onsdag 19 september 2012

Bekämpa högkyrkligheten!

Kampen mot högkyrkligheten har bedrivits i omgångar men haft begränsad framgång. När det gällde elevationen samlade sig biskopsmötet till en vädjan. När det gällde ämbetet samlade sig biskoparna kring en gemensam förvirring, som i omgångar avlöstes av gemensamma förhoppningar. När det gällde enskilda högkyrkliga präster kallade biskoparna in de misshagliga, talade vänligt eller strängt till dem samt betalade deras reseräkningar från prästatjället till biskopshuset. I allt detta har dock en mängd högkyrkliga fasoner spritt sig. Upp till kamp!

Det eleveras. Jag säger det igen: det eleveras. Under åthävor höjer prästerna brödet och kalken efter läst instiftelseord. Nu bleknar bilden av komministern i Kalmar som på 1970-talet inte eleverade, för det ville inte biskoparna 20 år tidigare, utan läste instiftelseorden medan han höjde kalken och såg ut som Frihetsgudinnan, som höjer facklan. Det var obeskrivligt löjligt och en sällspord finmess att läsa instiftelseorden under bröd och vin, inte över elementen. Prästerna har inte heller nu svart kappa utan liturgiska plagg. Dalmatikor finns att köpa - i Gustaf II Adolfs land! Präster ägnar sig i år i timtal - eller under dagar - åt liturgiska frågor och diskuterar liturgiska bruk på ett sätt som närmast påminner om polemiken mot prästerna i Ryssland, de som 1905-1917 sägs ha diskuterat liturgiska specialiteter, när revolutionen egentligen stod för dörren. Det ges nu i omgångar kurser i liturgisk försöksverksamhet och på sådant bränns mycken arbetstid. I en kyrka där prästerna blir lönearbetare och förväntas sitta på sina arbetsplatser på kanslierna och där författa sina predikningar och kasualtal (fast de har sina teologiska referenser i hemmens bibliotek, kan man anta) kanske det kan vara skönt att få resa på konferens och komma ut ur tjänsterummets kvalm. Man ska vara generös i sina bedömningar av kursutbudens genetliga värden! Men samtidigt måste högkyrkligheten bekämpas.

Jag är allvarlig. Den högkyrklighet vi ser, har ingenting gemensamt med den högkyrklighetb som skälldes ut. Den tidigare högkyrkligheten var farlig eftersom den hade mening och innehåll. Fader Gunnar och fader Jan kunde läsa den lutherska ortodoxins fäder - eller reformatorerna. De såg - upptäckte kanske är ordet -  i det svenskkyrkliga vårt katolska arv. Det var detta arv som skulle ta gestalt och det var också ett arv, Svenska kyrkan hade kropp och själ. Nog visste båda fäderna något om estetik men skönheten speglade ett djup. Det är skillnaden. Deras högkyrklighet var pastoral och kyrklig. Den ville Kyrklig förnyelse genom ord och sakrament och den ville Kyrklig förnyelse i församlingskyrkan.

Så bekämpa högkyrkligheten - men gestalta på nytt kyrklig förnyelse. Det är nu den behövs.

10 kommentarer:

  1. Mycket intressant distinktion mellan begreppet högkyrklighet och kyrklig förnyelse, som begrepsqnvändning! Kan man tänka så här: begreppet högkyrklig släpps och begreppet förnyad behålls? Det senare skulle i såfall indikera en slags process, förändring? Medan det föra är att förstå som något statiskt? Kan man då tänka att här går i dagen en skillnad mellan mälardalshögkyrklighet och sydsvensk(fd högkyrklighet)förnyelse? Om jag fattat saken rätt finns ju en idémässig skillnad mellan den mer ordensbetonade mälardalshögkyrkligheten med SSB och sen sydsvenska med rötter i "gammalkyrklighet" där ex den småländska var mer kulturöppen än den mer strikta västkustgammalkyrkligheten. Signifikativt nog finns i Växjö stift ingen samlad beskrivning av den gammalkyrkligt orienterade pietismen medan motsvarande i Skara och Lunds stift fått skildringar (Norberg resp Newman) liksom Gbg stifts schartuska tradition fått (Nelson), dessa rörelser som av Brillioth kallades " en märkligt objektiverad subjektivism". Det begreppet kanske kunde ses sammanfogat med begreppet "förnyad" stå för något annat än det statiska? Vad försöker jag då säga jo att den stora frågan är hur en kyrka med ett anspråk på att ha ett objektivt budskap att förmedla uttryckt i såväl förkunnelse, sakrament som pastoralt agerande, MÅSTE förhålla sig till en samhällskultur som är präglad av individualism och subjektivism. Om kartan och terrängen inte stämmer, hur förhåller sig kyrkan? / Magnus Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Från ortodoxt perspektiv har ordet "förnyelse" dålig klang. Prästcelibat, ojäst bröd till Eukaristin, mordiska franciskaner... allt detta kommer av västkyrklig förnyelse. I Ryssland backade Lenin upp något som hette "renovationisterna",en kyrkosplittring uppbackad av Lenin med Nya=för ögonblicket moderna reformer på programmet.Samt splittring,förstås.
      De väsliga fönyelserna blev och splittrande och förvängande, liksom de med orätt efetrtraktade "väckelserna" som alltför lätt bränner bort allt substantiellt kyrkligt liv och ersätter det med en flyktig hetluft. fm

      "Kyrklig Återhämtning" vore bättre än "kyrklig Förnyelse"!

      Radera
  2. Svenska kyrkan har gjort sig urarva den högkyrklighet som kyrkohedarna Redin och Rosendal, med många andra, stod för. Den hade Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro en gång missförstått och kallat för "pojkprästernas lekstuga", syftande på att många yngre pastoratsadjunkter började sin bana som kyrkligt förnyade. Prövningarnas frostnätter tog död på entusiasmen hos de flesta. Idag skulle man kanske kunna tala om "flickprästernas lekstuga" som rests på ruinerna av den gamla svenska högkyrklighet som inte verkar kunna gestaltas på nytt. Det är grunden som skadats./Jansenisten

    SvaraRadera
  3. Kyrkligheten har alltid en bredd ett djup och en höjd och den överlever alltid i "bönekammaren". Var det inte Wingren som kallade högkyrkligheten för "dörrstängare"? Det finns djup i Herrens godhet mer än någon teologiprofessor kan se. Jesus bekräftar "dörrstängandet" (Mt 6:6, se Jes 26:20 och 2 Mos 12:22)
    Thomas A

    SvaraRadera
  4. Skulle gärna vilja ha lite handlingsplaner här, mer än analyser av det besvärliga läget.
    Vad vill vi ha?
    Hur ska vi nå dit?
    Vad fungerar idag?
    Den Kyrka som Gud vill ha i vår tid är inte en historisk "replica" av det som en gång varit. Det är dock samma grund med samma källor. Som är född i de människor som lever nära Ordet, sakramenten och bönerna. Lite typ apostlarnas lovsång när de satt fängslade i Apg. 16. Läget: Svår förföljelse!
    Vi måste få klaga och utgjuta våra hjärtan - MEN hamna i lovsången. /f.d. präst.

    SvaraRadera
  5. Jag tror att du underskattar den nuvarande högkyrkligehetens intention att vara katolsk. Den måste arbeta från en helt annan, lägre nivå än de gamla högkyrkliga. Det är ju så mycket som rasat av det som en gång var katolskt arv. Det har fyllts på med mycket också -du refererar till skrudar och elevation, men det finns en hel del mera och att Luther och ortodoxins fäder är mindre viktiga nu är sannolikt nödvändigt om det i länga loppet ska gå att göra något konstruktivt: Super-augustinsk överrationalistisk skolastik är ingen fruktbar jordmån. Det katolska uppvaknandet och det genomslag det ändå fått, harvarit ett mirakel, som jag och tusentals andra tackar Gud för. Det har också förändra thela kulturklimatet i Sverige: kyrkorna är nu vackar, man har pilgrimsvandringar och mycket mycket mera.
    Jag tror du ska söka allierade, Dag, inte anfalla dem som vill det du också vill. Uppmuntran är alltid effektivare och du är smart nog att placera den rätt! fm

    SvaraRadera
  6. Jo, Dag, någonting har de två högkyrkligheterna gemensamt, betoningen på liturgin och ämbetet är snarlik, även om den inte är identisk. Så kan en liberal högkyrklig präst åberopa den apostoliska successionen som stöd för sin heresi osv.
    Principen lex orandi lex credendi kan likaså användas inte som stöd för ortodoxi utan för heresi, om vi ber med imamer så tror vi med imamer, quick fix deformation.
    Ett problem är ju att den högkyrkliga betoningen av ämbete och liturgi i stor utsträckning bär även när ämbetsinnehavaren inte bryr sig om att förmedla evangelium. På så vis kan urvattningen ske "inifrån" och bli svårare för fotfolket att upptäcka. Å andra sidan skapar ju just samma betoning en bärighet som kan ligga till grund för en verklig förnyelse.

    SvaraRadera
  7. Boken "Sursum Corda" inspirerar som en slags motbild. Hur transformera detta till idag?

    SvaraRadera
  8. Jag tycker det låter som en lek med ord. Du kastar om begreppen.
    Det behövs ingen förnyelse. Uppgiften är att föras allt längre in i liturgin; föra liturgin till en allt högre perfektion. Estetiken är överordnad allt. Skönheten är en symbol för Trons Sanning. Världen går inte att rädda. Vi måste ha blicken fixerad i Hoppets gestalt. Allt annat rämnar. Vi föds in i verkligheten i total underkastelse.
    I Kristus.
    Tor von Geijer MFA

    SvaraRadera