söndag 16 september 2012

Strukturer

Kyrkomötet närmar sig och folk läser handlingar. Strukturutredningen ska antas och 2014 blir det nya ordningar i Svenska kyrkan. Utan förskönande omskrivningar blir pastoraten församlingar och församlingarna distrikt. Jag levde så som ung präst. Det gick då. Det går nog inte längre.

De nya strukturerna betyder nämligen att vi får beslut som fattas långt från dem som firar gudstjänst och vi får avdankade kyrkoherdar som nu blir komministrar åt den för pappersvändande mest begåvade kyrkoherden. Och det blir en fin präåst, det, som får åka på samråd med stiftets biskop. Orgasnisatyionsförändringen blir mentalt svår för många detroniserade kyrkoherdar. Deras rätt självkllara reaktion kommer att innebära att de väntar på besked vad de ska göra i stället för att, som tidigare, ta eget ansvar. Människor fungerar så att organisatorisk ansvarslöshet leder till - ansvarslöshet.

En sak funderar jag över. Fonder som det nuvarande kyrkorådet förvaltar, ska väl det nya kyrkorådet ta över ansvar för. Det betyder att beslut om det som var medel destinerade till det lokala och beslutade i det lokala, nu fortfarande ska användas för församlingsarbete - men hur de ska användas fattas beslut om högre upp och längre bort. Är år 2013 det år när vi ska göra som man gjorde vid kommunsammanslagningen senast - sätta sprätt på pengarna?

En begåvad präst har funderat över hur lite strukturutredningen debatterats. Medierna är inte intresserade. Remissvaren gav klartecken till förändringen så det kanske inte är så mycket att diskutera? Fast kyrkofullmäktige i Örebro röstade just den 11 september detta år nej till förslaget att slå ihop sju pastorat till ett enda. Röstsiffrorna var 23 mot 22 för ett nej medan siffrorna i stiftsstyrelsen i Strängnäs för jättepastoratet var 6-5. Små marginaler i en stor fråga, konstaterade den begåvade prästen. Hur blir det i Örebro nu? Och hur blir det på andra ställen - förutom en överraskad brådska för att hinna omorganisera?

Jag fattar att strukturerna måste göras om. Det finns inte längre folk till hela vår beslutsapparat och alternativet till nya strukturer var på många håll församlingsnedläggning i brist på folk i kyrkoråd efter nästa val. De var väl alla ärans män de kyrkoherdar som på 1960- och 70-talen inte ville se  konsekvenserna av då fattade beslut och kyrklig oförmåga att ta itu med grundläggande frågor. De satt stilla i båten och kunde uttrycka sitt misshag med unga präster som målade fan på väggen. De sa inte så. De var, som sagt ärans män. Men de tänkte så. De borde tänkt bibliskt och läst skriften på väggen. Mene tekel.

Så vad bör göras? Någon dag ska jag lägga mig i sängen och tänka sammanhängande över hur en pastoral plan utifrån de nya förutsättningarna borde se ut. Motionen till kyrkomötet som är ett försök att titta bakom hörnet, har jag inga stora förhoppningar om. Den säger vad rätt och konstruktivt är men kommer att avslås.

Lovsångskris var ett ord som jag drömde om i dag på morgonen och i drömmen - eller verkligheten? - hade Olov hartman skrivit i Vår Lösen om just lovsångskris. Jag fattade att han menade att lovsångskris var när vi sjunger lovsånger i stället för att hantera problem. Man kan förhålla sig annorlunda. Man kan sjunga lovsånger för att hantera kriser, också strukturella. Jag tror att det är den egentliga hållningen. Den högkyrkliga ...

9 kommentarer:

  1. Nytänk krävs! Eller kanske en återupplivning på nya villkor. De nuvarande arbetslagen i de flesta småförsamlingar leder ingen vart utan innebär mestadels trevligt arbete och samvaro utan betydelse i församlingens växt. I stället bör varje präst ha sist pastorat. Arbetslagen skall vara ett litet antal präster i en kontraktsdel som stöttar varandra i församlingsväxande. Expeditionerna skall ligga i nära anslutning till kyrkobyggnaden - varför inte en utbyggd sakristia? - och prästerna skall fira gudstjänst varje dag, tideböner, mässor m.m. Öppna för alla, naturligtvis! Prästens ansvar ska vara församlingsmedlemmarna. Ut i stugorna och lägenheterna. Men fira gudstjänst först! Och ta Jesus med dig!

    Jag vet att du kan, Dag, jag har sett dig i aktion...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland har jag undrat varför det ska vara så komplicerat. Hur många möten har jag inte suttit på där det pratats hit och dit och så har det blivit bara plättar av allt. Stora planer men väldigt, väldigt futtiga resultat. Man hade kunnat använda den tiden till att JOBBA istället. Mera gudstjänster, böner, träffa folk och DET VANLIGA kyrklig arbetet. För mig är det vanliga arbetet det ROLIGASTE.

      Radera
  2. Pessimister har enligt forskning en mera korrekt bild av sig själva och sin omgivning. Optimister är mera förljugna, men lyckligare. Kyrkoherdarna på sextio- och sjuttiotalen var väl lyckliga då? Och blir de unga arga, energiska männen, när de i mogen ålder äntligen fått rätt, så mycket gladare och lyckligare av det?

    Som våran välmående prost brukar säga:

    -När dysterkvistarna öppnar munnen, brukar jag se deltagande och vänlig ut, och en halvtimme senare är dom färdiga och jag har inte hört ETT ord. Haha! Men dom älskar mig för att jag är så sympatisk och lyssnande.

    Och så ler prosten sitt godmodiga leende, som gör att man förlåter honom allt.


    Per S

    SvaraRadera
  3. Saknar verkligen Svenska Kyrkans församlingar folk som kan ta ansvar för verksamheten, eller är det de politiska partierna som saknar folk som vill bestämma i Svenska Kyrkans församlingar? Som så ofta saknar våra politiska partier insikten att de finns till för samhället och ger sig istället in i att strukturera upp samhället så att det ska passa deras partiegoistiska syften. Det är naturligtvis bedrövligt men så länge Sverige lever i villfarelsen att demokrati måste vara liktydigt med partivälde så kommer situationen att bestå.

    SvaraRadera
  4. Organiserad ansvarslöshet leder till ansvarslöshet skriver du. Kanske har du rätt, om så, kan det väl sägas redan nu? Är det inte bara en förstoring av fenomenet? Och om det både beror på organisationsformen och som du påstår hur människan fungerar, så innebär väl det dels en förändrad Prästroll, dels ett behov av en kontrollfunktion? Så om du har rätt i dessa två frågor 1 organisation 2 människan i organisation, är det inte då vad Calvin ville? En gudsstat och lydiga osjälvständiga människor? /Magnus Olsson

    SvaraRadera
  5. Organisations Sverige har goda tider. Byråkratin fordrar vise män och kvinnor för att driva alla önskemål,påfund och organisationspoäng.
    Tänker man rätt så är det i allmänhet för de kristna viktigast, att ha kontakt med sin församling och delta i gudstjänster. Ett kyrkans reningsbad skulle kunna skärpa blicken på det som är grunden. Grunden framgår ganska tydligt i Nya Testamentet. Den byråkratiska överbyggnaden
    kan kanske universiteten omhänderta.

    SvaraRadera
  6. Nytt missionstänk ofrånkomligt. Hur nå in till/baks till trakter/hus där människor inte längre kan/vill be och ta ansvar för kristenlivet? Nya cellgrupper/gudstjänstgemenskaper är enda vägen, där evangeliet välkomnas.

    SvaraRadera
  7. Oj, detta går fortare än jag trodde-och då trodde jag att jag var pessimist. Stunden då den Rixtäckande Folkkyrkan representeras av en brevlåda i Stockholm, kommer allt snabbare inpå. Dag står kvar på ställningarna, tänker, organiserar -och blir nedröstad av apparaten. Alla andra verkar redan ha gått hem. Tragiskt, men konsekvent: bedrövar man den Helige Ande, Herren och Livgivaren, så blir det heller inget liv. Jag beundrar Dags uthållighet, men undrar om han inte är lurad ändå: hästen är död och det hjälper inte att piska på den. Det finns troende, en del församlingar men ingen kyrka. Utan drottning dör bikupan. Utan kyrka överlever inte tron. fm

    SvaraRadera
  8. Nog skulle det kunna räcka med två "firmatecknare" i en församling med ansvar för ekonomi och verksamhet? Hellre bevara lokal anknytning än storförsamlingar, som ingen kan identifiera sig med. Kommunalkyrkan är vid vägs ände, men knappast lokalkyrkan!

    Tant Svart

    SvaraRadera