Jesus mellan Tantjesus och Töntjesus

Det ska bli kyrkomöte och man kan undra varför. Motioner, rätt få, ska tröskas. Skrivelser från kyrkostyrelsen likaså. Nya strukturer ska till och jag gör mig inga illusioner. Vi har inget val eller snarare: vi har samma val som läkare har /hade?/: att operera bort den inflammerade blindtarmen eller riskera att den spricker och patienten dör. På väldigt många ställen finns det inför det kommande kyrkovalet inte tillräckligt med folk för att ta ansvar för kyrkoråd och finns det inte resurser att ta ansvar för församlingsstyret så läggs församlingen ner. Sammanläggning i stället för nedläggning, sålunda. Men ingen ska låtsas att detta är något annat än en gigantisk reträtt och den drabbar områden där det (fortfarande) fungerar. Och vi styr ut i en härva problem, inte minst mentala och det finns ingen beredskap att hantera dem. Det kommer att kännas som ett misslyckande för väldigt många, kanske av det slag som berättas om från 1800-talet med gamla präster som predikade för en handfull i gudstjänsten där de som unga predikat för överfyllda kyrkor. Guldet blev till sand. Tid för visioner nu alltså, tid för "Reclaim the Church", "Reclaim the Gospel" eller "Reclaim Jesus".

Tantjesus eller Töntjesus. Tantjesus mötte vi tidigt. Det var tanter överallt. De var inte riktigt så gamla som vi trodde men karlar med hår på bringan var de inte. Miljön var enkönad. Det har vi egentligen aldrig talat allvarligt om. Kyrkoherden och kyrkoadjunkten likosm kyrkvaktmästaren var karlar men ansvaret för att förmedla Jesus till oss var i flera år tantgöra. Vad gjorde det med Jesus och vad gjorde det med oss? Att tro på Jesus var något för tanter, den saken stod klar. Töntjesus därtill. Visst visste vi, de unga grabbarna, att det var töntigt att tro på Jesus men det fick man ta för konfirmationen hörde till och därmed var den fasen i livet avklarad. Skolan gav oss bílden av en Jesus man naturligtvis inte kunde tro på - vilket inte heller var meningen. Han sa ibland kloka saker och ibland det som verkade alldeles orimligt och visst var det synd om honom när han misshandlades och dödades. Men gå i kyrkan på söndagen eller så - nä, det var en syssla för töntar. Det hade jag klart för mig i söndagsskolans mellanklass, om ni undrar. Och det var ett bekymmer, för jag anade att lite mer var det med Jesus. Bekymret löste sig, kan jag säga

Vad jag skriver är detta: Det är alls inte konstigt att tron blev en känsla och ett moraliskt imperativ men ingenting annat. Jesus som Herren handlade det inte om. Med känslor kan hjärnan göra lite vad den vill. Men med en handfast erfarenhet utanför mig - en uppstånden Jesus som profetiorna stämmer in på och som gör just det som Messias ska göra, blir det annorlunda med. Vi ska nog se till att det där annorlunda blir grundhållning och när det blir så, kanske strukturerna inte kommer att handla om strukturellt ordnade reträtter utan snarare om mission (i betydelsen evangelisation) i Sverige.

Och så till sist:
Nyamko Sabuni är i Ryssland på en HBT-utställning med uppgift att vara HBT(Q?)-missionär och visa hur progressiva tänker till skillnad från bakåtsträvare. Kan man verkligen vara nöjd med den överlägsna hållningen när ett svenskt statsråd kommer inåkande - om man är ryss, vill säga. Och inte strärker detta Svenska kyrkans reputation visavi den ryska ortodox kyrkan.