Jesus

Alla är inte präster 90+ i det gäng som varannan vecka studerar predikotexter på grekiska och samtalar om teologi. Några är bara präster 70+. Predika ska de antagligen inte över texterna - men de håller på och bibeklarbetar. Det imponerar våldsamt på mig. En kyrka som har präster av detta slag kanske dock inte är helt förlorad?

Nu har prosten 90+ börjat fundera över en erfarenhet han nyss gjorde av gråtande flickor i tv. Varför grät flickor när Biber sjöng? var första frågan och prostens andra när han läst om Jesus mitt i folkmassorna löd: "Om man vill ha väckelse - hur gör man Jesus populär? Ett okänt antal fick brevet med frågorna. Också jag. Eftersom brevet inte var konfidentiellt och frågorna väsentliga, skriver jag mina funderingar i bloggform.

1. Gråtfenomenet handlar om att flickorna är förälskade i sin idol och denna förälskelse utlöser en mängd känslor, som i detta sammanhang inte behöver kontrolleras. De gråter inte över något så mycket som de gråter i anledning av något och tycker om detta som fungerar som reningsbad.

2. Göra Jesus populär? Ryggmärgsreflexen blir förstås att Jesus är besvärlig och alls inte populär, man kan sin Nådens Ordning. Just därför måste ryggmärgsreflektionen avvisas. Gud kallar genom evangelium, glädje. Och folkets glädje över Jesus, så som den återges t ex hos Markus, skulle oroa oss. Tänker vi folkligt om Jesus och tänker vi som Jesus om folket? Vill vi för övrigt väckelse eller är vi nöjda med att ha det som vi har det? "Om vi vill väckelse" är en skarp formulering att fundera över.

Osorterat prövad jag nu några tankar.

Det handlar om att ge skälen för Jesus-glädjen och det gör vi genom att tala om Jesus, inte om existensen. Vi återerövrar lärjungarnas glädje över att få vara med - för egen del. Och vi återerövrar lärjungarnas glädje att få berätta om Jesus. I massamhället med massmedier måste Jesus hamna där med utmaningen från Luk 1:1-4. En av antikens mest pålitiliga historieskrivare ger sitt forksningsprogram - kan det bara viftas bort? När Jesus förpassas till myternas värld måste vi markera Honom som Tillvarons centrum. I allt pratande talar vi helt enkelt för lite om Jesus - inte bara med andra utan lika lite med varandra.

Nog handlar det också om att utmana till efterföljelse, att få satsa på något som går på tvärs mot samtidens välde, som är tomhetens välde.

Därefter funderar jag över något jag inte behärskar - musikfrågorna. Den musik som unga nu lyssnar till och de poetiska texter som där finns, handlar de om Jesus? I samtidens och framtidens tonspråk måste Jesus-texterna finnas med. Hur vi än krumbuktar, tycks den musik som nu går i kristliga sammanhang vara präglad av något för en generation sedan, nåja, 20 år sedan .... Men hur låter samtidens/framtidens musik, den som har plats just för Jesus?

Väckelsen handlar om att ge skäl för sin tro. Nyateisterna borde ha en riktigt uppiggande effekt på de kristna som blir apologeter och som gör något av denna situation. Nog går det att redovisa vad man faktiskt kan veta om ett trons sammanhang, människors gjorda erfarenheter, och röja i den okunnighet som gör otron möjlig och till och med respekterad.

Ge människor medel för att vara fromma. Bönekort, bilder mm i kyrkorna. Uppträd i mötet med människor som om de var lite frommare än vad de är, så blir de lite frommare än vad de är. I vår bildtid måste det finnas Jesusbilder i hemmenn och i det offentliga rummet. Att det är viktigt vet de som vill ha bort korsen just från det offentliga rummet.

För studen är det väl säkrast att jag återfaller och skriver det man måste skriva: Väckelsen är först och sist Andens verk. Vi kanske ber så uselt om väckelse - i vilken form den nu kommer men i grunden som Jesusentusiasm, förstås - att vi inte får se den? Kanske ansatsen ändå nu är given om vi börjar tänka på Jesus som populär, folklig, av folk gillad.

När jag skrev boken Jesus. Motspänstig medmänniska var det för att kritiskt ställa frågan om jag med goda argument kunde tro på honom. Jag behövde ställa den frågan då. Jag övertygades än en gång om svaret och inser att man kan veta mycket mer om Jesus om man anstränger sig och vill veta. Jag tänker då inte på Jonas Gardells Jesus-bok. Det retar mig fortfarande att Kyrkans Tidning blev kolportör för den boken. Men det som hände kring boklanseringen har vi inte talat om. Varför var det så många kvinnor som samlades vid Gardells framträdanden. Är det tid att fundera över hur Jesus ska bli populär och försöka definiera målgrupper? Kan Jesus bli populär om han inte blir det hos alldeles vanliga svenska karlar? Vad är det då hos mannen Jesus som knyter an till män?