"När vi skola hem till vårt fädernesland och skiljas från detta elände", hette det i en psalm i gamla psalmboken. Den kallades kyrkomötespsalmen och sjöngs kanske inte men nämndes bland oss sista kyrkomötesdagen. Nu är det bara ajournering, betänkandena justeras och kommer snart nog ut på nätet. Beslut fattas i november och det är då debatten är. Naturligtvis går strukturutredningens förslag igenom och nästa år kommer förslag om hur det som med nyspråk kallas "församlingar" ska samverka om begravningsfrågor. Det kallas närhet men kommer att upplevas som distans, det är jag rätt säker på.
Fokus skulle ligga på den gudstjänst som firas. När människor firar gudstjänst finns det en del de behöver ta ansvar för och det gav oss i tidens längd människor som rådslog med sin präst om församlingens liv. På avstånd fanns en biskop. Han kom med rätt långa intervaller och visiterade församlingen. Dessemellan kom kontraktsprosten. Först under 1900-talet fick vi andra former för stiftsarbete än domkapitlets. Det var då en stiftsadjunkt och en kanslist på en stiftsbyrå kunde förse församlingar med diabilder, stiftsblad och kurser. Fokus låg fortfarande på dem som firade gudstjänst. Men motrörelsen var en rörelse från sammanträdesbord till sammanträdesbord. Om nu Gustaf Wingren ska framhållas som 1900-talets store teolog är det märkligt att detta kyrkokritiska element i hans teologi inte hålls fram. Gustaf var emot kyrkopolitik som inte hörde samman med Kyrkans gudstjänst - eller med gudstjänsten i sockenkyrkan, kanske det ska heta. En del av dagens normalitet, trädde Gustaf upp emot. Sug på den karamellen!
Socialetikerna, som försåg motrörelsens politiska ambitioner med teologiska motiv, utsattes för Gustafs kritik men det är deras tankar om beslutsfattande som gav kyrkomötesreformen 1982. Den som vill roa sig med att demaskera, har en del möjligheter till sådant nöjesliv i Svenska kyrkan.
Detta sagt kan jag packa väskan för att snart nog vandra till lunch med de frimodiga kamraterna. Jesus har faktiskt uppstått och lever. Då kan ingenting vara hopplöst mer. Men det är märkligt att vi har en sammanträdeskoloss där jag som ledamot inser att de verkliga frågorna aldrig hanteras. Jag kan återkomma till detta sorgliga faktum i någon kommande bloggkria.
Varför inte låta sammanträdeskolossen samlas på sin höjd vart tionde år?
SvaraRaderaDemaskering är en intressant fråga! Är det alldeles säkert att den sk socialetiska agendan ensam står för det som genomförs, om DS analys stämmer? Kan det rent av vara så att en variant av högkyrkligheten som hör hemma i mälardalen och gärna leker en medeltid som aldrig funnits inte är en pusselbit i historien? Är alltid boven en? /Magnus Olsson
SvaraRaderaDet där får nog herr Olsson utveckla lite närmare. Jag har haft mycken kontakt med högkyrkligheten i Mälardalen, men aldrig uppfattat den vara en "variant" av annan högkyrklighet. Än mindre har jag varit med om att "leka en medeltid som aldrig funnits". Vi har f.ö aldrig "lekt den medeltid som faktiskt funnits" heller.
RaderaTack Dag för detta. I veckan gjorde vi ungefär samma reflektion kring sammanträdeskolosseriet här i prästerskapet i Linköping. Vi pratar sällan om det som hör till kyrkans liv och väsen, fira gudstjänst etc. Fast det är därför vi är präster. I stället är det byråkratin, sammanträdeskulturen som härskar. Visst behöver det vara ordning på det hela. Men priset vi betalar är högt. För högt?
SvaraRadera