Folkkyrka

Ragnar Persenius har skrivit boken/herdabrevet Längtan möter närvaro, Verbum 2012. I boken använder han aldrig ordet "folkkyrka" och detta är en positionsförskjutning för tidigare brukade Ragnar driva tanken om folkkyrkan som sakramental. Jag har inte frågat honom - men uppfattar att han nu menar ordet "folkkyrka" vara obrukbart.

"Folkkyrkobegreppet är omstritt", heter det i den lilla boken Folkkyrka nu? som Svenska kyrkans Forskningssekretariat tagit fram för församlingsbruk. Frågan är om man fortfarande kan tala om Svenska kyrkan som folkkyrka "i en tid präglad av mångkultur, globalisering, medlemsuttträden och sekularisering". Nu vill boken visa nya möjligheter och jag hajar till. Ska Forskningsekretariatet verkligen vara ideologiproducent?

Forskningschefen Anne-Louise Eriksson slår fast: "Nej, folklig har folkkyrkan aldrig varit i Sverige." Det beror på att folket varit objekt för prästernas verksamhet, inte subjekt. Det där med folket som objekt och subjekt var en iakttagelse i en liten artikel i Svensk Kyrkotidning om danskt och svenskt, dvs Grundtvig och Billing. En svensk forskare upptäckte att samma skillnad fanns mellan de svenska folkkyrkoteologerna Billing och JA Eklund - samt i förklängningen en hel del andra. Analysen finns i en avhandling som heter Folk och kyrka. Billing tänkte siog att folkkyrkan kom till när det första barnet döptes - för folkkyrka är i grund familjekyrka. Dr Eriksson tänker annorlunda. "Det som förenar oss är inte vad vi gör, tror och är, utan att vi alla är tilltalade av Gud och erbjudna Guds kärlek." (s 11) Tilltalet/gåvan erbjuds människor i vårt land "bland annat genom den teologiska tradition Svenska kyrkan utvecklat" - teologiska tradition? Jag trodde det var genom mer handfasta insatser från Guds sida - Ord och sakrament - erbjudandet kom. "För dig, för dig". Men jag kan ha missförstått. Forskningschefen slår fast: "Svenska kyrkan blir en folkkyrka när folket är indraget i reflektionen och gestaltningen av gåvans betydelse." (fortfarande s 11). Här ser man mindre ett forksningsresultat och mer producerad ideologi. Varför ägnar sig Forskningssekretariatet åt detta?

Sidan 27-46 innehåller en artikel om en teolog som påstås ha "haft större inflytande för förkunnelsen och kristendomsförståelsen i Sverige under efterkrigstiden" än någon annan. Vem är det? Gustaf Wingren. Och att påstå detta är "ingen överdrift". Fram med beläggen för detta sanslösa påstående. Detta är inte forksning utan ideologiproduktion. Bengt Kristensson Uggla skapar sig sin Wingren. Det är vackert och säkert fint och kärleksfullt. Men fråga er omkring - är det verkligen sant att kristendomsförståelsens store ingenjör under efterkrigstiden är Gustaf? Den intressanta frågan blir förstås: Varför behövs Gustaf nu och till vad?

Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz ägnar sig åt spaning om folkkyrkans framtid. Vi behöver "en folkkyrka som på skapelseteologins grund vill verka för helande av mänsklighet och skapelse." Det kan man tycka men den folkkyrkan är nog en nyskapelse utan särskilt många historiska samband med den kyrka som var. Ideologiproduktionen står tydligt fram. "Demokrtiseringen av tron och teologin bidrog till en andlig fördjupning inom krustenheten i Sverige (Obs! "kristenheten", inte folkkyrkan! DS) Genom uppgörelsen med det auktoritära öppnades möjligheten för lekmannarörelser, gudstjänstförnyelse och att prästämbetet så småningom öppnades för kvinnor. Moderniteten kom så att inkluderas i kyrkans liv." Bra att det blir sagt men lite illa att detta förhållande alls inte kompliceras. Det hade man gjort om saken handlat om forskning men sjäölvfallet inte när det handlar om att producera ideologi. Men ska vi verkligen ha ett forskningsekretariat som blir ideologiproducent och självfallet ideologiproducent i någons intresse? Jag måste fråga hur Kyrkostyrelsen tänker. Och varför har biskop Ragnar Persenius slutat använda folkkyrkobegreppet? Därför att det används av ideologiproducenterna i annat syfte? Jag måste fråga honom också.