Ekologiska oblater

Jag läste den ordrika insändaren om ekologiska oblater. Vi hade stor samling hela dagen så jag kunde också inse att det fanns två läsarter, dvs sätt at läsa. Den ena läste ordmassan först och undertecknarna sedan. Den andra läste undertecknarna och sa vid ett namn "det säger allt" och läste inte det andra. Detta säger en del - fast kanske mindre om den som fällde repliken. Jag hör inte till dem som tänker att en artikel blir viktigare bara för att en mängd undertecknat den.

Den teologiska invändningen mot ekologiska oblater är egentligen den, att den samtida lagiskheten slår igen. Det är inte handfasta handgrepp för skapelsen utan demonstrationskristendom. Se så förträffliga vi är genom att ta ansvar för skapelsen. Och det MÅSTE vi göra. En inbiten lutheran skiljer mellan lag och evangelium och blir förskräckt när lagens krav blir en del av sakramentsförståelsen.

I stort läser man i jubilerande Torsdagsdepressionen ett inlägg präglad en sentimental fromsinthet. Jag vill ha mer mänsklighet än så. Och demonstrationskristendomen är rätt vedervärdig. Det enda vettiga kravet är inte kravet på ekologiskt odlat utan på odling som står i bästa samklang med naturen. En belåten medelklass lägger lite extra på den ekologiska mjölken och känner präktigheten in på bara skinnet. Fattigare barnfamiljer köper den billigaste mjölken. Ingen bryr sig om det politiska problem som här avslöjas. Måste verkligen rättvis mat kosta mer? Vem har bestämt det?

Sentimentalt, ja. När de fromsinta sökte en oblattillverkare var det viktigt - LAG, alltså - att hitta någon som stod i det som kallas tradition, nämligen att det är människor som levt nära Gud som tillverkat oblater. Borta är tanken att det är det vanliga, människors arbete oberoende av fromhet, som bärs till altaret. Uppenbarligen har undertecknarna aldrig läst August Strindbergs Giftas - hur var det med fromheten hos kyrkvärdsmoran (var det väl?) som bakade oblater? Undertecknarna, de många, har inte kläm på att oblater bakades i det lokala i vårt land. Privilegiet till klostret i Monte Cassino spelade ut sin roll - och jag vet inte riktigt när det blev så. Före 1500?

Till ytternera visso förläggs nu heligheten till en mänsklig akt. Jag citerar: "Om oblattillverkare och oblatinköpare inte ser det heliga i att välja ekologiskt mjöl, är det sannolikt att kyrkan i stort inte förmedlar att det här ansvaret är viktigt." Ursäkta, men jag undrar vem idiot som sätter sitt namn under en sådan gallimatias - och ser svaret!

Men kör för ekologiska oblater. De tillverkas i Skåne. Hur ska de komma till norra Öland? Jo, det miljövänliga tåget transporterar ett paket, inslaget i miljövänligt papper, och fromma händer hanterar paketet både på inlämningsstället och vid lastningen. Till sist efter att ha färdats på järnvägen med ett tåg framfört av en GOD  lokförare (nära Gud), lastas det av.

Men hur ska paketet komma vidare? Med miljö-ovänlig bil eller lika miljö-ovänlig buss? Då skiter sig liksom det ekologiska.
Återstår ett, kyrkovaktmästare Sörman får ta cykeln och cykla de 8 milen till Kalmar och tillbaka (8 mil igen) för att på ett miljövänligt sätt bringa hem de oblater som människor nära Gud framställt. Sedan ska dessa ekologiska oblater hanteras - men då är det en vanlig syndare till präst som står där - och den bristfällige prästen tröstar på något sätt i sammanhanget! Allt är inte perfekt.

Nu har jag inte närmare gått igenom kyrkvaktmästare Sörmans problem på cykelturen. Inte detta att han ska trängas med bilisterna, inte detta att han nog inte får cykla över Ölandsbron utan måste ta cykelbåt, inte detta att han ska cykla 160 km och detta tar sin tid (med med lite ignatiansk meditationsmetod under cykelfärden kan han på kuppen bli freds- och/eller miljöarbetare). Problemet är ett annat. Han cyklar i det öländska landskapet, cyklar förbi Bengts kameler i Alböke efter att ha njutit av anblicken av Anna-Karins får norr om Södvik - båda är kyrkvärdar i sina församlingar - när han får se en hoper nötkreatur. Då minns han deras gasutsläpp. Det är kornas fisande som tar död på Moder Jord. Kyrkvaktmästare Sörman närmast bedövas av denna insikt. Vad är det för mening med att cykla i miljöns tjänst så länge vi inte slagit ihjäl korna och ungdjuren, tänker han. Vänder hemåt igen och anrättar sig en ekologisk morot.

Kyrkvaktmästare Sörman anförtror sin själs bekymmer - bekymret att kor får leva - till prästen, syndaren vid altaret, som kan misstänkas ha ett stycke väg kvar innan han lever nära Gud. Och prästen ser förstående ut. "Kunde vi kanske göra som vanligt och klimatkompensera, dvs betala till något för att vi är osäkra i våra samveten?" Kyrkvaktmästaren skiner upp, men mulnar igen: "Är det inte den avlatshandel vi lutheraner tar avstånd från?" Prästen ser förvirrad ut. Ärkebiskopen och hans entourage ägnar sig ju åt sådant. Kan det vara fel då? Prästen skiner upp: "Nästa gång jag får träffa Wejryd ska jag fråga vart klimatkompensationspengarna går. För allt kan väl inte vara en gigantisk bluff, sentimentala fromsinta ord i stället för politisk praxis? Man kan väl lita på de kristna? De är väl normalt kloka i alla fall?"