkte jag. Den lilla komoplikationen vad som är vad, förbigås med lätt hand. Mycket av det jag vet att berätta skulle Antje utan vidare klassa som desinformation i samhället men också som en polariserande berättelse och säkerligen som populism. Det begreppet är völ just i en folkkyrka lite svårhanterligt? Kan man tänka sig en folkkyrka som inte är populistisk så har man nog inte läst Moltmann. Han menar att folkkyrkor inte kan stå emot och på denna punkt håller jag före att Moltmann har sett något grundläggande viktigt.
Det fanns ett tillägg i artikeln som förklarade varför Antje ville att de goda berättelserna skulle höras. Det var särskilt viktigt nu när det är valår. Det var nog inte det dummaste jag hört i mitt liv men det är en förståelse som blir direkt skadlig. Om det är valår kanske berättelserna om elände och problem mer skulle lyftas fram och diskuteras politiskt. I Sörgården behövs mindre av politik. I de utsatta områdena mera. På vems sida står egentligen Antje? Folkets eller översåtarnas, etablissemangets? Antje umgicks vid frukostmingel med aktörer från stadsdelen, polisen och socialtjänsten bland annat. Det är som vid biskopsvisitationer. En biskop skaffar sig överblick mer än inkännande. För inkännandet kräver mer och förutsätter lokal närvaro i stadsdelarna, den som kloka präster praktiserar.
Man kan undra varför Antje inte tog sig till Gottsunda och varför stiftsledningen aldrig jagats på frågan om hur pastorn Mats Jonsson hanterades, han som mer än de flesta stod i den miljön och hade ett förtroende hos många som de finkristna nog kan tala om men utan närmare bekantskap med. Mats perspektiv var underifrånperspektivet. Det skapade förtroendet. Om nu utanförskapsområdena är så viktiga, hur kommer det sig att så få präster sökt sig till dem och stannar där ett decennium eller två för att göra verklig förändring? De flesta har satt sig i en helt annan slags områden. Verkar det inte vara något fel som är trasigt?
Rektorn för den muslimska folkhögskolan fick boken "Gud är större" av Antje. Roligt på sitt sätt. Lika roligt som att kyrkan och moskén samverkar för att skapa trygghet i området. Det är bara de mycket kritiska som funderar över tanken att de religiösa ska stå för denna medmänskliga/medborgerliga, sociala eller polisiära uppgift. Borde inte denna uppgift inte i bästa mening helt enkelt vara politisk och då är det gott nog och de religiösa får begränsa ambitionerna?
Bloggardag är en omsorgsfull man och ringde sålunda till lokalsamhället för att efterhöra vilken betydelse ärkebiskopens besök haft. Det resulterade i en skön själs bekännelse: "Har hon varit här?" Förklaringen kopplades därefter på i brutala ordalag. Jag uppfattade i ordflödet att saken sågs just som ett PR-knep och som PK-insats. Det är sannerligen inte lätt att vara ärkebiskop och misstros.
https://mitti.se/nyheter/arkebiskopen-besokte-kistamosken/?omrade=hela-stockholm
Nu gäller misstänkliggörandet kyrkohandboken också. Om förfaringssättet är "skamligt" eller "skamlöst" diskuteras. Bloggardag förde för sin del fram tanken att situationen i Svenska kyrkan kanske ska uppfattas som ett lågintensivt krig. Det finns en grupp som är teologisk ohyra och de ska på alla sätt stoppas. Så uttrycktes ju saken i kyrkovalet 2005 av socialdemokraterna. Ingenting har väl ändrats sedan dess.
Vad överstarna Olofsson och Salander menade vill jag inte återge ännu. De nämnde i alla fall ett försämrat säkerhetsläge i Svenska kyrkan och pekade på att Modéus II inte mötts av en strömmande välvilja när han välkomnat böneutropen och proklamationen över en stadsdel i stiftsstaden att det inte finns någon annan Gud än Allah. Det är ju i lägen som detta som Guds Son tycker det är lite tråkigt att inte få fira Fars dag. Ni minns kanske hur det var i skolan när alla barnen skulle teckna en bild just till Fars dag och de faderlösa råkade i bryderi. Ska Jesus verkligen ha det så? Jag bara undrar. Borde vi inte starta en kampanj: Låt Guds Son få fira sin Far! Säg till muslimerna att Gud har en son. Det är något de missförstått och vi kristna vill korrigera det missförståndet. Kanske Antje sa det fast det inte kom i tidningen och gick lokalbefolkningen förbi?
Överste Salander sa en sak jag kan återge utan att ägna den en djupare tanke. Han sa: "När Antje talar om valår, uttrycks då en ambition att få göra insatser inför valet med Svenska kyrkan som bas?" Inte vet jag. Vet ni? Ska vi varsna något?
"Hon pratade om vikten att lyfta fram de goda berättelserna som motverkar polarisering, populism och desinformation i samhället", kunde jag läsa. Det är precis som Putin, tänkte jag. Den lilla komoplikationen vad som är vad, förbigås med lätt hand. Mycket av det jag vet att berätta skulle Antje utan vidare klassa som desinformation i samhället men också som en polariserande berättelse och säkerligen som populism. Det begreppet är völ just i en folkkyrka lite svårhanterligt? Kan man tänka sig en folkkyrka som inte är populistisk så har man nog inte läst Moltmann. Han menar att folkkyrkor inte kan stå emot och på denna punkt håller jag före att Moltmann har sett något grundläggande viktigt.
Det fanns ett tillägg i artikeln som förklarade varför Antje ville att de goda berättelserna skulle höras. Det var särskilt viktigt nu när det är valår. Det var nog inte det dummaste jag hört i mitt liv men det är en förståelse som blir direkt skadlig. Om det är valår kanske berättelserna om elände och problem mer skulle lyftas fram och diskuteras politiskt. I Sörgården behövs mindre av politik. I de utsatta områdena mera. På vems sida står egentligen Antje? Folkets eller översåtarnas, etablissemangets? Antje umgicks vid frukostmingel med aktörer från stadsdelen, polisen och socialtjänsten bland annat. Det är som vid biskopsvisitationer. En biskop skaffar sig överblick mer än inkännande. För inkännandet kräver mer och förutsätter lokal närvaro i stadsdelarna, den som kloka präster praktiserar.
Man kan undra varför Antje inte tog sig till Gottsunda och varför stiftsledningen aldrig jagats på frågan om hur pastorn Mats Jonsson hanterades, han som mer än de flesta stod i den miljön och hade ett förtroende hos många som de finkristna nog kan tala om men utan närmare bekantskap med. Mats perspektiv var underifrånperspektivet. Det skapade förtroendet. Om nu utanförskapsområdena är så viktiga, hur kommer det sig att så få präster sökt sig till dem och stannar där ett decennium eller två för att göra verklig förändring? De flesta har satt sig i en helt annan slags områden. Verkar det inte vara något fel som är trasigt?
Rektorn för den muslimska folkhögskolan fick boken "Gud är större" av Antje. Roligt på sitt sätt. Lika roligt som att kyrkan och moskén samverkar för att skapa trygghet i området. Det är bara de mycket kritiska som funderar över tanken att de religiösa ska stå för denna medmänskliga/medborgerliga, sociala eller polisiära uppgift. Borde inte denna uppgift inte i bästa mening helt enkelt vara politisk och då är det gott nog och de religiösa får begränsa ambitionerna?
Bloggardag är en omsorgsfull man och ringde sålunda till lokalsamhället för att efterhöra vilken betydelse ärkebiskopens besök haft. Det resulterade i en skön själs bekännelse: "Har hon varit här?" Förklaringen kopplades därefter på i brutala ordalag. Jag uppfattade i ordflödet att saken sågs just som ett PR-knep och som PK-insats. Det är sannerligen inte lätt att vara ärkebiskop och misstros.
https://mitti.se/nyheter/arkebiskopen-besokte-kistamosken/?omrade=hela-stockholm
Nu gäller misstänkliggörandet kyrkohandboken också. Om förfaringssättet är "skamligt" eller "skamlöst" diskuteras. Bloggardag förde för sin del fram tanken att situationen i Svenska kyrkan kanske ska uppfattas som ett lågintensivt krig. Det finns en grupp som är teologisk ohyra och de ska på alla sätt stoppas. Så uttrycktes ju saken i kyrkovalet 2005 av socialdemokraterna. Ingenting har väl ändrats sedan dess.
Vad överstarna Olofsson och Salander menade vill jag inte återge ännu. De nämnde i alla fall ett försämrat säkerhetsläge i Svenska kyrkan och pekade på att Modéus II inte mötts av en strömmande välvilja när han välkomnat böneutropen och proklamationen över en stadsdel i stiftsstaden att det inte finns någon annan Gud än Allah. Det är ju i lägen som detta som Guds Son tycker det är lite tråkigt att inte få fira Fars dag. Ni minns kanske hur det var i skolan när alla barnen skulle teckna en bild just till Fars dag och de faderlösa råkade i bryderi. Ska Jesus verkligen ha det så? Jag bara undrar. Borde vi inte starta en kampanj: Låt Guds Son få fira sin Far! Säg till muslimerna att Gud har en son. Det är något de missförstått och vi kristna vill korrigera det missförståndet. Kanske Antje sa det fast det inte kom i tidningen och gick lokalbefolkningen förbi?
Överste Salander sa en sak jag kan återge utan att ägna den en djupare tanke. Han sa: "När Antje talar om valår, uttrycks då en ambition att få göra insatser inför valet med Svenska kyrkan som bas?" Inte vet jag. Vet ni? Ska vi varsna något?
fredag 23 februari 2018
Befriande fantasier
En jordbunden person blir väl i grund och botten sakramental och ser nåden fullkomna naturen, förstår hur Gud är jordens Gud och hur himmel och jord möts om det där med tron blir på allvar. Detta ger bibelglädje och gör det rimligt att be. De mer esoteriska är alls inte sådana. De lever i de fria rymderna och tänker därefter. De gestaltar faktiskt (oss emellan, så sprid det inte) sitt eget universum. I detta är de själva alls icke sällan mittpunkten. Detta är min mening och den respekterar jag.
Sånt där gnetande som att finna belägg och vara beredd att pröva och ompröva tillsammans med de kristna i alla tider är inte de esoteriskas livshållning. De framställer sig som frågande, det är givet, men deras frågor är närmast metastaser från de otänkta tankarnas svulst. Där fick jag till det! I denna kliniska och sakliga beskrivning ryms, tydligt för de sensibla, rätt mycket av författarens emotioner.
Detta sagt kunde jag gripa mig verket an att belysa hur det egentligen är i Vatikanen. Så där över all kritik står inte vår vän Frasse. Det pågår om inte en folkomflyttning så en kardinalrockad. Och när blåljuspersonal kommer för at ta hand om en monsignor, hög på kemiska preparat, i något som nog måste beskrivas som en tel erotique (på drängsvenska "böghög") vet jag inte vad det säger, men något säger det. Läser inte de romerskt anlagda böckerna med interiörer från Vatikanen? Och läser de inte de kyrkosociologiska rapporterna från Europa om sviktande prästkallelser, om församlingsdöd i Frankrike och om oro i grund i det österrikiska kyrkolivet? Är det den frikyrkliga ivern att i varje peristaltisk rörelse uppfatta en väckelse som spridit sig också till de romerska katiolikerna?
Men varför bråka med romerska katoliker, som tror att eländet i det andliga endast återfinns i en enda kyrkostruktur och som saknar sinne för att se vad denna kyrka burit under 500 år, nämligen andelivet i Sverige? Den som vill kanske kan låna Anders Wejryds numera berömda ficklampa och om aftnarna och under täcket läsa de sedeslösa berättelserna från romerskt kyrkoliv. Givet att helgelsen garanterat håller, förstås. Vi andra kanske mer tillbakalutat kunde konstatera att det mänskliga livet är som det är och hotas på samma sätt i alla sammanhang där det finns människor. Djävulen är listig men inte riktigt klok. Dock inte begränsad i sin verksamhet, inte i tid men inte heller i rum. Inte ännu! Då kan vi också glädja oss över autentiskt kyrkoliv lite här och var.
Var det inte bättre förr och ju förr, desto bättre? Det är ett konstigt frågebatteri Bloggardag, den stackarn, utsätts för. Bloggardag redovisar förändringar, som utges för att vara vetenskapligt fastställda. Det är skillnad på de nya prästerna och de tidigare. Det borde inte förvåna. Rekryteringsbasen är en annan, tiden en annan, kyrkolivet ett annat och studierna religionsvetenskapliga, inte teologiska. I Lund finns CTR, ingen teologisk fakultet. Skulle detta ingenting betyda? En prästrekrytering som lockar undersköterskor, sjuksköterskor och lärare, som tröttnat eller blivit övertaliga, resulterar i ett förändrat prästerskap. Det är väl inte så mycket att tjafsa om? Lika lite som det är värt att tjafsa om att en uppsättning präster inte formats i det vanliga svenskkyrkliga söndagslivet och att det uppenbart varit så en längre tid. Självfallet är detta omständigheter som formar framtid men också gestaltar vår samtid.
Nej, jag längtar inte tillbaka till något som nog aldrig har varit. Jag frågar efter argument i en sakfråga eller flera och efter sanningsenliga redogörelser bortom ideologiska ställningstaganden. Det var den sortens frågor som styrde mig när jag undrade över ämbetsreformen, den jag tidigare saktmodigt och självklart accepterat. Just mot min svenskkyrkliga bakgrund och med tidig politisk medvetenhet, fattade jag. Och tro mig, ung som jag var, såg jag rätt. Så som beslutet togs 1958 kan en kyrka inte fatta beslut. Det är tröst för ett tigerhjärta att det egentligen var riksdagen som fattade det beslutet. Lika illa om beslutet 2009. Här reflekteras samtiden och detta utan möjlighet att göra något annat. Allt fast förflyktigas inför våra ögon. Kom ihåg att jag inte var den som sa detta först!
År 2008, när 48,5 år firades under emblemet att detta skulle vara 50 år, (insani sunt romani!) poängterades den saken särskilt av riksdagens talman, som talade till kyrkomötet. Det gillade jag. Och mina blogginlägg, som blev bok under titeln Det lustiga året, finns att läsa på kyrkligdokumentation.nu RÄTTELSE: kyrkligsamling.se Fliken heter "länkar" – där finns hela boken!
Kolla bloggposten 24 september, där dyker talmannen upp.
Vi får fortsätta att klarlägga motsättningarna som är motsättningar i sak. De bärs av personer, som försvurit sig till saken. Dessa ska ifrågasättas även om det gått dem väl och deras positioner är högre och deras lönebesked mer innehållsrika än vad andra syndare fått ihop. Misstro dem, men misstro dem i sak. Den personliga enfalden hos dem får vi ha fördrag med. Det kallas att skilja mellan sak och person.
Undrar ni fortsatt över copyrightfrågorna? Det gör jag också. Svenska kyrkan har alls ingen copyright. Ska nu detta som kallar sig Svenska kyrkan agera för att några fler missalen inte ska se dagens ljus? Kliv då fram och säg det alldeles hederligt. Kan ni det? Vara hederliga alltså? Eller ska prästerna få lägga en bok på altaret som är ett resultat av brott mot lag och i egentlig mening stöldgods? Ska just detta resultat av brott mot upphovsrätten bäras i högtidliga processioner utan att någon påpekar falsariet, själva fejket? Är präster så gummiryggade? Eller säger de sig vägra använda ett missale som kommit till det på det viset? Vad kan man göra då?
Ska jag införa min tidigare insikt att medelklassen inte bara är politiskt utan också kyrkopolitisk opålitlig (minns valen år 1932 och valkretsskillnaderna mellan stadsdelarna i Berlin) och säga att denna medelklass vill tysta alla andra alternativ, främst de kyrkligt förnyade? "Hehe, de får inte ut något alternativt missale", heter det. Men varför skulle vi förlita oss på de opåltliga? Befrielesen, kamrater, är blott vårt eget verk? Jag vet att kyrkosystemet är svagt. Jag har sett att också biskopar har hål på sina strumpor. Det såg jag 1979 redan. Vi bodde på Ersta när det var kyrkomöte...
Ni vet vad jag menar om de småljugande och/eller löftesbrytande pingstvännerna på Dagen och deras inhyrda/lejda åsiktsmakare. Nu påstods tydligen i Dagen i går att det var "upphovsgräl" kring den nya kyrkohandboken. Vem har grälat? Är ett påpekande om att upphovsrätten satts åt sidan verkligen gräl? Nej, det är nog så att pingstvänner är det numera begränsad glädje med. Detta är inte inskränkt till ett löftesbrott om den fina el-cykeln, den de lovade men som jag aldrig fick. Och snart kommer våren. Hur tror ni det känns i beaktande av hur det kunnat kännas, när jag susat fram som buren av pingstens kraft? Men vad glädje har de kyrkokristna av pingstvänner när allt kommer till allt och vi måste förlita oss på egen gjord erfarenhet? Jag bara frågar. Låt oss göra oss kvitt också de befriande fantasierna!
Sånt där gnetande som att finna belägg och vara beredd att pröva och ompröva tillsammans med de kristna i alla tider är inte de esoteriskas livshållning. De framställer sig som frågande, det är givet, men deras frågor är närmast metastaser från de otänkta tankarnas svulst. Där fick jag till det! I denna kliniska och sakliga beskrivning ryms, tydligt för de sensibla, rätt mycket av författarens emotioner.
Detta sagt kunde jag gripa mig verket an att belysa hur det egentligen är i Vatikanen. Så där över all kritik står inte vår vän Frasse. Det pågår om inte en folkomflyttning så en kardinalrockad. Och när blåljuspersonal kommer för at ta hand om en monsignor, hög på kemiska preparat, i något som nog måste beskrivas som en tel erotique (på drängsvenska "böghög") vet jag inte vad det säger, men något säger det. Läser inte de romerskt anlagda böckerna med interiörer från Vatikanen? Och läser de inte de kyrkosociologiska rapporterna från Europa om sviktande prästkallelser, om församlingsdöd i Frankrike och om oro i grund i det österrikiska kyrkolivet? Är det den frikyrkliga ivern att i varje peristaltisk rörelse uppfatta en väckelse som spridit sig också till de romerska katiolikerna?
Men varför bråka med romerska katoliker, som tror att eländet i det andliga endast återfinns i en enda kyrkostruktur och som saknar sinne för att se vad denna kyrka burit under 500 år, nämligen andelivet i Sverige? Den som vill kanske kan låna Anders Wejryds numera berömda ficklampa och om aftnarna och under täcket läsa de sedeslösa berättelserna från romerskt kyrkoliv. Givet att helgelsen garanterat håller, förstås. Vi andra kanske mer tillbakalutat kunde konstatera att det mänskliga livet är som det är och hotas på samma sätt i alla sammanhang där det finns människor. Djävulen är listig men inte riktigt klok. Dock inte begränsad i sin verksamhet, inte i tid men inte heller i rum. Inte ännu! Då kan vi också glädja oss över autentiskt kyrkoliv lite här och var.
Var det inte bättre förr och ju förr, desto bättre? Det är ett konstigt frågebatteri Bloggardag, den stackarn, utsätts för. Bloggardag redovisar förändringar, som utges för att vara vetenskapligt fastställda. Det är skillnad på de nya prästerna och de tidigare. Det borde inte förvåna. Rekryteringsbasen är en annan, tiden en annan, kyrkolivet ett annat och studierna religionsvetenskapliga, inte teologiska. I Lund finns CTR, ingen teologisk fakultet. Skulle detta ingenting betyda? En prästrekrytering som lockar undersköterskor, sjuksköterskor och lärare, som tröttnat eller blivit övertaliga, resulterar i ett förändrat prästerskap. Det är väl inte så mycket att tjafsa om? Lika lite som det är värt att tjafsa om att en uppsättning präster inte formats i det vanliga svenskkyrkliga söndagslivet och att det uppenbart varit så en längre tid. Självfallet är detta omständigheter som formar framtid men också gestaltar vår samtid.
Nej, jag längtar inte tillbaka till något som nog aldrig har varit. Jag frågar efter argument i en sakfråga eller flera och efter sanningsenliga redogörelser bortom ideologiska ställningstaganden. Det var den sortens frågor som styrde mig när jag undrade över ämbetsreformen, den jag tidigare saktmodigt och självklart accepterat. Just mot min svenskkyrkliga bakgrund och med tidig politisk medvetenhet, fattade jag. Och tro mig, ung som jag var, såg jag rätt. Så som beslutet togs 1958 kan en kyrka inte fatta beslut. Det är tröst för ett tigerhjärta att det egentligen var riksdagen som fattade det beslutet. Lika illa om beslutet 2009. Här reflekteras samtiden och detta utan möjlighet att göra något annat. Allt fast förflyktigas inför våra ögon. Kom ihåg att jag inte var den som sa detta först!
År 2008, när 48,5 år firades under emblemet att detta skulle vara 50 år, (insani sunt romani!) poängterades den saken särskilt av riksdagens talman, som talade till kyrkomötet. Det gillade jag. Och mina blogginlägg, som blev bok under titeln Det lustiga året, finns att läsa på kyrkligdokumentation.nu RÄTTELSE: kyrkligsamling.se Fliken heter "länkar" – där finns hela boken!
Kolla bloggposten 24 september, där dyker talmannen upp.
Vi får fortsätta att klarlägga motsättningarna som är motsättningar i sak. De bärs av personer, som försvurit sig till saken. Dessa ska ifrågasättas även om det gått dem väl och deras positioner är högre och deras lönebesked mer innehållsrika än vad andra syndare fått ihop. Misstro dem, men misstro dem i sak. Den personliga enfalden hos dem får vi ha fördrag med. Det kallas att skilja mellan sak och person.
Undrar ni fortsatt över copyrightfrågorna? Det gör jag också. Svenska kyrkan har alls ingen copyright. Ska nu detta som kallar sig Svenska kyrkan agera för att några fler missalen inte ska se dagens ljus? Kliv då fram och säg det alldeles hederligt. Kan ni det? Vara hederliga alltså? Eller ska prästerna få lägga en bok på altaret som är ett resultat av brott mot lag och i egentlig mening stöldgods? Ska just detta resultat av brott mot upphovsrätten bäras i högtidliga processioner utan att någon påpekar falsariet, själva fejket? Är präster så gummiryggade? Eller säger de sig vägra använda ett missale som kommit till det på det viset? Vad kan man göra då?
Ska jag införa min tidigare insikt att medelklassen inte bara är politiskt utan också kyrkopolitisk opålitlig (minns valen år 1932 och valkretsskillnaderna mellan stadsdelarna i Berlin) och säga att denna medelklass vill tysta alla andra alternativ, främst de kyrkligt förnyade? "Hehe, de får inte ut något alternativt missale", heter det. Men varför skulle vi förlita oss på de opåltliga? Befrielesen, kamrater, är blott vårt eget verk? Jag vet att kyrkosystemet är svagt. Jag har sett att också biskopar har hål på sina strumpor. Det såg jag 1979 redan. Vi bodde på Ersta när det var kyrkomöte...
Ni vet vad jag menar om de småljugande och/eller löftesbrytande pingstvännerna på Dagen och deras inhyrda/lejda åsiktsmakare. Nu påstods tydligen i Dagen i går att det var "upphovsgräl" kring den nya kyrkohandboken. Vem har grälat? Är ett påpekande om att upphovsrätten satts åt sidan verkligen gräl? Nej, det är nog så att pingstvänner är det numera begränsad glädje med. Detta är inte inskränkt till ett löftesbrott om den fina el-cykeln, den de lovade men som jag aldrig fick. Och snart kommer våren. Hur tror ni det känns i beaktande av hur det kunnat kännas, när jag susat fram som buren av pingstens kraft? Men vad glädje har de kyrkokristna av pingstvänner när allt kommer till allt och vi måste förlita oss på egen gjord erfarenhet? Jag bara frågar. Låt oss göra oss kvitt också de befriande fantasierna!
torsdag 22 februari 2018
Denna gåtfulla kyrka
Nog är det förbryllande när begreppet "folkkyrka" blir en gruppbeteckning. Nå, inte ordentlig definierad, men tydligen omfattas denna folkkyrka av alla utom något som kallas "Frimodig kyrka". Vi är rätt långt ifrån J.A. Eklund och Einar Billing, som hade lite olika folkkyrkosyner, liksom Manfred Björkquist. Om detta vet just jag något, som brukar tillskriva mig äran att akademiskt gjort reda i systemen. Det var en sådan insikt som bekräftade att avhandlingen inte var bra utan bättre, som den måste vara enligt min biträdande handledare. Denne man blev sedermera universitetets rektor så han hör väl också till kategorin "inte bra men bättre".
Det mest bisarra var förstås när det bildades något så egenartat som "Folkkyrkogruppen" i kyrkomötet. Svenska kyrkans struktur var folkkyrkostrukturen, inte frikyrkostrukturen. Då är detta den grundkategori som gäller för alla, dvs samtliga, och detta oavsett de olika accenterna. Folkkyrkobegreppet har aldrig varit helt entydigt, som Manfred Björkquist någon gång markerade. Synerna divergerade. Men strukturen var en och densamma. En av markörerna var barndopet, som ni vet. En annan var kyrkomedvetandet. Den kyrkliga förnyelsen är en förnyelse av en folkkyrka, inte ett försök att göra folkkyrkan till något annat. Men Einar Billing kunde också markera att statskyrkosystemet inte var nödvändigt för att en folkkyrka skulle vara folkkyrka, detta lika lite som att folkkyrkan måste vara majoritetskyrka. Folkkyrkan uppstod när det första barnet döptes, menade Billing. Folkkyrkan är alltså i grunden en familjekyrka, från tidevarv till tidevarv...
Vad är Svenska kyrkan? I grunden stiftskyrkor, lyder ett alls inte orimligt svar. Nu har det stiftskaraktäristiska efterhand utplånats. Präster flyttar mellan stiften och stiftsband vet de flesta inte vad det är. På sitt sätt är utbildningsgången löjeväckande. Prästkandidater ska ha stiftspraktik under utbildningen, prästvigs och efter ett adjunktsår bär det av till något annat stift! Så var det dock icke tänkt.
Stiften är möjliga att dela in i fyra olika kluster, inser jag. Är Svenska kyrkan en fyrklöver som bäst?
Kategori mest formella stift är Visby, Skara, Luleå, Göteborg och Växjö. De tror lite mer efter regelboken. Jag följer inte undersökningen och placerar Visby i en grupp för sig, underlaget blir som vanligt för litet, menar jag. Men visst, det kan diskuteras.
Därefter finns en mittenkategori som vetter mot det formella: Härnösand, Strängnäs och Lund.
Mittenkategorin som mer vetter mot det fria skulle då vara Uppsala, Karlstad och Linköping.
I den friare kategorin, skild från de andra av det som tycks vara ett svalg är Stockholm och Västerås.
(Willander och Blåder, Svenska kyrkan och dess prästers tro, STK nr 2/2016, figur 6, s 64)
Nu tar jag bara i förbigående upp figur 5 men beskedet är glasklart. De yngre prästerna blir alltmer fria i sin trostolkning och det är de som är prästvigda 1960-1969 som är de mest formella. "De präster som menar sig stå längst från Svenska kyrkans troslära är de senast prästvigda."(s 58)
Vad är då Svenska kyrkan om inte något väldigt disparat? Forskarna ville att en del frågetecken genom samtal skulle rätas ut. Men behövs det? Svenska kyrkan ter sig som något annat än en storhet som kan identifieras med Kristi kyrka. Som sådan skulle det vara alldeles klart vad som i "formell" mening är kristen tro. Så är inte fallet. Och den framtid som avtecknar sig är det där andra; MTD-religionen, folklig på sitt sätt men inte frälsande kristet sett. Vi fåt nya präster som inte tror vad de tidigare prästerna trodde och vem tror då att fromt folk i längden ska stå ut med den själaföda de får och vara beredda betala för något som de inte kan uppfatta vara kristen tro? Har vi problem eller har vi problem?
Jag kan ta resonemanget ett steg längre. Ju mer MTD vi får, desto lättare blir det att rekrytera välvilliga, som gärna gör en andra yrkeskarriär och som är helt införstådda med MTD-religionens syfte. Det går snabbare i utförslöpan. Och då kommer några av oss att fortsättningsvis dra slutsatsen, att det ingenting gör om allt pajar. Tråkigt, tragiskt – visst. Men när grundvalarna upprivas, vad kan då den rättfärdige uträtta?
Att MTD-religionen visar sig vara en klassisk heresi borde naturligtvis animera andarna till kamp. Ibland tänker jag att detta inte längre är möjligt. Prästerna har lärt sig den hukande gången. Men det betyder i sin förlängning att ingen kyrka/inget samfund i detta land kan stå MTD-religionen emot. Den gör inte halt vid någon kyrkport utan tar sig in. Heresin följer Kyrkan som skuggan följer den vandrande.
Professor Bråkenhielm redovisar att tron blir mer obestämd och vagare. Gud blir en mer allmän livskraft och att denna allmänhetens syn påverkar kyrkan, som anpassar sin tolkning. Alternativet är att miljömedvetenheten leder till en tilltagande andlighet, där människor vänder sig till naturen. Det kan professorn se som en annan slags kristen tro. Nu finns det präster som inte riktigt följer utvecklingen. De har inte arbetat sig igenom formuleringar utan anslutit sig. Det är ett uppenbart problem för det finns i många fall ett behov av att släppa många av de traditionella formuleringarna. Professorn vet att ge besked: "Det finns en tendens till traditionalisering och en vilja att hålla sig till de etablerade teologiska formuleringarna. Det är ett minst lika stort problem som reducering, att avkorta eller släta ut den kristna tron." De manliga prästerna sticker ut. Mer än varannan vill inte nytolka den kristna tron.
Hur vet jag allt detta? Jag läser denna tidiga morgon Torsdagsdepressionen. Den fungerar, kan jag meddela, också denna torsdag. Professorns arbete har finansierats av John Templeton Foundation, som på sin tid gav medel till den tjänst Antje hade i Chicago och syftet är att slå broar mellan "religion" och naturvetenskap. Lita på amerikanska kapitalister!
Nu är det väl dock en lika god hypotes som någon annan att mena, att det som professorn kallar ett "förandligande" är precis det som landar i MTD-religionen och varför skulle det inte vara så att ett ideologiskt system som det kyrkliga skulle vara känsligt inför opinioner hos dem som betalar?
Patrik Lidin kallas nu expeditionschef på kyrkokansliets rättsavdelning, ser jag när jag läser vidare. Kyrkohandboken alltså! Han tror att upphovsrättsfrågorna handlar om ersättningsnivåer. Läsarkonsumenten, som inte slagits alltför hårt av sin torsdagsdepression, kan dock uppfatta att det är andra frågor docenterna Ekenberg och Pahlmblad ställer och formuleringarna de kritiserar skulle inte stått på de blanka sidorna i webbupplagan. Kan det vara så att folk och rövare i Antjeborg vägrar förstå vad saken gäller?
Har någon frågat Huub Oosterhuis (född 1933) vad han, den internationellt hyllade för omsorgsfullt utmejslade texter för gudstjänst, menar om förhållandet att någon tar delar av hans text och sedan skapar om sammanhanget? Han kanske varken är van vid detta eller nöjd med förhållandet? Är det maktens skamlösa arrogans som gör att upphovsrättsregler kan och ska nonchaleras? Inte vet jag men den som likväl håller av denna gåtfulla kyrka har goda skäl att vara deprimerad. Inte bara en torsdag.
Det är mycket som går Svenska kyrkan illa. Och, ser jag i samma tidning, Anders Wejryd sitter i Västerås domkyrka med en ficklampa för att kunna läsa i psalmboken. Så illustreras hur det är i Svenska kyrkan? Vid denna tanke blev jag av någon anledning plötsligt lite muntrare. Fromheten sitter där med sin ficklampa i psalmboken och ser inte allt det andra som händer i sammanbrottet? Jag prövar tanken.
Det mest bisarra var förstås när det bildades något så egenartat som "Folkkyrkogruppen" i kyrkomötet. Svenska kyrkans struktur var folkkyrkostrukturen, inte frikyrkostrukturen. Då är detta den grundkategori som gäller för alla, dvs samtliga, och detta oavsett de olika accenterna. Folkkyrkobegreppet har aldrig varit helt entydigt, som Manfred Björkquist någon gång markerade. Synerna divergerade. Men strukturen var en och densamma. En av markörerna var barndopet, som ni vet. En annan var kyrkomedvetandet. Den kyrkliga förnyelsen är en förnyelse av en folkkyrka, inte ett försök att göra folkkyrkan till något annat. Men Einar Billing kunde också markera att statskyrkosystemet inte var nödvändigt för att en folkkyrka skulle vara folkkyrka, detta lika lite som att folkkyrkan måste vara majoritetskyrka. Folkkyrkan uppstod när det första barnet döptes, menade Billing. Folkkyrkan är alltså i grunden en familjekyrka, från tidevarv till tidevarv...
Vad är Svenska kyrkan? I grunden stiftskyrkor, lyder ett alls inte orimligt svar. Nu har det stiftskaraktäristiska efterhand utplånats. Präster flyttar mellan stiften och stiftsband vet de flesta inte vad det är. På sitt sätt är utbildningsgången löjeväckande. Prästkandidater ska ha stiftspraktik under utbildningen, prästvigs och efter ett adjunktsår bär det av till något annat stift! Så var det dock icke tänkt.
Stiften är möjliga att dela in i fyra olika kluster, inser jag. Är Svenska kyrkan en fyrklöver som bäst?
Kategori mest formella stift är Visby, Skara, Luleå, Göteborg och Växjö. De tror lite mer efter regelboken. Jag följer inte undersökningen och placerar Visby i en grupp för sig, underlaget blir som vanligt för litet, menar jag. Men visst, det kan diskuteras.
Därefter finns en mittenkategori som vetter mot det formella: Härnösand, Strängnäs och Lund.
Mittenkategorin som mer vetter mot det fria skulle då vara Uppsala, Karlstad och Linköping.
I den friare kategorin, skild från de andra av det som tycks vara ett svalg är Stockholm och Västerås.
(Willander och Blåder, Svenska kyrkan och dess prästers tro, STK nr 2/2016, figur 6, s 64)
Nu tar jag bara i förbigående upp figur 5 men beskedet är glasklart. De yngre prästerna blir alltmer fria i sin trostolkning och det är de som är prästvigda 1960-1969 som är de mest formella. "De präster som menar sig stå längst från Svenska kyrkans troslära är de senast prästvigda."(s 58)
Vad är då Svenska kyrkan om inte något väldigt disparat? Forskarna ville att en del frågetecken genom samtal skulle rätas ut. Men behövs det? Svenska kyrkan ter sig som något annat än en storhet som kan identifieras med Kristi kyrka. Som sådan skulle det vara alldeles klart vad som i "formell" mening är kristen tro. Så är inte fallet. Och den framtid som avtecknar sig är det där andra; MTD-religionen, folklig på sitt sätt men inte frälsande kristet sett. Vi fåt nya präster som inte tror vad de tidigare prästerna trodde och vem tror då att fromt folk i längden ska stå ut med den själaföda de får och vara beredda betala för något som de inte kan uppfatta vara kristen tro? Har vi problem eller har vi problem?
Jag kan ta resonemanget ett steg längre. Ju mer MTD vi får, desto lättare blir det att rekrytera välvilliga, som gärna gör en andra yrkeskarriär och som är helt införstådda med MTD-religionens syfte. Det går snabbare i utförslöpan. Och då kommer några av oss att fortsättningsvis dra slutsatsen, att det ingenting gör om allt pajar. Tråkigt, tragiskt – visst. Men när grundvalarna upprivas, vad kan då den rättfärdige uträtta?
Att MTD-religionen visar sig vara en klassisk heresi borde naturligtvis animera andarna till kamp. Ibland tänker jag att detta inte längre är möjligt. Prästerna har lärt sig den hukande gången. Men det betyder i sin förlängning att ingen kyrka/inget samfund i detta land kan stå MTD-religionen emot. Den gör inte halt vid någon kyrkport utan tar sig in. Heresin följer Kyrkan som skuggan följer den vandrande.
Professor Bråkenhielm redovisar att tron blir mer obestämd och vagare. Gud blir en mer allmän livskraft och att denna allmänhetens syn påverkar kyrkan, som anpassar sin tolkning. Alternativet är att miljömedvetenheten leder till en tilltagande andlighet, där människor vänder sig till naturen. Det kan professorn se som en annan slags kristen tro. Nu finns det präster som inte riktigt följer utvecklingen. De har inte arbetat sig igenom formuleringar utan anslutit sig. Det är ett uppenbart problem för det finns i många fall ett behov av att släppa många av de traditionella formuleringarna. Professorn vet att ge besked: "Det finns en tendens till traditionalisering och en vilja att hålla sig till de etablerade teologiska formuleringarna. Det är ett minst lika stort problem som reducering, att avkorta eller släta ut den kristna tron." De manliga prästerna sticker ut. Mer än varannan vill inte nytolka den kristna tron.
Hur vet jag allt detta? Jag läser denna tidiga morgon Torsdagsdepressionen. Den fungerar, kan jag meddela, också denna torsdag. Professorns arbete har finansierats av John Templeton Foundation, som på sin tid gav medel till den tjänst Antje hade i Chicago och syftet är att slå broar mellan "religion" och naturvetenskap. Lita på amerikanska kapitalister!
Nu är det väl dock en lika god hypotes som någon annan att mena, att det som professorn kallar ett "förandligande" är precis det som landar i MTD-religionen och varför skulle det inte vara så att ett ideologiskt system som det kyrkliga skulle vara känsligt inför opinioner hos dem som betalar?
Patrik Lidin kallas nu expeditionschef på kyrkokansliets rättsavdelning, ser jag när jag läser vidare. Kyrkohandboken alltså! Han tror att upphovsrättsfrågorna handlar om ersättningsnivåer. Läsarkonsumenten, som inte slagits alltför hårt av sin torsdagsdepression, kan dock uppfatta att det är andra frågor docenterna Ekenberg och Pahlmblad ställer och formuleringarna de kritiserar skulle inte stått på de blanka sidorna i webbupplagan. Kan det vara så att folk och rövare i Antjeborg vägrar förstå vad saken gäller?
Har någon frågat Huub Oosterhuis (född 1933) vad han, den internationellt hyllade för omsorgsfullt utmejslade texter för gudstjänst, menar om förhållandet att någon tar delar av hans text och sedan skapar om sammanhanget? Han kanske varken är van vid detta eller nöjd med förhållandet? Är det maktens skamlösa arrogans som gör att upphovsrättsregler kan och ska nonchaleras? Inte vet jag men den som likväl håller av denna gåtfulla kyrka har goda skäl att vara deprimerad. Inte bara en torsdag.
Det är mycket som går Svenska kyrkan illa. Och, ser jag i samma tidning, Anders Wejryd sitter i Västerås domkyrka med en ficklampa för att kunna läsa i psalmboken. Så illustreras hur det är i Svenska kyrkan? Vid denna tanke blev jag av någon anledning plötsligt lite muntrare. Fromheten sitter där med sin ficklampa i psalmboken och ser inte allt det andra som händer i sammanbrottet? Jag prövar tanken.
onsdag 21 februari 2018
Denna gåtfulla värld
Det är så mycket jag inte förstår. Ska alltså en stadsdel i Växjö bli Dar-es-Salaam? Alltid eller bara tre minuter varje fredag? Ingen vill hjälpa oss att förstå vad böneutropet uttrycker. Jag har fått för mig att det beskriver islams tro (som inte är kristen tro) som den gemensamma tron på den platsen, manar till omvändelse och tro samt liv i enlighet med islam. De kristna är då de otrogna. Jag tar inte detaljerna, för det fanns svenska skattebetalare som for illa av min bajonettexercis i går. Men ni kanske kan förstå om ni tänker efter. Det jag inte förstår är att en biskop – just som biskop – välkomnar detta. Jag tycker det verkar dumt. Riktigt dumt. Och kanske det dummaste att han alls tror sig behöva ha en mening om denna kommunala ordningsfråga. Var det inte i unionsstriden någon av de norska kändisarna ropade till Bjørnstierne Bjørnson: "Nå gjeller det å hålle sammen" och fick till svar: "Nå gjeller det å hålle keft!"
I Smålandskomposten inhämtas idag att muslimerna inte dragit tillbaka sin ansökan om böneutrop, som kommunalrådet Tenje (M) önskat. Imamen backar inte. Chefen för miljö- och hälsoskyddskontoret lyfter då frågan till nämnden. En enskild handläggare ska inte behöva figurera med namn, saken är ett arbetsmiljöproblem. Och då får nämnden ta ställning till decibeltalen. Ska det vara problematiskt? Tonen i mejl till kontoret inklusive att de anställdas intelligens ifrågasatts leder till denna slutsats att det enkla alltså är komplicerat. Vi kallar detta integration?
Jag har en liten mapp på skrivbordet om de senaste faserna i kyrkohandbökandet. Ja vad ska det kallas? Mappen kallar jag "Februarikrisen". Och spekulationerna fortgår. Hur ska saken hanteras nu? Boken påstås vara tryckt och om det anges copyright måste i vart fall den formuleringen klistras över eller arket tryckas om. Och det kommer inte att räcka. Fattar Kyrkostyrelsen hur djupt vatten styrelsen, som sammanträder för första gången denna vecka, simmar på? Advokaten Gårder vet. Han sitter nog vid sammanträdesbordet iförd flytväst, ty han är en försiktig man. Eller litar han på att det finns tillräckligt med korkskallar i närheten så att han kan rädda sig själv? Så går mina tanker. Bloggardag är understundom tillkämpat pigg, käck och munter. Är det någon som inte tänker vara så där tillkämpat utan undrar varför felaktiga besked lämnades förra året? Dessvärre tycks det som om Frimodig kyrka inte deltar vid sammanträdet. Det kanske med tanke på ansvarsfrågan är lika bra. Vår Leif Nordlander ser till att få rejält tillbaka på landstingsskatten och just detta är vi glada över. Bra att pengarna kommer till nytta.
Annars lever jag ett lugnt och stillsamt liv och plockar lite böcker. Det finns sådana som undrar om jag ska om läsa om dem. Saken är den, att de är delar i ett bibliotek och böckerna hakar i varandra. Det är ett sällsport nöje att se hur. Alla har inte sinne för detta nöje. De är sålunda inte boksynta. Sedan har jag ett arkiv också. Jag måste få hyfsad ordning på det. I arkivet återfinns hemligheter. Vill någon veta hur det egentligen var och vad folk egentligen tyckte? Eller kommer anförvanterna att sätta sitt hot i verket, att hyra en container och på enklaste sätt lösa det de ser som ett problem så att många sanningar och sammanhang utplånas? Jag borde i varje fall gräva fram mina egna ofriserade anteckningar från ett antal kyrkomöten. Där finns de sanningar som gör att det protokollförda framstår som fejk, den yta man ville visa upp men inte dess egentliga innehåll. I dessa anteckningar förvandlas de officiella hjältarna till simpla skurkar eller till mycket enkla själar.
Jag flyttade några exegetiska avhandlingar på den nytestamentliga avdelningen och slogs av tanken att det borde författas en genomgång av vad de svenska exegeterna forskat fram från Fridrichsen och Odeberg till Linton, Nils Johansson, Riesenfeld, Reicke, Löwestam, Gärtner, Stendahl, Beijer, Corell, Hanson, Gerhardsson förstås och så har jag glömt några. Poängen är att denna svenska forskning kanske drar upp linjer vi kan se och ger tillsammans ett bidrag att fundera över. Det har i hög grad handlat om Kyrkan och Odebergs forskningar om Henok rymmer nog några hemligheter om Jesus, anar jag. Jag kan för lite om detta. Kunde ingen exeget gripa sig verket an? Vem tar hand om avhandlingar och uppsatser efter mig? Och vem förvaltar alla årgångar av SPT och STK och de rätt många årgångar SKT jag har. Inte för att jag tänker klä av mig förrän jag ska gå och lägga mig, men i alla fall.
Vid bokomflyttningen, som alls inte är färdad, lyfte jag också bloggpostboken Det lustiga året. Tänk att det är tio år sedan den skrevs från februari till oktober och kom ut i – november! Förlaget kan om förlagschefen vill. Den får nog beställas fram på bibliotek men den som behöver en dos adrenalin mot åldrande, har här ett fynd att göra. Det officiella ljugandet då var faktiskt underhållande. Är det annorlunda nu?
Detta fick mig att tänka på den dåförtiden förtroendevalde Bertilsson i Berghem. Han steg fram i Borås Tidning och anklagade kv*nn*pr*stm*tst*nd*arn* för att ha slagit sönder hans brevlåda eftersom han varit för att kyrkoherde dottern, nu pr*stv*gd, borde komma och pr*d*k*a i den tidigare hemortens kyrka. Tanken är lite omtumlande. Skulle min dotter som är lärare alltså tillbaka till sin gamla skola för att ha en lektion där?
Välan, Bertilsson stod vid poststället och såg olycklig ut på foto i tidningen. Han hade satt dit en provisorisk låda efter attentatet, en tom Absolut Vodka-låda. Jag skrev då ett inlägg till Borås Tidning och undrade om det kunde vara så, att Bertilsson efter att ha satt i sig vodkan, själv lyckats destruera sin postlåda. Sådant kan lätt hända då, var min tanke. Jag tror aldrig denna fråga publicerades i tidningen.
Nå, det dröjde men i sinom tid (dvs i Hans tid, i Guds tid) kom fallet att lösas. Det befanns vara en mopedburen yngling i 15-årsålder som sabbat Bertilssons låda. Jag skrev då en ny fråga till Borås Tidning om det var säkerställt att ynglingen verkligen tagit ställning i ämbetsfrågan. Jag tror inte den frågan heller publicerades. Något svar har jag hur som haver icke sett. Men när det gäller kv*nn*pr*stm*tst*n*rn* kan allt tänkas.
Förr i världen var det kv*nn*pr*stm*tst*nd*t som fick folk att lämna Svenska kyrkan. Nu är det i stället, rapporteras det, pengafrågan och bristande tro. Då undrar folk av ordning om det inte varit så hela tiden och de vanliga lögnarna har slungat ut de vanliga, politiskt lämpliga, lögnerna och att det som sades då rakt av inte var sant.
Som vanligt vet jag inte. Ett vet jag. Detta är en gåtfull värld.
I Smålandskomposten inhämtas idag att muslimerna inte dragit tillbaka sin ansökan om böneutrop, som kommunalrådet Tenje (M) önskat. Imamen backar inte. Chefen för miljö- och hälsoskyddskontoret lyfter då frågan till nämnden. En enskild handläggare ska inte behöva figurera med namn, saken är ett arbetsmiljöproblem. Och då får nämnden ta ställning till decibeltalen. Ska det vara problematiskt? Tonen i mejl till kontoret inklusive att de anställdas intelligens ifrågasatts leder till denna slutsats att det enkla alltså är komplicerat. Vi kallar detta integration?
Jag har en liten mapp på skrivbordet om de senaste faserna i kyrkohandbökandet. Ja vad ska det kallas? Mappen kallar jag "Februarikrisen". Och spekulationerna fortgår. Hur ska saken hanteras nu? Boken påstås vara tryckt och om det anges copyright måste i vart fall den formuleringen klistras över eller arket tryckas om. Och det kommer inte att räcka. Fattar Kyrkostyrelsen hur djupt vatten styrelsen, som sammanträder för första gången denna vecka, simmar på? Advokaten Gårder vet. Han sitter nog vid sammanträdesbordet iförd flytväst, ty han är en försiktig man. Eller litar han på att det finns tillräckligt med korkskallar i närheten så att han kan rädda sig själv? Så går mina tanker. Bloggardag är understundom tillkämpat pigg, käck och munter. Är det någon som inte tänker vara så där tillkämpat utan undrar varför felaktiga besked lämnades förra året? Dessvärre tycks det som om Frimodig kyrka inte deltar vid sammanträdet. Det kanske med tanke på ansvarsfrågan är lika bra. Vår Leif Nordlander ser till att få rejält tillbaka på landstingsskatten och just detta är vi glada över. Bra att pengarna kommer till nytta.
Annars lever jag ett lugnt och stillsamt liv och plockar lite böcker. Det finns sådana som undrar om jag ska om läsa om dem. Saken är den, att de är delar i ett bibliotek och böckerna hakar i varandra. Det är ett sällsport nöje att se hur. Alla har inte sinne för detta nöje. De är sålunda inte boksynta. Sedan har jag ett arkiv också. Jag måste få hyfsad ordning på det. I arkivet återfinns hemligheter. Vill någon veta hur det egentligen var och vad folk egentligen tyckte? Eller kommer anförvanterna att sätta sitt hot i verket, att hyra en container och på enklaste sätt lösa det de ser som ett problem så att många sanningar och sammanhang utplånas? Jag borde i varje fall gräva fram mina egna ofriserade anteckningar från ett antal kyrkomöten. Där finns de sanningar som gör att det protokollförda framstår som fejk, den yta man ville visa upp men inte dess egentliga innehåll. I dessa anteckningar förvandlas de officiella hjältarna till simpla skurkar eller till mycket enkla själar.
Jag flyttade några exegetiska avhandlingar på den nytestamentliga avdelningen och slogs av tanken att det borde författas en genomgång av vad de svenska exegeterna forskat fram från Fridrichsen och Odeberg till Linton, Nils Johansson, Riesenfeld, Reicke, Löwestam, Gärtner, Stendahl, Beijer, Corell, Hanson, Gerhardsson förstås och så har jag glömt några. Poängen är att denna svenska forskning kanske drar upp linjer vi kan se och ger tillsammans ett bidrag att fundera över. Det har i hög grad handlat om Kyrkan och Odebergs forskningar om Henok rymmer nog några hemligheter om Jesus, anar jag. Jag kan för lite om detta. Kunde ingen exeget gripa sig verket an? Vem tar hand om avhandlingar och uppsatser efter mig? Och vem förvaltar alla årgångar av SPT och STK och de rätt många årgångar SKT jag har. Inte för att jag tänker klä av mig förrän jag ska gå och lägga mig, men i alla fall.
Vid bokomflyttningen, som alls inte är färdad, lyfte jag också bloggpostboken Det lustiga året. Tänk att det är tio år sedan den skrevs från februari till oktober och kom ut i – november! Förlaget kan om förlagschefen vill. Den får nog beställas fram på bibliotek men den som behöver en dos adrenalin mot åldrande, har här ett fynd att göra. Det officiella ljugandet då var faktiskt underhållande. Är det annorlunda nu?
Detta fick mig att tänka på den dåförtiden förtroendevalde Bertilsson i Berghem. Han steg fram i Borås Tidning och anklagade kv*nn*pr*stm*tst*nd*arn* för att ha slagit sönder hans brevlåda eftersom han varit för att kyrkoherde dottern, nu pr*stv*gd, borde komma och pr*d*k*a i den tidigare hemortens kyrka. Tanken är lite omtumlande. Skulle min dotter som är lärare alltså tillbaka till sin gamla skola för att ha en lektion där?
Välan, Bertilsson stod vid poststället och såg olycklig ut på foto i tidningen. Han hade satt dit en provisorisk låda efter attentatet, en tom Absolut Vodka-låda. Jag skrev då ett inlägg till Borås Tidning och undrade om det kunde vara så, att Bertilsson efter att ha satt i sig vodkan, själv lyckats destruera sin postlåda. Sådant kan lätt hända då, var min tanke. Jag tror aldrig denna fråga publicerades i tidningen.
Nå, det dröjde men i sinom tid (dvs i Hans tid, i Guds tid) kom fallet att lösas. Det befanns vara en mopedburen yngling i 15-årsålder som sabbat Bertilssons låda. Jag skrev då en ny fråga till Borås Tidning om det var säkerställt att ynglingen verkligen tagit ställning i ämbetsfrågan. Jag tror inte den frågan heller publicerades. Något svar har jag hur som haver icke sett. Men när det gäller kv*nn*pr*stm*tst*n*rn* kan allt tänkas.
Förr i världen var det kv*nn*pr*stm*tst*nd*t som fick folk att lämna Svenska kyrkan. Nu är det i stället, rapporteras det, pengafrågan och bristande tro. Då undrar folk av ordning om det inte varit så hela tiden och de vanliga lögnarna har slungat ut de vanliga, politiskt lämpliga, lögnerna och att det som sades då rakt av inte var sant.
Som vanligt vet jag inte. Ett vet jag. Detta är en gåtfull värld.
tisdag 20 februari 2018
Förlagschefen fick yrsel, tror jag
Hur det happat sig för bokförlaget Verbum hade chefen för ett annat förlag plötsligt fått klart för sig. Förlagschefen närmast svimlade. Riktigt vilken skillnaden mellan att svimla och svimma är, vet jag inte, men jag förstod att reaktionen var åt svimlingshållet. Förlagschefen talade nämligen, den som svimmat talar inte, och sade: "Det har ju hänt förut att ett förlag har fått makulera en hel upplaga när rättighetsfrågorna inte varit reglerade och så starta från början igen." Det är, förstod jag, därför som förlagen brukar hjälpa varandra när frågor om rättigheter dyker upp för det kan bli hur fel som helst och då är det bäst att samarbeta. Att det är svårare nu än för tjugo år sedan med bestämmelser om upphovsrätt tror jag mig ha förstått.
Nu ska vi väl inte köra bajonettfäktningens teknik fullt ut, dvs "stick in, vrid om, dra ut" (men håll emot med foten mot fiendens kropp när du vrider om och drar ut så att bajonetten inte fastnar i brosk eller ben, för då har du problem. Tack alla skattebetalare som betalat för att vi i unga år skulle få lära oss denna ädla konst!) Detta sagt kanske vi ändå kan vrida om lite? Vad kommer detta strul att kosta? Om skadeståndet beräknas på de 6-8 miljarder som Svenska kyrkan ska uppfattas vara god för i reda pengar och skadeståndet för den brottsliga ska vara kännbart, vad talar vi då? Bokförlaget Verbum skyller ifrån sig. Och det är alltså Svenska kyrkan som "claimat" (som det heter om sjögränserna) copyright. Det har kan med europeisk standard bli mycket kostsamt.
Dr P, inte att förväxla med docent P, ringde också. Om han skulle vilja skriva ner Herrens bön, måste då tillstånd begäras? Tänka sig att någon gör en väggtidning och skriver Herrens bön på den, vilket lagbrott begås då? Om saken anmäls till Svenska kyrkan, vad gör kyrkosystemet då? Jag menar, anspråket gällde ju samtliga texter.
För egen del är jag mest förundrad över hur en arbetsprocess från början till slut åtföljs av problem och hur kyrkosystemet så idogt visar sin oförmåga att hantera dem, dvs lösa dem och se till att nya inte uppkommer. Det är lika galet som i krig när ett förband får order om att göra något som förbandet inte har övat manskap för att utföra men inte heller utrustning eller underhållslinjer för. Sådant slutar bara i katastrof och vid sådana tillfällen finns det inte ens personal nog för att föra bok över de stupade och var de blivit begravna om de ens blivit det. Om ni inte förstår vad jag menar får ni läsa Beevors bok om striderna i Ardennerna 1944. Ja, vad ska katastrofer jämföras med? Och grundbulten till förståelse av vad som hände är oförmågan att ta in kritik och göra något konstruktivt av den.
Klart att jag undrar om revisorerna sitter stilla i båten nu. Risken är överhängande att byråkraters ryggmärgsreflexer att ingenting göra och en nytillträdd och orutinerad styrelse (ett lätt byte för dem som fattat de beslut som resulterat i det läge där Svenska kyrkan nu är) väljer att passivt invänta något obestämt. Det är det allra kostsammaste alternativet, tror jag. Revisorerna kanske skulle varsna farorna?
Har det sagts att missalena ska börja distribueras den 12 mars torde det i det närmaste vara färdigtryckt, arken väntar på att torka och så ska de bindas in. Kravet som ställs är också att det som finns utlagt på Svenska kyrkans hemsida ska bort därifrån. Det är inte utan en viss entusiasm jag inväntar Torsdagsdepressionen. Men redan innan hunden Loke skulle hämtas på dagis, jo, han tränar på att bli som folk ihop med andra hundar, såg jag att kyrkligdokumentation.nu lagt ut brevet från Dr Pahlmblad till kyrkostyrelsen. Det kan tyckas vara hovsamt men det brevet är en dynamitards verk. Handboken digitalt publicerad "bör" tas bort från hemsidan heter det, detta "eftersom publiceringen av somliga texter inte är laglig." Tänt var det här! Kom inte och säg att varningen inte nått fram till Antjeborg och säg inget annat än att ljuset kommer från Lund. Liksom smällen.
I den andra frågan, den om böneropen i Växjö, har SD trätt fram mot Modéus II. Det skedde i Smålandskomposten. Tanken var att Svenska kyrkan med en tydlig profil, kontur och identitet både kan behålla och locka nya medlemmar. Av detta skäl skulle vi ta tillvara tro och tradition. Jag måste bekänna mitt främlingsskap inför resonemanget. Jag tror det är fel. En profilerad kyrka lockar kanske alls inte de stora skarorna men det handlar inte om det. Och de som tror att SD ska förnya Svenska kyrkan har nog inte förstått allvaret i kyrkokrisen. Men jag ska misstros. Jag gillar inte att SD fick två mandat i kyrkomötet från Växjö stift och jag ogillar ett system där detta alls är möjligt. Detta oaktat att SD kunde förstå att det var något knepigt med kyrkohandboken. Också en blind kan få korn på en höna, som prosten Edwall sa. Konstigt att jag blir främling i min egen kyrka, den som faktiskt är två. Detta är för en evangelisk kyrkokristen fullständigt självfallet. Simul är en teologisk grundkategori inte bara om enskilda utan om hela Kyrkan. Och heresierna följer som skuggan följer den vandrande. Det ska väl inte vara så svårt att förstå. Förstår man det, kan man förstå något om vedermödorna i kyrkohandboksarbetet.
Detta mitt främlingskap accentueras när jag denna morgon läser fagert tal av Modéus II i Smålandskomposten. Han har en mening "som biskop", heter det. Tydligen är meningen denna: "Det är kyrkans uppgift att förmedla den kristna tron, det är viktigt med tydlig kristen identitet och det är förkunnelsen av evangelium som ska stå i centrum." Måste detta sägas? Jo, för det kommer ett tillägg: "Samtidigt lever vi i en föränderlig tid." Slutsatsen blir att vi behöver mötas, se varandra i ögonen, träna oss i konsten att lyssna till varandras berättelser och ta hjälp av varandra för att kunna navigera klokt i en svår tid. Nu längtar jag efter Bengt Lidforss!
Modéus II undviker frågorna om vad böneutropet innebär i sak och vad det betyder när det utropas över en stadsdel. Imamen Ismail Abuhelal säger att böneutrop "höjer självkänslan, skapar glädje och kraft, en känsla av tacksamhet och acceptans" (Smålandskomposten idag) och jag tror honom. Så är det för muslimer. Så är det i en muslimsk stad, by eller stadsdel. Så vad välkomnar Modéus II? Är inte en grundtanke i islam att alla egentligen är födda muslimer (om jag minns Christer Hedins avhandling från år 1988 rätt)?
Yrslan är inte bara förlagschefens. Men svimla inte!
Nu ska vi väl inte köra bajonettfäktningens teknik fullt ut, dvs "stick in, vrid om, dra ut" (men håll emot med foten mot fiendens kropp när du vrider om och drar ut så att bajonetten inte fastnar i brosk eller ben, för då har du problem. Tack alla skattebetalare som betalat för att vi i unga år skulle få lära oss denna ädla konst!) Detta sagt kanske vi ändå kan vrida om lite? Vad kommer detta strul att kosta? Om skadeståndet beräknas på de 6-8 miljarder som Svenska kyrkan ska uppfattas vara god för i reda pengar och skadeståndet för den brottsliga ska vara kännbart, vad talar vi då? Bokförlaget Verbum skyller ifrån sig. Och det är alltså Svenska kyrkan som "claimat" (som det heter om sjögränserna) copyright. Det har kan med europeisk standard bli mycket kostsamt.
Dr P, inte att förväxla med docent P, ringde också. Om han skulle vilja skriva ner Herrens bön, måste då tillstånd begäras? Tänka sig att någon gör en väggtidning och skriver Herrens bön på den, vilket lagbrott begås då? Om saken anmäls till Svenska kyrkan, vad gör kyrkosystemet då? Jag menar, anspråket gällde ju samtliga texter.
För egen del är jag mest förundrad över hur en arbetsprocess från början till slut åtföljs av problem och hur kyrkosystemet så idogt visar sin oförmåga att hantera dem, dvs lösa dem och se till att nya inte uppkommer. Det är lika galet som i krig när ett förband får order om att göra något som förbandet inte har övat manskap för att utföra men inte heller utrustning eller underhållslinjer för. Sådant slutar bara i katastrof och vid sådana tillfällen finns det inte ens personal nog för att föra bok över de stupade och var de blivit begravna om de ens blivit det. Om ni inte förstår vad jag menar får ni läsa Beevors bok om striderna i Ardennerna 1944. Ja, vad ska katastrofer jämföras med? Och grundbulten till förståelse av vad som hände är oförmågan att ta in kritik och göra något konstruktivt av den.
Klart att jag undrar om revisorerna sitter stilla i båten nu. Risken är överhängande att byråkraters ryggmärgsreflexer att ingenting göra och en nytillträdd och orutinerad styrelse (ett lätt byte för dem som fattat de beslut som resulterat i det läge där Svenska kyrkan nu är) väljer att passivt invänta något obestämt. Det är det allra kostsammaste alternativet, tror jag. Revisorerna kanske skulle varsna farorna?
Har det sagts att missalena ska börja distribueras den 12 mars torde det i det närmaste vara färdigtryckt, arken väntar på att torka och så ska de bindas in. Kravet som ställs är också att det som finns utlagt på Svenska kyrkans hemsida ska bort därifrån. Det är inte utan en viss entusiasm jag inväntar Torsdagsdepressionen. Men redan innan hunden Loke skulle hämtas på dagis, jo, han tränar på att bli som folk ihop med andra hundar, såg jag att kyrkligdokumentation.nu lagt ut brevet från Dr Pahlmblad till kyrkostyrelsen. Det kan tyckas vara hovsamt men det brevet är en dynamitards verk. Handboken digitalt publicerad "bör" tas bort från hemsidan heter det, detta "eftersom publiceringen av somliga texter inte är laglig." Tänt var det här! Kom inte och säg att varningen inte nått fram till Antjeborg och säg inget annat än att ljuset kommer från Lund. Liksom smällen.
I den andra frågan, den om böneropen i Växjö, har SD trätt fram mot Modéus II. Det skedde i Smålandskomposten. Tanken var att Svenska kyrkan med en tydlig profil, kontur och identitet både kan behålla och locka nya medlemmar. Av detta skäl skulle vi ta tillvara tro och tradition. Jag måste bekänna mitt främlingsskap inför resonemanget. Jag tror det är fel. En profilerad kyrka lockar kanske alls inte de stora skarorna men det handlar inte om det. Och de som tror att SD ska förnya Svenska kyrkan har nog inte förstått allvaret i kyrkokrisen. Men jag ska misstros. Jag gillar inte att SD fick två mandat i kyrkomötet från Växjö stift och jag ogillar ett system där detta alls är möjligt. Detta oaktat att SD kunde förstå att det var något knepigt med kyrkohandboken. Också en blind kan få korn på en höna, som prosten Edwall sa. Konstigt att jag blir främling i min egen kyrka, den som faktiskt är två. Detta är för en evangelisk kyrkokristen fullständigt självfallet. Simul är en teologisk grundkategori inte bara om enskilda utan om hela Kyrkan. Och heresierna följer som skuggan följer den vandrande. Det ska väl inte vara så svårt att förstå. Förstår man det, kan man förstå något om vedermödorna i kyrkohandboksarbetet.
Detta mitt främlingskap accentueras när jag denna morgon läser fagert tal av Modéus II i Smålandskomposten. Han har en mening "som biskop", heter det. Tydligen är meningen denna: "Det är kyrkans uppgift att förmedla den kristna tron, det är viktigt med tydlig kristen identitet och det är förkunnelsen av evangelium som ska stå i centrum." Måste detta sägas? Jo, för det kommer ett tillägg: "Samtidigt lever vi i en föränderlig tid." Slutsatsen blir att vi behöver mötas, se varandra i ögonen, träna oss i konsten att lyssna till varandras berättelser och ta hjälp av varandra för att kunna navigera klokt i en svår tid. Nu längtar jag efter Bengt Lidforss!
Modéus II undviker frågorna om vad böneutropet innebär i sak och vad det betyder när det utropas över en stadsdel. Imamen Ismail Abuhelal säger att böneutrop "höjer självkänslan, skapar glädje och kraft, en känsla av tacksamhet och acceptans" (Smålandskomposten idag) och jag tror honom. Så är det för muslimer. Så är det i en muslimsk stad, by eller stadsdel. Så vad välkomnar Modéus II? Är inte en grundtanke i islam att alla egentligen är födda muslimer (om jag minns Christer Hedins avhandling från år 1988 rätt)?
Yrslan är inte bara förlagschefens. Men svimla inte!
måndag 19 februari 2018
Högsta kvalitet på komplikationerna
Kort repetition. Svenska kyrkan har copyright på kyrkohandboken hävdades. Detta kunde läsas när vi fick tillgång till kyrkohandboken på nätet. Påståendet var och är felaktigt. Så kunde man också förstå, att somliga upphovsrättsliga frågor ännu inte var lösta. Nu fanns det till yttermera visso författare/översättare vars texter använts i kyrkohandboken, ibland förändrats, och detta gillades inte allra minst som ingen kontaktat vederbörande men inte heller när de såg förändringarna. Som bäddat för konflikt alltså.
Nu spaltar vi upp frågeställningen.
En sak är att Svenska kyrkan knappast kan göra anspråk på den böneskatt som är hela Guds folks. Det hör till det kyrkliga utan nationalitetsprefix, om man så säger. Bibelord lever i liturgin och detta helt utan copyright. Tvärtom ska de kopieras så mycket som möjligt för så många som möjligt. Världen över! Detsamma gäller i det kyrkliga för bärande liturgiska formuleringar.
En annan sak är tidigare liturgiska formuleringar från till exempel Svenska kyrkans så kallade försöksverksamhet under 1970-80-talen, de som lyfts in i den nya kyrkohandboken. Ingen har någonsin hävdat copyright på dessa formuleringar eller hävdat upphovsrätt. Jag antar att det varit med formuleringar som en handbokskommitté fått eller som formulerats i liturgiska texter på annat sätt, att de uppfattats vara som andra formuleringar t ex i böner eller förkunnelse. Om Svenska kyrkan nu hävdar copyright innebär detta, att en upphovsman måste begära tillstånd för att använda sin egen text i något annat sammanhang. Detta "övertagande" av upphovsmannens text (för det är i detta fall en man) sker utan förhandling och utan överenskommelse. Texten är snodd helt enkelt. Detta är lika enkelt utsagt orätt.
En i sammanhanget mycket besvärande omständighet är att Kyrkostyrelsen fick veta att upphovsrättsfrågorna var lösta. Så sades för ett år sedan, när materialet var sammanställt i bokform och skulle hanteras av utskott och kyrkomöte. Är det i fler sammanhang oriktiga besked har lämnats eller lämnas till styrelsen? Har detta varit ett genomgående drag i kyrkohandboksarbetet? Blottas här interiörer? Om inte – vad blottas då? Kravet på högsta kvalitet tycks resultera i att det blivit högsta kvalitet på komplikationerna i detta utdragna och av ständiga problem kantade arbete. Tänker man så, och det gör man nog, faller det sig naturligt att hänvisa till revisionsrapporten, den som inte gav grönt ljus på en enda punkt när kyrkohandboksarbetet granskades. Det är faktiskt inte gnällspikar som haft fest utan kompetenta musiker och teologer som bekymrats. Kanske är de folk av det där slaget som tänker att om det blir många fel kring ett arbete så kanske det avspeglar många fel i arbetet?
Frågan om jäv har ställts upprepade gånger. Den handlar i detta sammanhang om vilken roll Wanja Lundby-Wedin spelat, som 1 vice ordförande i Kyrkostyrelsen och styrelseledamot i Berlings. Berlings fick den stora beställningen. Hon föredrog den fiffiga idén att församlingarna som "gåva" skulle få ett exemplar av den fina kyrkohandboken, den för altarbruk. Missalet alltså. Jag kan inte minnas att det gavs någon ekonomisk kalkyl av vilken framgick vad bokförlaget Verbum skulle tjäna på detta. Verbum är dotterbolag till Berlings. Det är möjligt att saken inte ska betraktas som jäv, men argumenten emot ett sådant betraktelsesätt har knappast lagts fram. Jag kan nöja mig med att konstatera att kretsarna är små och att det blir på det viset då. S-representationen i bolaget har alltid varit tydlig efter år 1983, tänker jag.
Varför fick någon för sig att för första gången hävda copyright för Svenska kyrkan? Finns det en mängd intressenter som vill tillskansa sig frukterna av kyrkohandboksarbetet? Nej det finns det inte. Men en grupp sticker ut: arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, aKF. Det är i den kyrkliga förnyelsens sammanhang en uppsättning mässböcker getts ut. Så med Blennows insats för att binda in något i Gleerups missale, så med liturgimaterial under 1970-talet, typ boken Svensk Mässa och så fortlöpande efter 1986 med Noterias missale som sedan blev Artos missale. Genom material i dessa böcker har det liturgiska arbetet fortgått. Man kan till dels se frukterna av detta arbete i den nya kyrkohandboken även om frukterna skurits och hackats till fruktsallad. Sådant som (understundom i bearbetad eller förvanskad form) är infogat i den, har sitt ursprung i aKF:s liturgiska arbete. Om vi hatar slumpen, är det en rimlig tanke att avsikten med copyright är att förhindra alternativa missalen, de som alltid varit en nagel i ögat på systemmänniskorna. Om detta kan något läsas i Torbjörn Axners avhandling Ordo Missae; missalen och missaletillägg 1942-1967, Artos 2014.
Om ni vill veta så gick förresten arbetet i gudstjänstutskottet så till att en detaljfråga diskuterades en stund varpå S-mannen sa: "Det finns en del som nu går förlorat genom den formulering som föreslås men en del annat viktigt tillkommer. Jag föreslår att vi går till beslut." Så röstades det och röstningen utföll 7-7 varpå ordföranden, S, lade utslagsrösten och det blev 8-7. Märkvärdigare än så var inte de teologiska resonemangen. Reservationernas och de särskilda meningarnas mångfald bär budskap.
Hur står vi nu i hela processen? Antagligen har tryckeriet börjat trycka, heter det från sakkunnigt håll. Det är ett högriskprojekt när någon som uppenbarligen har upphovsrätt inte accepterar detta. Då måste det tryckta makuleras. Skadeståndet blir annars ansenligt och drabbar Svenska kyrkan. Skadeståndet sätts efter den organisationens ekonomiska potential. Ni fattar! Allt måste stoppas i väntan på klarhet. Nu är det kris. Med upphovsrätter dribblar man inte.
Kan man komma till en förlikning? Det är tänkbart. Men om en upphovsrättsinnehavare upptäcker att en text ändrats eller kompletterats på ett sätt som innehavaren ogillar, vad händer då?
* Kan något av det av kyrkomötet antagna plockas bort?
* Kan det ens justeras som en slags konsekvensändring?
* Är det möjligt för Kyrkostyrelsen att träda fram och ordna upp komplikationerna och sedan i höst gå till kyrkomötet och redovisa vad som gjorts i strid med det av kyrkomötet fattade beslutet samt begära accept på denna handläggning i efterhand?
* Eller ska styrelsen helt sonika dra mössorna över öronen och köra på i förhoppning att det inte blir rättsligt efterspel? Det tror jag är att hoppas för mycket, inte minst när Frimodig kyrka sitter på en ordinarieplats och det dessutom i POSK finns en erfaren jurist. Jurister drar ogärna mössor över öronen. Men jag skulle kunna tänka att det egentligen skulle behövas en Daniel, en med utomordentlig begåvning och förmåga att lösa svåra problem. (Dan 5:12). Folkbibelns översättning skriver "reda ut problem". Kan det vara en fråga om Anden helt enkelt? När Guds gode Ande inte riktigt vill, så vill det sig inte. (Apg 16:7) Så vad säger Antje?
Det första styrelsen kunde göra, förutom att först be om Vishetens Ande och fundera över om det i de ständiga motgångarna finns ett budskap att ta till sig, är förstås att inte längre hävda copyright och beklagande deklarera att termen alls införts i det liturgiska arbetet. Det var anspråket på copyright som ställde till allt från början med irriterade författare/översättare. Men därefter har fler komplikationer varsnats. Att det är komplikationer av högsta kvalitet torde vara ställt utom allt tvivel.
Det kommer mera, förstås. Kan frågan vem som alls petade in det där med copyright besvaras? Finns det detaljer och instämplad korrespondens att studera? Vad säger revisorerna? Denna vecka ska det dessutom bli intressant att se om några journalister gör sitt jobb i frågan. Annars får ni komma ihåg var ni läste det först eller alls fick läsa om saken.
Alla hoppas naturligtvis på det bästa. Somliga att det inte ska hända att journalister skriver. Andra att det ska hända. Så konstigt det är i denna värld. Vi kan i alla fall enas om att vi hoppas på det bästa allihop.
Nu spaltar vi upp frågeställningen.
En sak är att Svenska kyrkan knappast kan göra anspråk på den böneskatt som är hela Guds folks. Det hör till det kyrkliga utan nationalitetsprefix, om man så säger. Bibelord lever i liturgin och detta helt utan copyright. Tvärtom ska de kopieras så mycket som möjligt för så många som möjligt. Världen över! Detsamma gäller i det kyrkliga för bärande liturgiska formuleringar.
En annan sak är tidigare liturgiska formuleringar från till exempel Svenska kyrkans så kallade försöksverksamhet under 1970-80-talen, de som lyfts in i den nya kyrkohandboken. Ingen har någonsin hävdat copyright på dessa formuleringar eller hävdat upphovsrätt. Jag antar att det varit med formuleringar som en handbokskommitté fått eller som formulerats i liturgiska texter på annat sätt, att de uppfattats vara som andra formuleringar t ex i böner eller förkunnelse. Om Svenska kyrkan nu hävdar copyright innebär detta, att en upphovsman måste begära tillstånd för att använda sin egen text i något annat sammanhang. Detta "övertagande" av upphovsmannens text (för det är i detta fall en man) sker utan förhandling och utan överenskommelse. Texten är snodd helt enkelt. Detta är lika enkelt utsagt orätt.
En i sammanhanget mycket besvärande omständighet är att Kyrkostyrelsen fick veta att upphovsrättsfrågorna var lösta. Så sades för ett år sedan, när materialet var sammanställt i bokform och skulle hanteras av utskott och kyrkomöte. Är det i fler sammanhang oriktiga besked har lämnats eller lämnas till styrelsen? Har detta varit ett genomgående drag i kyrkohandboksarbetet? Blottas här interiörer? Om inte – vad blottas då? Kravet på högsta kvalitet tycks resultera i att det blivit högsta kvalitet på komplikationerna i detta utdragna och av ständiga problem kantade arbete. Tänker man så, och det gör man nog, faller det sig naturligt att hänvisa till revisionsrapporten, den som inte gav grönt ljus på en enda punkt när kyrkohandboksarbetet granskades. Det är faktiskt inte gnällspikar som haft fest utan kompetenta musiker och teologer som bekymrats. Kanske är de folk av det där slaget som tänker att om det blir många fel kring ett arbete så kanske det avspeglar många fel i arbetet?
Frågan om jäv har ställts upprepade gånger. Den handlar i detta sammanhang om vilken roll Wanja Lundby-Wedin spelat, som 1 vice ordförande i Kyrkostyrelsen och styrelseledamot i Berlings. Berlings fick den stora beställningen. Hon föredrog den fiffiga idén att församlingarna som "gåva" skulle få ett exemplar av den fina kyrkohandboken, den för altarbruk. Missalet alltså. Jag kan inte minnas att det gavs någon ekonomisk kalkyl av vilken framgick vad bokförlaget Verbum skulle tjäna på detta. Verbum är dotterbolag till Berlings. Det är möjligt att saken inte ska betraktas som jäv, men argumenten emot ett sådant betraktelsesätt har knappast lagts fram. Jag kan nöja mig med att konstatera att kretsarna är små och att det blir på det viset då. S-representationen i bolaget har alltid varit tydlig efter år 1983, tänker jag.
Varför fick någon för sig att för första gången hävda copyright för Svenska kyrkan? Finns det en mängd intressenter som vill tillskansa sig frukterna av kyrkohandboksarbetet? Nej det finns det inte. Men en grupp sticker ut: arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, aKF. Det är i den kyrkliga förnyelsens sammanhang en uppsättning mässböcker getts ut. Så med Blennows insats för att binda in något i Gleerups missale, så med liturgimaterial under 1970-talet, typ boken Svensk Mässa och så fortlöpande efter 1986 med Noterias missale som sedan blev Artos missale. Genom material i dessa böcker har det liturgiska arbetet fortgått. Man kan till dels se frukterna av detta arbete i den nya kyrkohandboken även om frukterna skurits och hackats till fruktsallad. Sådant som (understundom i bearbetad eller förvanskad form) är infogat i den, har sitt ursprung i aKF:s liturgiska arbete. Om vi hatar slumpen, är det en rimlig tanke att avsikten med copyright är att förhindra alternativa missalen, de som alltid varit en nagel i ögat på systemmänniskorna. Om detta kan något läsas i Torbjörn Axners avhandling Ordo Missae; missalen och missaletillägg 1942-1967, Artos 2014.
Om ni vill veta så gick förresten arbetet i gudstjänstutskottet så till att en detaljfråga diskuterades en stund varpå S-mannen sa: "Det finns en del som nu går förlorat genom den formulering som föreslås men en del annat viktigt tillkommer. Jag föreslår att vi går till beslut." Så röstades det och röstningen utföll 7-7 varpå ordföranden, S, lade utslagsrösten och det blev 8-7. Märkvärdigare än så var inte de teologiska resonemangen. Reservationernas och de särskilda meningarnas mångfald bär budskap.
Hur står vi nu i hela processen? Antagligen har tryckeriet börjat trycka, heter det från sakkunnigt håll. Det är ett högriskprojekt när någon som uppenbarligen har upphovsrätt inte accepterar detta. Då måste det tryckta makuleras. Skadeståndet blir annars ansenligt och drabbar Svenska kyrkan. Skadeståndet sätts efter den organisationens ekonomiska potential. Ni fattar! Allt måste stoppas i väntan på klarhet. Nu är det kris. Med upphovsrätter dribblar man inte.
Kan man komma till en förlikning? Det är tänkbart. Men om en upphovsrättsinnehavare upptäcker att en text ändrats eller kompletterats på ett sätt som innehavaren ogillar, vad händer då?
* Kan något av det av kyrkomötet antagna plockas bort?
* Kan det ens justeras som en slags konsekvensändring?
* Är det möjligt för Kyrkostyrelsen att träda fram och ordna upp komplikationerna och sedan i höst gå till kyrkomötet och redovisa vad som gjorts i strid med det av kyrkomötet fattade beslutet samt begära accept på denna handläggning i efterhand?
* Eller ska styrelsen helt sonika dra mössorna över öronen och köra på i förhoppning att det inte blir rättsligt efterspel? Det tror jag är att hoppas för mycket, inte minst när Frimodig kyrka sitter på en ordinarieplats och det dessutom i POSK finns en erfaren jurist. Jurister drar ogärna mössor över öronen. Men jag skulle kunna tänka att det egentligen skulle behövas en Daniel, en med utomordentlig begåvning och förmåga att lösa svåra problem. (Dan 5:12). Folkbibelns översättning skriver "reda ut problem". Kan det vara en fråga om Anden helt enkelt? När Guds gode Ande inte riktigt vill, så vill det sig inte. (Apg 16:7) Så vad säger Antje?
Det första styrelsen kunde göra, förutom att först be om Vishetens Ande och fundera över om det i de ständiga motgångarna finns ett budskap att ta till sig, är förstås att inte längre hävda copyright och beklagande deklarera att termen alls införts i det liturgiska arbetet. Det var anspråket på copyright som ställde till allt från början med irriterade författare/översättare. Men därefter har fler komplikationer varsnats. Att det är komplikationer av högsta kvalitet torde vara ställt utom allt tvivel.
Det kommer mera, förstås. Kan frågan vem som alls petade in det där med copyright besvaras? Finns det detaljer och instämplad korrespondens att studera? Vad säger revisorerna? Denna vecka ska det dessutom bli intressant att se om några journalister gör sitt jobb i frågan. Annars får ni komma ihåg var ni läste det först eller alls fick läsa om saken.
Alla hoppas naturligtvis på det bästa. Somliga att det inte ska hända att journalister skriver. Andra att det ska hända. Så konstigt det är i denna värld. Vi kan i alla fall enas om att vi hoppas på det bästa allihop.
söndag 18 februari 2018
I heliga fastetider
I går gick jag nog på en så kallad patentare. Min fru kom hem och vi talade middag om aftonen. Då sa hon: "När du lagar blir det mycket godare!" Den enkla gick jag på. Hon la sig i soffan och jag stod vid spisen. Mycket var vegetariskt. Det kan förklara att jag drabbats inte bara av det gröna eländet utan också av en insikt: Lurad. 1 Mosebok går igen, kan jag konstatera. Jag till och med såg äpplet på köksbänken...
I denna stämning av att ha gått på en patentare lyssnade jag på helgmålsbönen. Evangeliet handlade om Jesus men inte utläggningen. Gustaf Wingren anfördes som auktoritet – och plötsligt begrep jag. MTD-religionen kan också anföra sådana storheter som en professor i Lund. Skillnaden är den att Gustaf talade om Jesus (och grät!) och ville sedan utlägga tårarnas konsekvens, om ni förstår vad jag menar. Han hade en kärleksrelation till Jesus. När Jesus blir moraliskt föredöme är det något som saknas. Då blir det trots allt fromt tal bara MTD.
Jag förnekar på intet sätt att detta tal verkligen är fromt. Givetvis är det det. Men detta fromma är inte kyrkokristendom, katolsk tro om ni så vill. Det handlar inte primärt om Jesus som Frälsaren och Herren. Fokus har flyttats, närmast omärkligt flyttats. Med denna insikt om vad som skett i kyrkolivet kunde jag bära, att jag lurats laga mat. Den berömdes. "Vill du ha receptet?" frågade jag. Hon svarade nej. Dum är hon inte på det viset! Men jag tror inte att jag för fridens skulle ska lyssna på radions fromma utbud. Det blir så lätt för mycket just när det blir för lite. Om Jesus alltså.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1019557?programid=2339
Nu tillbaka till i måndags och mina gäster. Om överstarna ska betraktas som fiktiva så är väl deras bilförare och kollega löjtnant Olsson det också. Nu var det inte helt fiktivt de petade i sig ett och annat i måndags och det de berättade tog mig. Jag frågade förstås inte men kunde räkna ut att de varit i Bryssel på uppdatering, flugit till Göteborg och nu skulle fraktas till, tror jag, Ronneby. Det måste betyda signalspaning över Östersjön. Men jag frågade förstås inte.
Löjtnant Olsson var en trevlig bekantskap, idog i vattendrickande, och jag förstår att jag nu mött den yngre generation som knyts till FRA. Det var ingen tvekan att han var informerad om hur överstarna håller mig med relevant information. Han har en anförvant som är präst, berättade han, och ibland aktiv på facebook. "Han tramsar inte med frälsningen", sa löjtnant Olosson. Det tyckte jag var bra. Och så kunde jag kolla vad prästen skriver på Facebook. Det är god teologi i den mystika traditionen, såg jag. Om denna tradition är de flesta präster i Svenska kyrkan okunniga. Säg "Flodberg" och de ser konsternerade ut. "Skomakare Ekström" ger ingen reaktion. Det finns ju Ekströms blåbärssoppa och skomakare finns det också, so what? Denna insikt motiverar kanske att jag lägger ut en text hämtad från en anonym och icke upphovsrättsligt skyddad källa, en ärvd dagbok som löjtnantens anförvant publicerat.
Läs och tänk! Den som vill fundera över nyckelord som mystik, oavlåtlig bön, Jesusbön eller så kan ta chansen. Och det där med att vänta tills porten öppnas och, ja, ni anar själva. Det är något särskilt med heliga fastetider. Ta vara på den. Läs något fromt. Håll ögonen öppna. Jaga de dåliga vanorna. Öva det kristna och kritiska sinnet.
I denna stämning av att ha gått på en patentare lyssnade jag på helgmålsbönen. Evangeliet handlade om Jesus men inte utläggningen. Gustaf Wingren anfördes som auktoritet – och plötsligt begrep jag. MTD-religionen kan också anföra sådana storheter som en professor i Lund. Skillnaden är den att Gustaf talade om Jesus (och grät!) och ville sedan utlägga tårarnas konsekvens, om ni förstår vad jag menar. Han hade en kärleksrelation till Jesus. När Jesus blir moraliskt föredöme är det något som saknas. Då blir det trots allt fromt tal bara MTD.
Jag förnekar på intet sätt att detta tal verkligen är fromt. Givetvis är det det. Men detta fromma är inte kyrkokristendom, katolsk tro om ni så vill. Det handlar inte primärt om Jesus som Frälsaren och Herren. Fokus har flyttats, närmast omärkligt flyttats. Med denna insikt om vad som skett i kyrkolivet kunde jag bära, att jag lurats laga mat. Den berömdes. "Vill du ha receptet?" frågade jag. Hon svarade nej. Dum är hon inte på det viset! Men jag tror inte att jag för fridens skulle ska lyssna på radions fromma utbud. Det blir så lätt för mycket just när det blir för lite. Om Jesus alltså.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1019557?programid=2339
Nu tillbaka till i måndags och mina gäster. Om överstarna ska betraktas som fiktiva så är väl deras bilförare och kollega löjtnant Olsson det också. Nu var det inte helt fiktivt de petade i sig ett och annat i måndags och det de berättade tog mig. Jag frågade förstås inte men kunde räkna ut att de varit i Bryssel på uppdatering, flugit till Göteborg och nu skulle fraktas till, tror jag, Ronneby. Det måste betyda signalspaning över Östersjön. Men jag frågade förstås inte.
Löjtnant Olsson var en trevlig bekantskap, idog i vattendrickande, och jag förstår att jag nu mött den yngre generation som knyts till FRA. Det var ingen tvekan att han var informerad om hur överstarna håller mig med relevant information. Han har en anförvant som är präst, berättade han, och ibland aktiv på facebook. "Han tramsar inte med frälsningen", sa löjtnant Olosson. Det tyckte jag var bra. Och så kunde jag kolla vad prästen skriver på Facebook. Det är god teologi i den mystika traditionen, såg jag. Om denna tradition är de flesta präster i Svenska kyrkan okunniga. Säg "Flodberg" och de ser konsternerade ut. "Skomakare Ekström" ger ingen reaktion. Det finns ju Ekströms blåbärssoppa och skomakare finns det också, so what? Denna insikt motiverar kanske att jag lägger ut en text hämtad från en anonym och icke upphovsrättsligt skyddad källa, en ärvd dagbok som löjtnantens anförvant publicerat.
Läs och tänk! Den som vill fundera över nyckelord som mystik, oavlåtlig bön, Jesusbön eller så kan ta chansen. Och det där med att vänta tills porten öppnas och, ja, ni anar själva. Det är något särskilt med heliga fastetider. Ta vara på den. Läs något fromt. Håll ögonen öppna. Jaga de dåliga vanorna. Öva det kristna och kritiska sinnet.
JESU BRINNANDE HJÄRTA - ur en ärvd dagbok -
” I vandringen i den tysta och ständiga bönen; den som bes överallt men behöver avskildhet för att undervisa den medföljande vandraren, bedjaren som ber Jesusbönen medan den ständiga ber sig själv, så ges stundom bilder att se, vilka inte är avgörande men till portar och öppningar, passager. En sådan är Jesu brinnande hjärta med ett regn av guld som inte släcker värmen med sina gnistor.
Går du nära bränner du dig. Dras du in går du fri, vänta tills porten öppnas.
Där inne står du som i lejonet av Judas ugn - inget skadar dig och likväl bränns du.
Se inte hur mörk solen bränt mig säger bruden i Höga Visan oss.
Vad sker där?”
Hänvisningen till Höga Visan är till HV 1:6 och denna bibelbok är av mystiker älskad, lägger Bloggardag till.
lördag 17 februari 2018
The Bodians och the Bodianism
I Oxford finns, som ni vet, Bodleian Library. Detta bibliotek kan tänkas vara en bildningsoas och fungerar så för många. Vyer vidgas. Men det finns en kategori som uppsöker biblioteket för att få sina fördomar bekräftade genom att välja just de böcker och de tidskrifter som bekräftar deras världsbild. Dessa människor går i Oxford under beteckningen "The Bodians". och deras åskådning kallas sålunda "Bodianism". Det finns sådana skönandar som retar sig på detta och menar, att bibliotekets möjligheter till fördjupning och förnyad förvirring avhånas genom oviljan att ställa sig kritisk till de egna fördomarna. Jag hör inte till dem av ett enkelt skäl. Jag är en generös personlighet.
Jag bad en av vännerna, en doktor men vem i Oxford är inte doktor, analysera en del av den svenska kyrkodebatten. Denne lärde man, vår engelske doktor F ("do you think I will be called Doctor Fiction on your blogsite?", sa han, men jag försäkrade att så blir det inte) satte tänderna i texter och kom fram till följande. Jag översätter från engelskan, som ni anar.
Dr F ser några genomgående drag i det bodianska sättet att argumentera. Grundläggande är dels oförmågan att kunna problematisera, dels en låsning vid att lagt kort ligger (att beslut tillkomna i demokratisk ordning inte får ifrågasättas).
Jag frågade Dr F om folkkyrkan. Han fattade inte.
- The Peoples Church, ropade han synbarligt skrämd.
- Well, sa jag, more a Folk Church.
- Like Folk Music? undrade dr F.
- Something like that, sa jag.
När vi talat färdigt hade vi kommit fram till att folkkyrka för The Bodians är detsamma som en förening av religiöst slag och i den har alla medlemmar en röst. Dr F häpnade. Här var ett kyrkligt medlemskap skilt från gudstjänst och tro och alla kunde utifrån sitt nominella medlemskap rösta på samtliga nivåer i direktval. Det var dr F inte van vid. Än mer chockerande fann han det vara att vanliga politiska partier ställde upp i ett kyrkoval.
För The Bodians finns städese bara två poler i argumenteringen, och inget continuum eller en glidande skala och inga egentliga problem eller behov av att problematisera. Det är detta som är själva poängen eller kvintessensen i bodiansimen. Doktor F förklarade tekniken så att också jag förstod. Jag kunde då illustrera med Svenska kyrkan.
* Antingen har vi tre direkta val till tre nivåer (lokal, regional och nationell) eller ingen demokrati alls.
* Antingen har vi en prästkyrka eller en demokratisk organisation.
* Antingen har vi kvinnlig kyrkotjänst, dvs kvinnliga präster eller inte kvinnliga präster och därmed ingen kvinnlig kyrkotjänst.
* Antingen talar man med stöd av 6 milj tillhöriga bakom ryggen och därmed bärkraft i argumenteringen eller så är man en minoritet om ett psr hundra högkyrkliga och/eller en missionsprovins utan täckning i folket.
* Antingen finns det fri nominering till kyrkovalen från i första hand politiska partier eller så pläderar man för en prästkyrka.
Enten – eller.
Samma mönster gäller för Svenska kyrkans 6 miljoner medlemmar. De är genom sitt medlemskap kristna. Punkt. Skulle definitionen anföras att "jag kallas kristen därför att jag är döpt och med församlingen tror och bekänner Jesus som min Frälsare"är detta ett kraftfullt icke-argument eftersom medlemskap eller tro inte kan och inte ska värderas eller klassificeras. Hörs trosbekännelsen föredras eller Gud och Jesus nämnas, är det en kristen gudstjänst utan några som helst komplikationer. Här är vad som gäller oavsett förkunnelsens innehåll eller sakramentsförvaltningens element. Själva uppgörelserna med gnostiker och svärmandar och falsk lära Kyrkans historia igenom blir betydelselösa eller i vart fall utan någon som helst betydelse i aktuella frågor.
Så vad säger vi nu?
Dr F fick tröstas. Att det fanns bodianism hade han ju klargjort för mig från ett akademiskt Oxfordperspektiv. Effekten av bodianismen när The Bodians kan definiera Kyrkan hade han inte riktigt varsnat. Men det måste bli så här när fakta sorteras in under de stabila fördomarna. Det gäller i det kyrkliga liksom i allt annat. Det är till exempel valår i Sverige och högsäsong för bodianismen. Jag tror doktor F inte riktigt insett konsekvenserna när The Bodians ger sig på Kyrkan och den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga.
Doktor F såg blek ut. Det blir så när de akademiska resonemangen plötsligt inte bara blir ofarligt akademiska, om ni förstår hur jag tröstade. Det finns en verklighet att inte bara förklara utan också förändra, sa jag, och återknöt till Feuerbach och Marx. Nå, lite mer handfast tröst fick han också, den gode doktorn. Vila, värme, vätska. I Oxford finns det särskilda ställen för en sådan behandling. Men doktor F var skakad. Då hade jag ändå inte berättat om kyrkohandboksdebaclet i Sverige, något som pågår ända in i kaklet. Eller kacklet.
Bodianismen kan illustreras med hjälp av SD-ledamoten i kommunfullmäktige i Älmhult, Gun-Britt Tranvik. Hon ställde upp i kyrkovalet och kommenterade vad Modéus II sagt om böneutropen.
Tranvik menade att muslimer ska lära sig vår kristna tro. Redaktören Westergren på Smålandskomposten (17/2) ringde upp och frågade vad hon menade. "Jag menar att när de har invandrat hit tycker jag att de ska komma in i det svenska samhället. Vi har ju våra kyrkor här i Sverige och vår kultur och då tycker man ju att det mesta ska vara svenska kyrkan. Så tycker jag i alla fall." Kontentan blev att muslimer inte offentligt bör visa sin tro och övriga frågor hänvisades till distriktsordföranden. Tycker Modéus II också att "det mesta ska vara Svenska kyrkan"? Det är inte utan att man skulle vilja veta. Ska muslimer i Sverige lära sig vår kristna tro? Antingen – eller, liksom.
Jag bad en av vännerna, en doktor men vem i Oxford är inte doktor, analysera en del av den svenska kyrkodebatten. Denne lärde man, vår engelske doktor F ("do you think I will be called Doctor Fiction on your blogsite?", sa han, men jag försäkrade att så blir det inte) satte tänderna i texter och kom fram till följande. Jag översätter från engelskan, som ni anar.
Dr F ser några genomgående drag i det bodianska sättet att argumentera. Grundläggande är dels oförmågan att kunna problematisera, dels en låsning vid att lagt kort ligger (att beslut tillkomna i demokratisk ordning inte får ifrågasättas).
Jag frågade Dr F om folkkyrkan. Han fattade inte.
- The Peoples Church, ropade han synbarligt skrämd.
- Well, sa jag, more a Folk Church.
- Like Folk Music? undrade dr F.
- Something like that, sa jag.
När vi talat färdigt hade vi kommit fram till att folkkyrka för The Bodians är detsamma som en förening av religiöst slag och i den har alla medlemmar en röst. Dr F häpnade. Här var ett kyrkligt medlemskap skilt från gudstjänst och tro och alla kunde utifrån sitt nominella medlemskap rösta på samtliga nivåer i direktval. Det var dr F inte van vid. Än mer chockerande fann han det vara att vanliga politiska partier ställde upp i ett kyrkoval.
För The Bodians finns städese bara två poler i argumenteringen, och inget continuum eller en glidande skala och inga egentliga problem eller behov av att problematisera. Det är detta som är själva poängen eller kvintessensen i bodiansimen. Doktor F förklarade tekniken så att också jag förstod. Jag kunde då illustrera med Svenska kyrkan.
* Antingen har vi tre direkta val till tre nivåer (lokal, regional och nationell) eller ingen demokrati alls.
* Antingen har vi en prästkyrka eller en demokratisk organisation.
* Antingen har vi kvinnlig kyrkotjänst, dvs kvinnliga präster eller inte kvinnliga präster och därmed ingen kvinnlig kyrkotjänst.
* Antingen talar man med stöd av 6 milj tillhöriga bakom ryggen och därmed bärkraft i argumenteringen eller så är man en minoritet om ett psr hundra högkyrkliga och/eller en missionsprovins utan täckning i folket.
* Antingen finns det fri nominering till kyrkovalen från i första hand politiska partier eller så pläderar man för en prästkyrka.
Enten – eller.
Samma mönster gäller för Svenska kyrkans 6 miljoner medlemmar. De är genom sitt medlemskap kristna. Punkt. Skulle definitionen anföras att "jag kallas kristen därför att jag är döpt och med församlingen tror och bekänner Jesus som min Frälsare"är detta ett kraftfullt icke-argument eftersom medlemskap eller tro inte kan och inte ska värderas eller klassificeras. Hörs trosbekännelsen föredras eller Gud och Jesus nämnas, är det en kristen gudstjänst utan några som helst komplikationer. Här är vad som gäller oavsett förkunnelsens innehåll eller sakramentsförvaltningens element. Själva uppgörelserna med gnostiker och svärmandar och falsk lära Kyrkans historia igenom blir betydelselösa eller i vart fall utan någon som helst betydelse i aktuella frågor.
Så vad säger vi nu?
Dr F fick tröstas. Att det fanns bodianism hade han ju klargjort för mig från ett akademiskt Oxfordperspektiv. Effekten av bodianismen när The Bodians kan definiera Kyrkan hade han inte riktigt varsnat. Men det måste bli så här när fakta sorteras in under de stabila fördomarna. Det gäller i det kyrkliga liksom i allt annat. Det är till exempel valår i Sverige och högsäsong för bodianismen. Jag tror doktor F inte riktigt insett konsekvenserna när The Bodians ger sig på Kyrkan och den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga.
Doktor F såg blek ut. Det blir så när de akademiska resonemangen plötsligt inte bara blir ofarligt akademiska, om ni förstår hur jag tröstade. Det finns en verklighet att inte bara förklara utan också förändra, sa jag, och återknöt till Feuerbach och Marx. Nå, lite mer handfast tröst fick han också, den gode doktorn. Vila, värme, vätska. I Oxford finns det särskilda ställen för en sådan behandling. Men doktor F var skakad. Då hade jag ändå inte berättat om kyrkohandboksdebaclet i Sverige, något som pågår ända in i kaklet. Eller kacklet.
Bodianismen kan illustreras med hjälp av SD-ledamoten i kommunfullmäktige i Älmhult, Gun-Britt Tranvik. Hon ställde upp i kyrkovalet och kommenterade vad Modéus II sagt om böneutropen.
Tranvik menade att muslimer ska lära sig vår kristna tro. Redaktören Westergren på Smålandskomposten (17/2) ringde upp och frågade vad hon menade. "Jag menar att när de har invandrat hit tycker jag att de ska komma in i det svenska samhället. Vi har ju våra kyrkor här i Sverige och vår kultur och då tycker man ju att det mesta ska vara svenska kyrkan. Så tycker jag i alla fall." Kontentan blev att muslimer inte offentligt bör visa sin tro och övriga frågor hänvisades till distriktsordföranden. Tycker Modéus II också att "det mesta ska vara Svenska kyrkan"? Det är inte utan att man skulle vilja veta. Ska muslimer i Sverige lära sig vår kristna tro? Antingen – eller, liksom.
fredag 16 februari 2018
Dom luras!
Ledsen, gott folk. Men dom luras. Lurade mig, fast jag satt på åskådarplats så ansvar kan inte utkrävas. Å andra sidan ställdes frågan i omgångar i Kyrkostyrelsen och svaret som gavs var, visar det sig, inte korrekt. Det betyder att det inte var sanningsenligt. Det betyder lögn. Copyrightfrågorna om nya kyrkohandboken var inte utredda, fast kansliet meddelade styrelsen att så var fallet. Nu har docenten Christer Pahlmblad uppmärksammat problemet och ställt ytterligare frågor. Den mannen kan tänka linjerät, försummar inte de små, små detaljerna men inte heller de övergripande principfrågorna. Han levererar insikter om copyright och jäv.
Håll i er nu, ni som kollat hur kyrkohandboken presenteras.
Svenska kyrkan har inte copyright på boken.
Det kan nämligen inte en organisation ha. Copyright har bara författaren/konstnären/upphovspersonen. Därför är copyrightfrågorna olösta och det brinner i knutarna om inte handboksarbetet ska haverera, tror också jag. Kyrkohandboken kan inte tryckas om inte upphovsrättsfrågorna först är lösta. Möjligtvis kan hela komplexet hamna i domstol om kyrkohandboken skulle tryckas... Det vore just en snygg och demoraliserande start på gudstjänstförnyelsen. Det går förstås inte.
Hur blir det alltså nu?
Det finns, som ni inser, författare som inte fått frågan om sina texter fast Kyrkomötet i stor stil antagit dem för bruk i kyrkohandboken. Jag kan upprepa att det sades i kyrkostyrelsen att allt var klat. Det var det inte.
Vad händer om några författare kräver att rättsfrågorna ska redas ut och avtal träffas om det ekonomiska innan kyrkohandboken får tryckas och distribueras? Det får betalas.
Vad händer om en författare säger sig inte vilja vara med och bidraget därför ska bort fast det är fastställt av kyrkomötet? Ska nästa kyrkomöte då få frågan tillbaka för att i rätt ordning anta en annan och laglig kyrkohandbok? Saken kompliceras därav att någon, men inte Kyrkomötet och inte Kyrkostyrelsen, fastslagit att Svenska kyrkan har en copyright som en organisation alltså inte kan ha. Vem är den skyldiga till detta illusionsnummer? Vem ser till att den falska informationen på hemsidan tas bort?
Nu kunde någon i upphovsrättsfrågor fåkunnig tänka att bokförlaget Verbum har copyrighten. Jag har frågat VD på förlaget. Nej, svarade han. Och då ställde jag inte frågan om tidigare formuleringar, sådana som övertagits i böner mm från tidigare handböcker. Det kunde jag gjort och då hade nog svaret blivit, att material av det slaget aldrig hanterades som frågor om copyright. Jag tror tanken var t ex Pehr Edwall främmande.
För att inte underlåta att göra ont värre:
Kyrkostyrelsen beslöt att Verbum, ett dotterbolag till Berlings, skulle ge ut kyrkohandboken och att denna som gåva skulle tillställas alla församlingar. Detta ärende föredrogs av Wanja Lundby Wedin, som sitter i Berlings styrelse. Det är i Berlings som den ekonomiska vinsten av denna affär hamnar.
Docenten Pahlmblad uppfattar detta som en jävssituation. Jäv! Jag försöker lugna honom och mumlar lite försynt "delikatessjäv". Men delikatessjäv är också jäv om än i delikat form. Står Pahlmblad på sig, lägger jag kvickt ner mitt mumlande, för jag kan tänka att detta är uppseendeväckande på många sätt. I arbetsutskottet kunde Wanja driva frågan, som kan tänkas vara ett beställningsuppdrag från Berlings, och sedan kunde hon ta den i kyrkostyrelsen och få fram ett beslut. Begrep styrelsen vad ärendet gällde?
Effekten av detta beslut är förstås att inget annat bokförlag kan ge ut verket. Marknaden är i stort sett mättad och detta genom ett beslut utan konkurrens och styrt helt uppifrån. Monopolsituation. Jag är inte säker på att det ens gavs en kalkyl vad "gåvan" skulle kosta Kyrkostyrelsen, men det kan en alert journalist kvickt skaffa sig kunskap om. I så fall finns offentliga underlag från ett styrelsesammanträde. Begär fram!
Varav kommer sig generositeten att ge en "gåva"? Citationstecknen kommer sig därav, att pengar i Svenska kyrkan mestadels kommer nerifrån, som ni vet, från "gåvomottagarna". Citationstecken igen. Självfallet styrs detta projekt uppifrån för att styra gudstjänstlivet ner på lägsta nivå, vilket är den gudstjänstfirande församlingen. Denna gudstjänstfirande församling ska förmås uppfatta
1) att den fått en gåva – betald ur den gemensamma kassan, dvs med deras pengar och
2) att detta är en stor händelse, som lyckliggör alla församlingar – alla reservationerna och särskilda meningarna glömmer vi bort liksom allt hattande under kyrkohandboksarbetets gång. Att det var en hårt selekterad skara som fick tillträde till arbetet, glömmer vi också. Illusionsnumret genomförs under applåder. Hur skulle det annars vara?
Revisorerna kanske skulle ha några synpunkter på det inträffade? Svenska kyrkan ger en uppdragsbeställning som säkerställer en stor upplaga och en okänd vinst för förlaget. I denna affär finns inga företagsekonomiska risker. Kan vi få veta hur stor vinsten beräknas bli? Kostnaderna för copyright tar inte förlaget. Varför städslade inte Svenska kyrkan på egen hand ett tryckeri för att komma billigare undan? Eller varför las inte offerter ut till olika förlag? Gäller konkurrensbestämmelser för Svenska kyrkan eller inte?
Som vanligt när det gäller denna kyrkohandbok kringgärdas allt av större och mindre skandaler och större eller mindre problem. Här skulle alerta journalister kunna göra några scoop, inte minst det där med jäv och med frågan hur det egentligen är tänkt. Om det är tänkt. En alert journalist kunde också fråga när den fysiska boken kommer. I så god tid att prästen hunnit bläddra igenom det hela eller är tanken att det digitala räcker? Men när trycks den då? Ja, ni ser och hur hur fällan slår igen. Den får inte tryckas utan att upphovsrättsfrågorna redats ut... Vem gör det och hur lång tid tar det? Vad den som har copyrighten nu kan göra är enkelt. Ta en bild av en bok där hans verk först publicerats och sedan lägga denna bild vid texten ur kyrkohandboken. Lätt som en plätt men svårt för kyrkostyrelsen. Den vet väl föga. Den har inte sammanträtt under 2018.
Glöm nu inte var ni först inhämtade uppgiften att Svenska kyrkan inte har copyright på de nya kyrkohandboken. Kan inte ha! Den informationen borde vara omskakande på flera sätt. Försumma inte heller jävsfrågan. Glöm inte heller docenten Pahlmblads insats att lyfta frågorna. Han tycks på ett för oss alla stimulerande sätt vara uppbragt.
Jaså, ni undrar varför en dyster nyhet som denna kommer på Bloggardag en fredag? På fredagar ska helst endast goda nyheter levereras. Nu kommer saken att bekymra flera personer under hela helgen och de kommer trötta och håglösa tillbaka till sina skrivbord på måndag. Ja, och då och därmed har ni svaret på frågan. Men detta drabbar inte Bloggardag, som är en pigg, käck och munter blogg i alla väder när Bloggardag väl hämtat sig efter torsdagsdepressionen.
Torsdagsdepressionen sitter nog i lite i alla fall. Läste ni örlogskaptenen Sigurdsson? Hon svarade "nej" på sina två frågor: Måste man vilja gå ut i krig för att jobba i försvaret och måste man tro på gud för att jobba i kyrkan? Nähä. Kommer ni ihåg Verdandis lilla bidrag på 1960-talet? "Svensk militär tänker". Det finns argument mot att tillbringa alltför mycket tid på mässen, det har jag länge vetat. Grad och grad av förnuft överensstämmer inte alltid, som mina vänner överstarna brukar konstatera.
Antje ser inte glad ut på bild, mungiporna ner och egentligen en uttrycksfull bild av torsdagsdepression. Så vet hon också berätta, att media tydligen bär en del av ansvaret för utvecklingen att förvandla kyrkotillhöriga människor till siffror. Media frågar fel genom att fråga vad vi ska göra åt medlemstappet. Människor hanteras därmed som konsumenter.
Nå, nu är ju kanske inte fokus så mycket på konsumenter, vilket Antje tycks tro, för dessa konsumenter konsumerar ju inte det kyrkliga utbud de betalar ansenliga summor till. Fokus är på att betalarna lämnar. Utträdarna tar med sig mer pengar ut än inträdarna och de potentiella inträdarna tar med sig in. "Rein theoretisch" skulle detta kunna komma att uppfattas som ett problem. Kring detta teoretiska problem förde kyrkostyrelsen den senaste mandatperioden inga djupa och analyserande samtal med spets på mission och en del annat sådant. Detta gjorde kyrkostyrelsen inte förrförra mandatperioden heller. Det finns en kyrklig verklighet som aldrig blir verklig i styrelserummet, skulle kritiker kunna konstatera.
Sug på den! En fredag.
Håll i er nu, ni som kollat hur kyrkohandboken presenteras.
Svenska kyrkan har inte copyright på boken.
Det kan nämligen inte en organisation ha. Copyright har bara författaren/konstnären/upphovspersonen. Därför är copyrightfrågorna olösta och det brinner i knutarna om inte handboksarbetet ska haverera, tror också jag. Kyrkohandboken kan inte tryckas om inte upphovsrättsfrågorna först är lösta. Möjligtvis kan hela komplexet hamna i domstol om kyrkohandboken skulle tryckas... Det vore just en snygg och demoraliserande start på gudstjänstförnyelsen. Det går förstås inte.
Hur blir det alltså nu?
Det finns, som ni inser, författare som inte fått frågan om sina texter fast Kyrkomötet i stor stil antagit dem för bruk i kyrkohandboken. Jag kan upprepa att det sades i kyrkostyrelsen att allt var klat. Det var det inte.
Vad händer om några författare kräver att rättsfrågorna ska redas ut och avtal träffas om det ekonomiska innan kyrkohandboken får tryckas och distribueras? Det får betalas.
Vad händer om en författare säger sig inte vilja vara med och bidraget därför ska bort fast det är fastställt av kyrkomötet? Ska nästa kyrkomöte då få frågan tillbaka för att i rätt ordning anta en annan och laglig kyrkohandbok? Saken kompliceras därav att någon, men inte Kyrkomötet och inte Kyrkostyrelsen, fastslagit att Svenska kyrkan har en copyright som en organisation alltså inte kan ha. Vem är den skyldiga till detta illusionsnummer? Vem ser till att den falska informationen på hemsidan tas bort?
Nu kunde någon i upphovsrättsfrågor fåkunnig tänka att bokförlaget Verbum har copyrighten. Jag har frågat VD på förlaget. Nej, svarade han. Och då ställde jag inte frågan om tidigare formuleringar, sådana som övertagits i böner mm från tidigare handböcker. Det kunde jag gjort och då hade nog svaret blivit, att material av det slaget aldrig hanterades som frågor om copyright. Jag tror tanken var t ex Pehr Edwall främmande.
För att inte underlåta att göra ont värre:
Kyrkostyrelsen beslöt att Verbum, ett dotterbolag till Berlings, skulle ge ut kyrkohandboken och att denna som gåva skulle tillställas alla församlingar. Detta ärende föredrogs av Wanja Lundby Wedin, som sitter i Berlings styrelse. Det är i Berlings som den ekonomiska vinsten av denna affär hamnar.
Docenten Pahlmblad uppfattar detta som en jävssituation. Jäv! Jag försöker lugna honom och mumlar lite försynt "delikatessjäv". Men delikatessjäv är också jäv om än i delikat form. Står Pahlmblad på sig, lägger jag kvickt ner mitt mumlande, för jag kan tänka att detta är uppseendeväckande på många sätt. I arbetsutskottet kunde Wanja driva frågan, som kan tänkas vara ett beställningsuppdrag från Berlings, och sedan kunde hon ta den i kyrkostyrelsen och få fram ett beslut. Begrep styrelsen vad ärendet gällde?
Effekten av detta beslut är förstås att inget annat bokförlag kan ge ut verket. Marknaden är i stort sett mättad och detta genom ett beslut utan konkurrens och styrt helt uppifrån. Monopolsituation. Jag är inte säker på att det ens gavs en kalkyl vad "gåvan" skulle kosta Kyrkostyrelsen, men det kan en alert journalist kvickt skaffa sig kunskap om. I så fall finns offentliga underlag från ett styrelsesammanträde. Begär fram!
Varav kommer sig generositeten att ge en "gåva"? Citationstecknen kommer sig därav, att pengar i Svenska kyrkan mestadels kommer nerifrån, som ni vet, från "gåvomottagarna". Citationstecken igen. Självfallet styrs detta projekt uppifrån för att styra gudstjänstlivet ner på lägsta nivå, vilket är den gudstjänstfirande församlingen. Denna gudstjänstfirande församling ska förmås uppfatta
1) att den fått en gåva – betald ur den gemensamma kassan, dvs med deras pengar och
2) att detta är en stor händelse, som lyckliggör alla församlingar – alla reservationerna och särskilda meningarna glömmer vi bort liksom allt hattande under kyrkohandboksarbetets gång. Att det var en hårt selekterad skara som fick tillträde till arbetet, glömmer vi också. Illusionsnumret genomförs under applåder. Hur skulle det annars vara?
Revisorerna kanske skulle ha några synpunkter på det inträffade? Svenska kyrkan ger en uppdragsbeställning som säkerställer en stor upplaga och en okänd vinst för förlaget. I denna affär finns inga företagsekonomiska risker. Kan vi få veta hur stor vinsten beräknas bli? Kostnaderna för copyright tar inte förlaget. Varför städslade inte Svenska kyrkan på egen hand ett tryckeri för att komma billigare undan? Eller varför las inte offerter ut till olika förlag? Gäller konkurrensbestämmelser för Svenska kyrkan eller inte?
Som vanligt när det gäller denna kyrkohandbok kringgärdas allt av större och mindre skandaler och större eller mindre problem. Här skulle alerta journalister kunna göra några scoop, inte minst det där med jäv och med frågan hur det egentligen är tänkt. Om det är tänkt. En alert journalist kunde också fråga när den fysiska boken kommer. I så god tid att prästen hunnit bläddra igenom det hela eller är tanken att det digitala räcker? Men när trycks den då? Ja, ni ser och hur hur fällan slår igen. Den får inte tryckas utan att upphovsrättsfrågorna redats ut... Vem gör det och hur lång tid tar det? Vad den som har copyrighten nu kan göra är enkelt. Ta en bild av en bok där hans verk först publicerats och sedan lägga denna bild vid texten ur kyrkohandboken. Lätt som en plätt men svårt för kyrkostyrelsen. Den vet väl föga. Den har inte sammanträtt under 2018.
Glöm nu inte var ni först inhämtade uppgiften att Svenska kyrkan inte har copyright på de nya kyrkohandboken. Kan inte ha! Den informationen borde vara omskakande på flera sätt. Försumma inte heller jävsfrågan. Glöm inte heller docenten Pahlmblads insats att lyfta frågorna. Han tycks på ett för oss alla stimulerande sätt vara uppbragt.
Jaså, ni undrar varför en dyster nyhet som denna kommer på Bloggardag en fredag? På fredagar ska helst endast goda nyheter levereras. Nu kommer saken att bekymra flera personer under hela helgen och de kommer trötta och håglösa tillbaka till sina skrivbord på måndag. Ja, och då och därmed har ni svaret på frågan. Men detta drabbar inte Bloggardag, som är en pigg, käck och munter blogg i alla väder när Bloggardag väl hämtat sig efter torsdagsdepressionen.
Torsdagsdepressionen sitter nog i lite i alla fall. Läste ni örlogskaptenen Sigurdsson? Hon svarade "nej" på sina två frågor: Måste man vilja gå ut i krig för att jobba i försvaret och måste man tro på gud för att jobba i kyrkan? Nähä. Kommer ni ihåg Verdandis lilla bidrag på 1960-talet? "Svensk militär tänker". Det finns argument mot att tillbringa alltför mycket tid på mässen, det har jag länge vetat. Grad och grad av förnuft överensstämmer inte alltid, som mina vänner överstarna brukar konstatera.
Antje ser inte glad ut på bild, mungiporna ner och egentligen en uttrycksfull bild av torsdagsdepression. Så vet hon också berätta, att media tydligen bär en del av ansvaret för utvecklingen att förvandla kyrkotillhöriga människor till siffror. Media frågar fel genom att fråga vad vi ska göra åt medlemstappet. Människor hanteras därmed som konsumenter.
Nå, nu är ju kanske inte fokus så mycket på konsumenter, vilket Antje tycks tro, för dessa konsumenter konsumerar ju inte det kyrkliga utbud de betalar ansenliga summor till. Fokus är på att betalarna lämnar. Utträdarna tar med sig mer pengar ut än inträdarna och de potentiella inträdarna tar med sig in. "Rein theoretisch" skulle detta kunna komma att uppfattas som ett problem. Kring detta teoretiska problem förde kyrkostyrelsen den senaste mandatperioden inga djupa och analyserande samtal med spets på mission och en del annat sådant. Detta gjorde kyrkostyrelsen inte förrförra mandatperioden heller. Det finns en kyrklig verklighet som aldrig blir verklig i styrelserummet, skulle kritiker kunna konstatera.
Sug på den! En fredag.
torsdag 15 februari 2018
Liten flash! Hatstorm mot Modéus II Liten flash!
När hatstormen mot Modéus II bryter ut måste vi ställa upp till försvar för den stackarn. I och för sig kan man tänka att detta är en biskops vardag, först till martyrbålet som han ska. Men det får inte leda till likgiltighet inför hans öde. Titta på bilden i Kyrkans Tidning så ser ni hur hårt ansatt han faktiskt är.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/darfor-stodjer-biskop-modeus-boneutrop-i-vaxjo
Modéus II backar inte, får vi veta.
Det är bra. Särskilt det där att han vill säga ja till andra människors möjlighet att uttrycka sin tro, eftersom alternativet är orimligt.
Sedan tolkar han sitt uttalande som att det är rimligt att de som bekänner sig till islam också ska få finnas i vårt land. Men är det självklart att det betyder att man också får höra böneutrop?
Modéus II backar inte men behöver få uppbackning, det inser alla.
Läs sålunda här i den ansedda publikationen Grönköpings Veckoblad nr 9, redan år 2012:
"Sedan Grönköpings kommunstyrelse gått med på att böneutrop ska få göras från en minaret i östra ändan av gamla exercisfältet, skall nu en ateistisk förening från ett högt älgpass å Brylunda mosse kungöra: Det finns ingen gud! Det finns ingen gud! Hr kyrkoherde H. Boklund planerar dock att från Läspekyrkans ännu högre torn låta utropa: Det finns det visst, det!"
Domprosten Pettersson i Växjö kom väl till i biskopsvalet. Nu är det öppet mål för dem som vill ha en kvinna till biskop. Ledsen, Pettersson. Jämställdhet måste få kosta. På. Och om det inte blir Louise har vi fått ett besked om hur munspel låter. Utropet från Läspekyrkan får bli ett utrop från Växjö domkyrka om Pettersson blir kvar, kan man tänka.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/darfor-stodjer-biskop-modeus-boneutrop-i-vaxjo
Modéus II backar inte, får vi veta.
Det är bra. Särskilt det där att han vill säga ja till andra människors möjlighet att uttrycka sin tro, eftersom alternativet är orimligt.
Sedan tolkar han sitt uttalande som att det är rimligt att de som bekänner sig till islam också ska få finnas i vårt land. Men är det självklart att det betyder att man också får höra böneutrop?
Modéus II backar inte men behöver få uppbackning, det inser alla.
Läs sålunda här i den ansedda publikationen Grönköpings Veckoblad nr 9, redan år 2012:
"Sedan Grönköpings kommunstyrelse gått med på att böneutrop ska få göras från en minaret i östra ändan av gamla exercisfältet, skall nu en ateistisk förening från ett högt älgpass å Brylunda mosse kungöra: Det finns ingen gud! Det finns ingen gud! Hr kyrkoherde H. Boklund planerar dock att från Läspekyrkans ännu högre torn låta utropa: Det finns det visst, det!"
Domprosten Pettersson i Växjö kom väl till i biskopsvalet. Nu är det öppet mål för dem som vill ha en kvinna till biskop. Ledsen, Pettersson. Jämställdhet måste få kosta. På. Och om det inte blir Louise har vi fått ett besked om hur munspel låter. Utropet från Läspekyrkan får bli ett utrop från Växjö domkyrka om Pettersson blir kvar, kan man tänka.
Otrosöverstarna
Överstarna ringde och högtalartelefonen hade de på. Det blev lite som Knatte, Fnatte och Tjatte när vi skulle samtala. De var tacksamma för G&T-kvällen och hade kommit till sin destination i god ordning. Löjtnant Olsson hade fått kaffe avslutningsvis och jag skickade med lite choklad för hans personliga bruk under färden. Jag antog nämligen, vis av erfarenheten, att överstarna skulle somna i bilens baksäte. När väl tacksamheten kommit till uttryck var det Modéus II saken gällde.
Överste Olofsson hade mediterat över meningen att Modéus II "välkomnar" en ansökan om böneutrop. Varför, sporde översten, gör han det? Jag hade inget svar.
- Han hoppas också, fortsatte översten, att få höra såväl kyrkklockor som böneutrop i vår stad. Varför hoppas han det? löd överstens fråga. Jag var lika ställd. Handen på hjärtat, varför skulle en biskop, som betrotts med den slutliga uppenbarelsen av de heliga mysterierna, hoppas på böneutrop från det kompilat Mohammed satt ihop – i olika proportioner ökenreligion, judendom och gnostisk kristendom samt en del annat smått och gott? Skulle inte en biskop i första hand välkomna kristen mission riktad till muslimer så att de får utöva kristen tro och varda saliga? Vad skulle jag svara överste Olofsson?
Överste Salander hakade på. - De där framtidsbilderna som stiftet formulerat är väl ett projekt Modéus II initierat?
- Jo, sa jag.
- Så det finns väl goda skäl att tänka att framtidsbilderna är något han själv i grunden formulerat. Så vilken auktoritet för att stödja hans resonemang har en hänvisning till en av stiftets framtidsbilder? Är det detsamma som att citera sig själv för att ge märg åt konversationen? Går folk på detta?
- Fråga mig mer om sådant jag inte vet!
Så fickjag veta att översten kollat Facebook och sett inlägget och kommentarerna där.
- Många var tacksamma men det egendomliga var att det var kvinnor som uttryckte sitt gillande, tackade och ville ha permanent uppehållstillstånd för barnen NU.
Vad skulle jag säga? Jag är inte vän med de kyrkliga översåtarna på Facebook men om överste Salander räknat rätt, vad säger det? Inte att kvinnor kommenterat positivt men att män inte gjort det? Jag förstår egentligen inte alls.
- Kvinnor kanske är snällare och mer omtänksamma än män? försökte jag.
Jag återger inte vad de båda överstarna svarade på denna min förmodan. De sa i alla fall inte "batikhäxor" och detta faktum tillskriver jag deras helgelse.
Överste Olofsson hakade på och ville tala om mer än böneutrop. Nu var det utvisningarna saken gällde. Modéus II utmanade ju oss i vår kapacitet som humanitär stormakt.
- Har Modéus II någon militär utbildning?
- Han fullgjorde vapenfri tjänst som skolpräst eller något i den stilen, sa jag. Men han gjorde sin tjänst i en stad med två regementen på plats och en stridsledningscentral för flygvapnet i närheten...
- Hjälper inte. Jag blir orolig för hur han sköter sin personal i stiftet. I Kabul riktades en attack mot ett av diplomatområdena. Det innebar att svensk personal därför skulle vara i skydd på ambassadområdet och alltså inte åka till flygplatsen. Hotet mot dem avgjorde. Detta beslut används nu som argument att inte skicka tillbaka de barn som inte ska vara kvar i Sverige av det enkla skälet att de inte har tillräckliga skyddsskäl. Men hoten var inte primärt riktade mot dem. Hade Modéus II fått en militär utbildning hade han lärt sig värdera hot. Talibanernas intresse var att skada eller bli beskickningar och representationer i Kabul kvitt.
- Jag tror dig, sa jag. Men Modéus II är en fin person...
- Det handlar inte om det. Det handlar om att förstå och förstå handlar om att komplicera sammanhang som är komplexa. Afghanistan kanske bäst skulle hjälpas av att få behålla sina smarta unga för att bygga upp landet igen. Kan dessa unga ta sig ändå till Sverige, har de chans att bidra med mycket i sitt land.
- Jo, rent teoretiskt kan man tänka så, men nu är dessa barn i Sverige och därmed har vi ansvar för dem.
- Ansvar att pröva om de har skäl att stanna, sa överste Olofsson.
- Ansvar att göra en riskbedömning också, sa överste Salander. Vem får till sist stå för kalaset?
- Nu börjar ni låta som officerare på mäss under 1950- och 60-talen för att inte tala om ett par årtionden tidigare, sa jag.
- Inget argument, bet Salander av. Argument dödas i sak, inte genom tillvitelser och misstänkliggöranden.
- Så i sak? sa jag.
- I sak är Sverige uppbyggt som en nationell välfärdsstat med resurser för dem som bidrar och lite extra resurser till folk utanför denna trygga famn. Kommer det fler och ska ha sin del av kakan, betyder det att kakbitarna blir mindre. Det kanske är god kristendom att den blir det. Eller inte. Men vem är du som ska bestämma att dina barn och barnbarn ska få det sämre därför att vi tar emot migranter, inte flyktingar, som aldrig kommer att i egentlig mening kunna bidra. Och kan de bidra genom att vara välutbildade, vad är det för hjälp för Afghanistan att det landets ingenjörer, läkare och sjuksköterskor kommer till Sverige?
- Jag vet att vi talar om komplicerade frågor, suckade jag. Och jag undrar mycket vad det betyder, att vi i Växjö stift möter människor med annan tro respektfullt. Betyder det att välkomna moskéernas böneutrop så vet jag inte vart missionsbefallningen tagit vägen. Befallningen!
Då skrattade överstarna.
- Nåja, sa jag i ett försök att få sista ordet. Skratta inte. Ni har HKP 14 att fundera över. Vi kanske sitter om inte i samma båt så i samma helikopter? Eller heliko-ptäryx, som vi säger. Luftskruv. Har det offentliga samtalet blivit just kostsamma luftskruvar?
I övrigt säger jag bara: Cari fratelli, per preparaci a celebrare con gioia la Pasqua del Signore ci viene offerta ogni anno la Quaresima tempo particolare di grazia, che ci invita a tornare al Signore con tutto il cuore e a rinnovare la nostra vita personale e comunitaria.
- Ligger något i det, sa Överste Salander.
- Inte så lite heller, sa överste Olofsson.
Nu undrar jag bara, är de så slängda på italienska eller sa de så bara för att ställa sig in?
Nu var denna konversation med överstarna i förrgår. Denna torsdag kom depressionen. Smålandskomposten meddelade att Modéus II mötts av kritik för sitt uttalande. Jag hade hoppats att Torsdagsdepressionen skulle grävt djupare, men det fanns mer digitalt än i den tryckta produkten. Digitalt meddelades att Modéus II tagit bort sitt fb-inlägg efter att ha mött folkliga protester som uttryckt sig med svordomar och könsord. Det måste väl glädja den som menar att folkets dom är utan appell i en folkkyrka. Men att han viker ner sig för så lite? Å andra sidan kunde jag före gryningen i det lokala bladet inhämta beskedet att Modéus II menar det vara "en mänsklig reaktion att vi är rädda för det vi inte känner till." Lär vi känna en muslim, kommer vi att upptäcka att de är människor, liksom vi, sa han. Var får han allt ifrån, Modéus II? Hoppas dock att överstarna inte börjar meditera över detta uttalande. Då vet jag nämligen inte vad jag ska svara.
Överste Olofsson hade mediterat över meningen att Modéus II "välkomnar" en ansökan om böneutrop. Varför, sporde översten, gör han det? Jag hade inget svar.
- Han hoppas också, fortsatte översten, att få höra såväl kyrkklockor som böneutrop i vår stad. Varför hoppas han det? löd överstens fråga. Jag var lika ställd. Handen på hjärtat, varför skulle en biskop, som betrotts med den slutliga uppenbarelsen av de heliga mysterierna, hoppas på böneutrop från det kompilat Mohammed satt ihop – i olika proportioner ökenreligion, judendom och gnostisk kristendom samt en del annat smått och gott? Skulle inte en biskop i första hand välkomna kristen mission riktad till muslimer så att de får utöva kristen tro och varda saliga? Vad skulle jag svara överste Olofsson?
Överste Salander hakade på. - De där framtidsbilderna som stiftet formulerat är väl ett projekt Modéus II initierat?
- Jo, sa jag.
- Så det finns väl goda skäl att tänka att framtidsbilderna är något han själv i grunden formulerat. Så vilken auktoritet för att stödja hans resonemang har en hänvisning till en av stiftets framtidsbilder? Är det detsamma som att citera sig själv för att ge märg åt konversationen? Går folk på detta?
- Fråga mig mer om sådant jag inte vet!
Så fickjag veta att översten kollat Facebook och sett inlägget och kommentarerna där.
- Många var tacksamma men det egendomliga var att det var kvinnor som uttryckte sitt gillande, tackade och ville ha permanent uppehållstillstånd för barnen NU.
Vad skulle jag säga? Jag är inte vän med de kyrkliga översåtarna på Facebook men om överste Salander räknat rätt, vad säger det? Inte att kvinnor kommenterat positivt men att män inte gjort det? Jag förstår egentligen inte alls.
- Kvinnor kanske är snällare och mer omtänksamma än män? försökte jag.
Jag återger inte vad de båda överstarna svarade på denna min förmodan. De sa i alla fall inte "batikhäxor" och detta faktum tillskriver jag deras helgelse.
Överste Olofsson hakade på och ville tala om mer än böneutrop. Nu var det utvisningarna saken gällde. Modéus II utmanade ju oss i vår kapacitet som humanitär stormakt.
- Har Modéus II någon militär utbildning?
- Han fullgjorde vapenfri tjänst som skolpräst eller något i den stilen, sa jag. Men han gjorde sin tjänst i en stad med två regementen på plats och en stridsledningscentral för flygvapnet i närheten...
- Hjälper inte. Jag blir orolig för hur han sköter sin personal i stiftet. I Kabul riktades en attack mot ett av diplomatområdena. Det innebar att svensk personal därför skulle vara i skydd på ambassadområdet och alltså inte åka till flygplatsen. Hotet mot dem avgjorde. Detta beslut används nu som argument att inte skicka tillbaka de barn som inte ska vara kvar i Sverige av det enkla skälet att de inte har tillräckliga skyddsskäl. Men hoten var inte primärt riktade mot dem. Hade Modéus II fått en militär utbildning hade han lärt sig värdera hot. Talibanernas intresse var att skada eller bli beskickningar och representationer i Kabul kvitt.
- Jag tror dig, sa jag. Men Modéus II är en fin person...
- Det handlar inte om det. Det handlar om att förstå och förstå handlar om att komplicera sammanhang som är komplexa. Afghanistan kanske bäst skulle hjälpas av att få behålla sina smarta unga för att bygga upp landet igen. Kan dessa unga ta sig ändå till Sverige, har de chans att bidra med mycket i sitt land.
- Jo, rent teoretiskt kan man tänka så, men nu är dessa barn i Sverige och därmed har vi ansvar för dem.
- Ansvar att pröva om de har skäl att stanna, sa överste Olofsson.
- Ansvar att göra en riskbedömning också, sa överste Salander. Vem får till sist stå för kalaset?
- Nu börjar ni låta som officerare på mäss under 1950- och 60-talen för att inte tala om ett par årtionden tidigare, sa jag.
- Inget argument, bet Salander av. Argument dödas i sak, inte genom tillvitelser och misstänkliggöranden.
- Så i sak? sa jag.
- I sak är Sverige uppbyggt som en nationell välfärdsstat med resurser för dem som bidrar och lite extra resurser till folk utanför denna trygga famn. Kommer det fler och ska ha sin del av kakan, betyder det att kakbitarna blir mindre. Det kanske är god kristendom att den blir det. Eller inte. Men vem är du som ska bestämma att dina barn och barnbarn ska få det sämre därför att vi tar emot migranter, inte flyktingar, som aldrig kommer att i egentlig mening kunna bidra. Och kan de bidra genom att vara välutbildade, vad är det för hjälp för Afghanistan att det landets ingenjörer, läkare och sjuksköterskor kommer till Sverige?
- Jag vet att vi talar om komplicerade frågor, suckade jag. Och jag undrar mycket vad det betyder, att vi i Växjö stift möter människor med annan tro respektfullt. Betyder det att välkomna moskéernas böneutrop så vet jag inte vart missionsbefallningen tagit vägen. Befallningen!
Då skrattade överstarna.
- Nåja, sa jag i ett försök att få sista ordet. Skratta inte. Ni har HKP 14 att fundera över. Vi kanske sitter om inte i samma båt så i samma helikopter? Eller heliko-ptäryx, som vi säger. Luftskruv. Har det offentliga samtalet blivit just kostsamma luftskruvar?
I övrigt säger jag bara: Cari fratelli, per preparaci a celebrare con gioia la Pasqua del Signore ci viene offerta ogni anno la Quaresima tempo particolare di grazia, che ci invita a tornare al Signore con tutto il cuore e a rinnovare la nostra vita personale e comunitaria.
- Ligger något i det, sa Överste Salander.
- Inte så lite heller, sa överste Olofsson.
Nu undrar jag bara, är de så slängda på italienska eller sa de så bara för att ställa sig in?
Nu var denna konversation med överstarna i förrgår. Denna torsdag kom depressionen. Smålandskomposten meddelade att Modéus II mötts av kritik för sitt uttalande. Jag hade hoppats att Torsdagsdepressionen skulle grävt djupare, men det fanns mer digitalt än i den tryckta produkten. Digitalt meddelades att Modéus II tagit bort sitt fb-inlägg efter att ha mött folkliga protester som uttryckt sig med svordomar och könsord. Det måste väl glädja den som menar att folkets dom är utan appell i en folkkyrka. Men att han viker ner sig för så lite? Å andra sidan kunde jag före gryningen i det lokala bladet inhämta beskedet att Modéus II menar det vara "en mänsklig reaktion att vi är rädda för det vi inte känner till." Lär vi känna en muslim, kommer vi att upptäcka att de är människor, liksom vi, sa han. Var får han allt ifrån, Modéus II? Hoppas dock att överstarna inte börjar meditera över detta uttalande. Då vet jag nämligen inte vad jag ska svara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)