Strukturer

Kyrkomötet närmar sig och folk läser handlingar. Strukturutredningen ska antas och 2014 blir det nya ordningar i Svenska kyrkan. Utan förskönande omskrivningar blir pastoraten församlingar och församlingarna distrikt. Jag levde så som ung präst. Det gick då. Det går nog inte längre.

De nya strukturerna betyder nämligen att vi får beslut som fattas långt från dem som firar gudstjänst och vi får avdankade kyrkoherdar som nu blir komministrar åt den för pappersvändande mest begåvade kyrkoherden. Och det blir en fin präåst, det, som får åka på samråd med stiftets biskop. Orgasnisatyionsförändringen blir mentalt svår för många detroniserade kyrkoherdar. Deras rätt självkllara reaktion kommer att innebära att de väntar på besked vad de ska göra i stället för att, som tidigare, ta eget ansvar. Människor fungerar så att organisatorisk ansvarslöshet leder till - ansvarslöshet.

En sak funderar jag över. Fonder som det nuvarande kyrkorådet förvaltar, ska väl det nya kyrkorådet ta över ansvar för. Det betyder att beslut om det som var medel destinerade till det lokala och beslutade i det lokala, nu fortfarande ska användas för församlingsarbete - men hur de ska användas fattas beslut om högre upp och längre bort. Är år 2013 det år när vi ska göra som man gjorde vid kommunsammanslagningen senast - sätta sprätt på pengarna?

En begåvad präst har funderat över hur lite strukturutredningen debatterats. Medierna är inte intresserade. Remissvaren gav klartecken till förändringen så det kanske inte är så mycket att diskutera? Fast kyrkofullmäktige i Örebro röstade just den 11 september detta år nej till förslaget att slå ihop sju pastorat till ett enda. Röstsiffrorna var 23 mot 22 för ett nej medan siffrorna i stiftsstyrelsen i Strängnäs för jättepastoratet var 6-5. Små marginaler i en stor fråga, konstaterade den begåvade prästen. Hur blir det i Örebro nu? Och hur blir det på andra ställen - förutom en överraskad brådska för att hinna omorganisera?

Jag fattar att strukturerna måste göras om. Det finns inte längre folk till hela vår beslutsapparat och alternativet till nya strukturer var på många håll församlingsnedläggning i brist på folk i kyrkoråd efter nästa val. De var väl alla ärans män de kyrkoherdar som på 1960- och 70-talen inte ville se  konsekvenserna av då fattade beslut och kyrklig oförmåga att ta itu med grundläggande frågor. De satt stilla i båten och kunde uttrycka sitt misshag med unga präster som målade fan på väggen. De sa inte så. De var, som sagt ärans män. Men de tänkte så. De borde tänkt bibliskt och läst skriften på väggen. Mene tekel.

Så vad bör göras? Någon dag ska jag lägga mig i sängen och tänka sammanhängande över hur en pastoral plan utifrån de nya förutsättningarna borde se ut. Motionen till kyrkomötet som är ett försök att titta bakom hörnet, har jag inga stora förhoppningar om. Den säger vad rätt och konstruktivt är men kommer att avslås.

Lovsångskris var ett ord som jag drömde om i dag på morgonen och i drömmen - eller verkligheten? - hade Olov hartman skrivit i Vår Lösen om just lovsångskris. Jag fattade att han menade att lovsångskris var när vi sjunger lovsånger i stället för att hantera problem. Man kan förhålla sig annorlunda. Man kan sjunga lovsånger för att hantera kriser, också strukturella. Jag tror att det är den egentliga hållningen. Den högkyrkliga ...