Nyckeln till Svenska kyrkan har kommit och det är en skrift om organisation, verksamhet och ekonomi 2012. Jag noterar att en av kommentarerna gör en numera rätt lagisk defintion. "För mig" går inte skiljelinjen mellan dem som ansluter sig till den kristna trosbekännelsen och dem som inte gör det utan "mellan dem som aktivt odlar relationen till Gud och dem som inte gör det." Det låter förstås fint men den kritiska frågan blir denna: Vem gör vad? Vart tog Guds handlande vägen? Hur kan denna aktivitetslagiskhet så självklart slå igenom i kyrkliga texter?
Nu är det dock siffror som jag mer vill fokusera. I slutet av 2011 var det en miljon färre medlemmar i Svenska kyrkan än 1995. Men vi har förlorat en bit över två miljoner medlemmar. 1.4 miljoner har avlidit och 770 000 har utträtt. 1.1 miljoner döpta ger ett tillskott. Är inte detta värt att fundera över? Alla som dött har inte med sitt gudstjänstfirande och sina böner byggt Kyrkan lokalt men likväl, mycket av det som var, har vi burit ut på kyrkogården. De nya som burits in till dopet kommer förstås inte att göra skillnad förrän om ett antal år. Men än mer borde vi tala om dem som sannolikt är en minoritet av de utträdda, de som lämnar Svenska kyrkan därför att de blivit andligt hemlösa. De hittar till andra kyrkliga sammanhang, kan man hoppas. Men Svenska kyrkan går miste om deras insatser. Då menar jag inte att beskriva dem som aktivister. Jag menar att Svenska kyrkan tappar dem, deras konkreta närvaro, deras kallelse att vara delar i en konkret församling. Deras platser står tomma. Och vi tappar folk som går, därför att de inte köper ett antal kyrkopolitiska åtgärder som alls inte är självklara utifrån kristen tro. Och jag undviker nu frågan vad de under perioden döda skulle sagt om de kunnat se utvecklingen i Svenska kyrkan.
Det verkar som om det skulle vara lättare att acceptera sviktande kyrkogångsstatistik med argumentet att detta beror på färre gudstjänster. Detta sägs bero på kyrkoordningens krav på söndaglig gudstjänst. Kravet har lett till församlingssammanläggningar och därmed färre gudstjänster. Lösningen på problemet blir att ändra kyrkoordningsbestämmelsen så att en församling ska fira gudstjänst minst en gång i veckan. Min enda lilla undran är frågan varför inte problemet mer radikalt forkuseras. Varför firar vi inte gudstjänster? Hur kunde det bli så, att församlingar inte kunde upprätthålla normaliteten - gudstjänst på söndagen? Valde människor bort den livsformen - eller var det de som levde så, som bars ut på kyrkogården? Vad är det Svenska kyrkan faktiskt misslyckats med?
I kväll ska folkkyrkofrågan avhandlas på ett frivilligt seminarium för kyrkomötesledamöter. Det kan bli lärorikt. Annars är det utskottsarbete och vad som där sker, sker stort men därför tyst.
En individ måste tillsist nå sin avklädda brytningspunkt, det Sartre kallar " den onda tron" för att möta sin livslögn. Då återstår henne att vända åter, eller gå vidare. Den moderna människan vars värld ej är förtrollad missar detta som öppningen till det trancensentala som hon ej kan nå men sim kan nå henne i hennes nakenhet. Därför flyr människan så gärna till sin aktivitet, den hon kan tro sig kontrollera, men för varje misslyckande avtar hennes stolthet och skam för sitt fall, intill dess hon drabbas av passion och fascination, då kan hon fira gudstjänst både i det yttre och det inre, hennes ande är gjord till Guds tempel och hon har överkommit såväl den platoniska dualismen som den aristoteliska helhetsynen. Tillbedjan av Gud i människan också henne själv står ej i motsats till högmässa. /Magnus olsson
SvaraRaderaMen Magnus! Ibland glimtar du till! /Maria
RaderaKyrkan har misslyckats med att att forma, upprätthåla och utveckla kristna identiteter. Det kan bero på, antingen att kyrkan inte ser det som sin uppgift och/ eller att Gud inte längre skänker tro i svenska kyrkan. //TR
SvaraRaderaDenna kommentator tycks ha "snöat in" i det moderna subjektivitetstänket. Det är inte vi som odlar utan det är Fadern som är odlaren. Den främmande vinstocken som vi gärna vill odla utan tro ger inte den goda frukt som består.
SvaraRaderaDå återstår mao skäl två - trons gåva undanhålls. Jag vill ändå tro att det pastorala arbetet har en medskapande funktion.//TR
RaderaJag kan inte tro att Gud undanhåller trons gåva. Men tron kommer av predikan och predikan av Guds Ord - eller hur var det? Predikas verkligen Kristus överallt i Svenska kyrkan - eller är det ett annat evangelium? I så fall är det inte konstigt om människor inte kommer till tro heller. Stötestenen blev kanske i en service-minded kyrka med panisk rädsla att tappa medlemmar istället en kudde för att inte folk skulle slå sig när de snavade på den?
RaderaVad som är hönan eller ägget med de utdöende söndagsgudstjänsterna kan man förstås fundera på, men till dels är det ju samma fenomen som när man vill bevisa att ingen åker en viss busslinjer så att den kan läggas ner: man upphör med regelbundenheten.
SvaraRaderaOm bussen går samma klockslag varje dag på tider som passar resenärerna kommer folk att veta att den finns och kan varje dag enkelt välja mellan buss och bil. Om bussen går olika tider och ibland inte måste man aktivt söka rätt på information och då sitter man redan i bilen med motorn igång. Sedan visar det sig att ingen åker buss och linjen kan läggas ner.
Jag tror att principen om gudstjänst varje söndag klockan 11.00 måste återupprättas. Visserligen ska det ju allra helst vara en högmässa, men man får inte fastna i en så stark kärlek till mässan att man hellre ser sammanlysningar och olika gudstjänsttider (för att få prästerna att räcka till antar jag) än andra gudstjänstformer med stenhård regelbundenhet. Det är bättre om det i småkyrkorna blir lekmannaledda bönestunder tre söndagar av fyra,men alltid klockan 11.00, än oregelbundna högmässor. För regelbundenheten gör det enkelt att gå i kyrkan och bara om det är enkelt kan man nå nya kyrkobesökare och bygga nya gudstjänstformer gemenskaper.
Jag tror att du har rätt. Det är viktigare att det firas gudstjänst än att det är just mässa (varje gång, alltså). Skulle det (till en början) inte komma så många kan man väl samlas på några lösa stolar i koret. Det kan vara så enkelt som att dagens texter läses, böner bes och några psalmer sjunges. En god predikan skulle rent av kunna läsas ur någon lämplig predikosamling. Huvudsaken är att gudstjänst firas.
RaderaI festskriften till Johnny Hagberg ”Kyrka, kultur, historia” skriver Harry Nyberg en artikel ”Information som gett inspiration. Stiftsboken i Karlstad 1912-2012”.
SvaraRaderaBiskop Runestam såg vid sitt sista stiftsmöte 1956 med bekymmer på framtiden. Folkkyrkans ställning i församlingarna hade inte stärkts som man förväntat. Förändringar med ökade spänningar var att vänta (kyrka-statdebatten, kvinnoprästfrågan, kristendomsämnet i skolan). Det var dags för kyrkan att reflektera över sin situation och sina utgångspunkter. Hur gjorde man det?
Nyberg ger ett exempel på sid.358: ”Ett tydligt tecken på det var den trestiftskonferens med präster och lekmän med deltagare från Göteborgs, Karlstads och Skara stift. Den ägde rum i augusti 1962 i Karlstad. Biskop Sven Danell, Skara, Gert Borgenstierna, Karlstad och kontraktsprosten Nils Oderstam, Göteborg, ledde överläggningarna och gudstjänsterna.
Samling kring det centrala i Svenska kyrkan, nämligen Guds ords auktoritet var det centrala temat och det som skulle möta utmaningarna. Med den utgångspunkten kunde man bearbeta både teologiska och etiska frågor som till exempel frågan om sexualitet, äktenskap och samlevnadsformer när ungdomskulturen gick egna vägar och äktenskapet ifrågasattes. Personlig kristen förnyelse behövdes.”
………
Man gjorde alltså något när man såg situationen och man lät kyrkfolket få vara representerat i oron för kyrkans framtid. – Något för årets kyrkomöte?
+Arne Olsson
Inga synpunkter på fru Jesus?
SvaraRaderaEller varför skulle han inte ha varit gift?
Kan man inte förutsätta det?