fredag 7 september 2012

Ekologiska oblater

Jag läste den ordrika insändaren om ekologiska oblater. Vi hade stor samling hela dagen så jag kunde också inse att det fanns två läsarter, dvs sätt at läsa. Den ena läste ordmassan först och undertecknarna sedan. Den andra läste undertecknarna och sa vid ett namn "det säger allt" och läste inte det andra. Detta säger en del - fast kanske mindre om den som fällde repliken. Jag hör inte till dem som tänker att en artikel blir viktigare bara för att en mängd undertecknat den.

Den teologiska invändningen mot ekologiska oblater är egentligen den, att den samtida lagiskheten slår igen. Det är inte handfasta handgrepp för skapelsen utan demonstrationskristendom. Se så förträffliga vi är genom att ta ansvar för skapelsen. Och det MÅSTE vi göra. En inbiten lutheran skiljer mellan lag och evangelium och blir förskräckt när lagens krav blir en del av sakramentsförståelsen.

I stort läser man i jubilerande Torsdagsdepressionen ett inlägg präglad en sentimental fromsinthet. Jag vill ha mer mänsklighet än så. Och demonstrationskristendomen är rätt vedervärdig. Det enda vettiga kravet är inte kravet på ekologiskt odlat utan på odling som står i bästa samklang med naturen. En belåten medelklass lägger lite extra på den ekologiska mjölken och känner präktigheten in på bara skinnet. Fattigare barnfamiljer köper den billigaste mjölken. Ingen bryr sig om det politiska problem som här avslöjas. Måste verkligen rättvis mat kosta mer? Vem har bestämt det?

Sentimentalt, ja. När de fromsinta sökte en oblattillverkare var det viktigt - LAG, alltså - att hitta någon som stod i det som kallas tradition, nämligen att det är människor som levt nära Gud som tillverkat oblater. Borta är tanken att det är det vanliga, människors arbete oberoende av fromhet, som bärs till altaret. Uppenbarligen har undertecknarna aldrig läst August Strindbergs Giftas - hur var det med fromheten hos kyrkvärdsmoran (var det väl?) som bakade oblater? Undertecknarna, de många, har inte kläm på att oblater bakades i det lokala i vårt land. Privilegiet till klostret i Monte Cassino spelade ut sin roll - och jag vet inte riktigt när det blev så. Före 1500?

Till ytternera visso förläggs nu heligheten till en mänsklig akt. Jag citerar: "Om oblattillverkare och oblatinköpare inte ser det heliga i att välja ekologiskt mjöl, är det sannolikt att kyrkan i stort inte förmedlar att det här ansvaret är viktigt." Ursäkta, men jag undrar vem idiot som sätter sitt namn under en sådan gallimatias - och ser svaret!

Men kör för ekologiska oblater. De tillverkas i Skåne. Hur ska de komma till norra Öland? Jo, det miljövänliga tåget transporterar ett paket, inslaget i miljövänligt papper, och fromma händer hanterar paketet både på inlämningsstället och vid lastningen. Till sist efter att ha färdats på järnvägen med ett tåg framfört av en GOD  lokförare (nära Gud), lastas det av.

Men hur ska paketet komma vidare? Med miljö-ovänlig bil eller lika miljö-ovänlig buss? Då skiter sig liksom det ekologiska.
Återstår ett, kyrkovaktmästare Sörman får ta cykeln och cykla de 8 milen till Kalmar och tillbaka (8 mil igen) för att på ett miljövänligt sätt bringa hem de oblater som människor nära Gud framställt. Sedan ska dessa ekologiska oblater hanteras - men då är det en vanlig syndare till präst som står där - och den bristfällige prästen tröstar på något sätt i sammanhanget! Allt är inte perfekt.

Nu har jag inte närmare gått igenom kyrkvaktmästare Sörmans problem på cykelturen. Inte detta att han ska trängas med bilisterna, inte detta att han nog inte får cykla över Ölandsbron utan måste ta cykelbåt, inte detta att han ska cykla 160 km och detta tar sin tid (med med lite ignatiansk meditationsmetod under cykelfärden kan han på kuppen bli freds- och/eller miljöarbetare). Problemet är ett annat. Han cyklar i det öländska landskapet, cyklar förbi Bengts kameler i Alböke efter att ha njutit av anblicken av Anna-Karins får norr om Södvik - båda är kyrkvärdar i sina församlingar - när han får se en hoper nötkreatur. Då minns han deras gasutsläpp. Det är kornas fisande som tar död på Moder Jord. Kyrkvaktmästare Sörman närmast bedövas av denna insikt. Vad är det för mening med att cykla i miljöns tjänst så länge vi inte slagit ihjäl korna och ungdjuren, tänker han. Vänder hemåt igen och anrättar sig en ekologisk morot.

Kyrkvaktmästare Sörman anförtror sin själs bekymmer - bekymret att kor får leva - till prästen, syndaren vid altaret, som kan misstänkas ha ett stycke väg kvar innan han lever nära Gud. Och prästen ser förstående ut. "Kunde vi kanske göra som vanligt och klimatkompensera, dvs betala till något för att vi är osäkra i våra samveten?" Kyrkvaktmästaren skiner upp, men mulnar igen: "Är det inte den avlatshandel vi lutheraner tar avstånd från?" Prästen ser förvirrad ut. Ärkebiskopen och hans entourage ägnar sig ju åt sådant. Kan det vara fel då? Prästen skiner upp: "Nästa gång jag får träffa Wejryd ska jag fråga vart klimatkompensationspengarna går. För allt kan väl inte vara en gigantisk bluff, sentimentala fromsinta ord i stället för politisk praxis? Man kan väl lita på de kristna? De är väl normalt kloka i alla fall?"

17 kommentarer:

  1. Oblater kan väl bakas ekologiskt eller enbart logiskt! Symbolen fungerar ändå!
    Men prästerskapet som har olika "måsten" skulle säkert fungera även om det var en kvinna som leder Mässan. Fungerar teologin inte lika bra
    under sådant förhållande?
    Testa logiken.

    SvaraRadera
  2. "En av våra synder i dag är att vi ger den egna och den kollektivt konstruerade egoismen allt större makt", står det i artikeln. "En av"? Det som beskrivs är ju själva grundsynden ('arvsynden' om man så vill), som leder till all annan synd!

    Någon tanke om att synd behöver bekännas och bes om förlåtelse för finns inte. På lagiskt/fariseiskt sätt handlar det om i stället göra goda gärningar.

    En text som med jämna mellanrum talar 'brustenhet' brukar f.ö. inte vara värd att ta på så stort allvar. Det blir mest religiöst brus.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan på en punkt hålla med dig:

      Att bara tala UPA om "brustenhet" saboterar möjligheten att tala om (personlig) synd, skam och skuld - och på så sätt finna försoning, förlåtelse och befrielse. (givetvis i/efter/inför lämplig bot)

      Däremot tycker jag att nattvarden som ett stressigt "drive-through"-köande under ständig musik och rädslan att tappa den intinkterade oblaten känns som ett större problem än gluten, ekologi och alkoholfritt vin. Så har jag att välja en ekologisk glutenfri druvjuice-nattvard vid högaltaret eller en glutenknaprig oblat doppad i Madeira under köande så vet jag vad jag väljer:

      Våra mjuka knäfall med möjligheten att i tystnad känna närheten till Gud och friden i sakramentet; minnet av skärtorsdag -> påskdag och friheten att få knäfalla i glad tacksamhet inför universums härskare axel mot axel med levande och döda vill jag inte missa.

      Broder Anonymus

      Radera
  3. Så kallad ekologis odling är bara hyckleri. Det konventionella jordbruket är precis lika "ekologiskt". Det finns så mycket regler och restrektioner kring bekämpningsmedel idag att användning av dessa inte belastar miljön.

    Att man inte vill använda konstgödning är oansvarigt. Naturgödsel räcker inte till för alla åkrar, särkilt inte om vi alla ska bli vegetarianer!

    Ekologisk odling är en lyx som man kan roa sig med i välbärgade medelklassmiljöer men som skulle leda till massvält om det tillämpades i stor skala. Jag väljer medvetet bort den ekologiska mjölken eftersom jag inte vill vara en del av detta skrymteri. Likadant med oblater.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hyckleri och hyckleri.

      Olika miljömärkningar förmedlar en tillhörighet och trygghetskänsla och inlemmar konsumenten i hens:) identitet. Liksom varumärken i övrigt, f ö.

      Vi betalar sedan någon generation för märket, knappast för varan...

      Per S

      Radera
  4. Själv är bästa dräng..

    Ett gammalt ordspråk. Varför tillverkar inte varje församling sina egna oblater? Det gjorde man förr. Det finns säkert uppe på våra kyrkvindar gamla oblatjärn från dazumal. Damma av dem och sätt igång och baka bara. Säkert en rolig uppgift för någon grupp i församlingen som skulle känna detta som något roligt och meningsfullt. Kanske blir det också ett lyft för synen på nattvarden. Inget mystiskt med det hela. Man gör det själv, väljer det mjöl man vill ha. Och tänk så miljövänligt det blir. Man får då säkert ett diplom från självaste Svea rikes ärkebiskop. Bara det. Och man slipper släppa iväg en kyrkvaktmästare att cykla 16 mil. Han har säkert viktigare saker att sköta och dessutom blir det väldigt dyra oblater.

    "Präst från Skara stift"

    SvaraRadera
  5. Baka brödet själv så slipper ni fundera.

    SvaraRadera
  6. Kyrkan är en spegel av världen. Vad som rör sig i världen rör sig i kyrkan. När världen kör i diket, gör kyrkan likaså. Kanske något senare - kanske en halv generation? - och något mera försiktigt, men dock.

    Profeter blir sällan poulära. SvK kan knappast anklagas för att uppvisa profetisk ande. Varför är då följaktligen inte Svenska Kyrkan poppis?
    Det måste bero på den där Sandahl och hans sort. Kasta ut dem snarast, innan hedningarna helt slutar betala till apparatchniki och nomenklatura i det svenskkyrkliga!

    Per S

    SvaraRadera
  7. Är Anna-Karins båda får kyrkvärdar?

    Leif

    SvaraRadera
  8. Så går det när högkyrkligheten blev norm, det börjar med mässor i tid och otid, fortsätter med pontifikalmässor och lila skjortor, så avlöses det med torgmanifestationer osv. Som man bäddar får man ligga. Biskop keijser i skara som vägrade deltaga i biskopsmöte för att han ogillade överbyggnad till stiften fick rätt. Högkyrklighet, högkyrklighet light och ny högkyrklighet har avlöst varandra så den här utvecklingen till " tugga och svälj" kan vi tacka Gunnar Rosendal för. Så går det när tuggeriet blir tro och passionspredikningar avskaffas. Formerna består. Att sedan biskopar i pension säger det de inte vågade när de var i tjänst belyser det faktum som är idag då biskopsämbetet efter kyrkan skiljts från staten abidikerat från andligt ledarskap till förmån för de makter som i vår tid möts i sin envig med bloggar, smedjor och annat, medan stigens människor får smalare och smalare väg att gå innan de krossas under makterna. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  9. bengt-olof klasson7 september 2012 kl. 16:57

    Vilket trams har inte Kyrkan större problem än hur oblaterna är bakade.Man tar sig för huvudetoch tänker vad är det för folk som orka bry sig om en(skitsak) när kyrkbänkarn gapa tomma

    SvaraRadera
  10. Förra gången vi diskuterade oblater hos dig, Dag, så menade man ju att dessa inte fick vara glutenfria och vinet inte alkoholfritt.

    Tyvärr är vi nog alla del i samma detaljkristendom, vilket är lätt när vi absolut känner att vi måste hålla på substans och inte bara åminnelse.

    När Nattvardsväckelsen kom vinnlade man sig ju just om detaljer (mest på gott :-) ) och detta har givetvis sen bara fortsatt. Tyvärr som i Life of Brian följer ena halvan Brians sandal och den andra Brians obsidiankrus.

    Att endast ekologiska oblater skulle vara heliga känns överdrivet, men för bara några år sen var ju glutenfria oblater "omöjliga" men läggs nu andäktigt i var mans mun. Vi får väl se.

    Broder Anonymus

    SvaraRadera
  11. Varför denna onödiga debatt? Jag vet att man i koncentrationslägrens svett, köld och pina firade nattvard med tidningspapper och vatten... Varför denna onödiga diskussion om nattvarden. Om det skall vara en kanna här eller en ask där...Det handlar om Kristi närvaro i nuet och för MIG (obs pronomen), i bröd (om man hade sånt, ekologiskt eller inte) och vin (om man hade sånt till reds)... Kristus går genom tid och rum. Och Han finner beredvilliga hjärtan utmed hela vägen. Han bryr sej nog inte om våra liturgiska apparater. Om jag skulle ha fel färg på mässhaken eller skulle glömma att elevera eller inte. Eller om jag inte hade någon skrud alls... Gud är här tillstädes. Så tror jag efter att vara i Herrens tjänst i 33 år. Jag skulle fira nattvard i en s.k. arbetarlägenhet, jag som hade ett så fint efternamn, "pastor Gardemeister ska komma", hette det på gården... Jag kom. Jag hade bröd och vin och allt med mej i den svarta lådan. Höll ett fint (tyckte jag då) skriftermål... "Vill du att jag ska läsa nåt som du tycker om?" Jag tänkte på Härlig är jorden eller I denna ljuva, jag var så barnslig (25 år gammal i prästrock och stärkt elva)... Hon sa, hon talar till mej fortfarande: Jag vill läsa och höra: "O Jesu det blodet som talar så milt, Ditt blodet som från korset flöt neder, Giv att det på mig ej må bliva förspillt. På dig jag förtrör och beder: Gud vare mig syndare nådig." - Duken var inte viktig den gången. Inte kalkens material heller - consecrata...
    Christer Gardemeister, Teol.doktor, komminister i Huskvarna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Käre Christer!
      Jag blev rörd när jag läste ditt möte med kvinnan i detta arbetarhem. Och jag tänkte: Skulle någon 25-årig nyprästvigd idag kunna få uppleva detta? Jag tror inte det. Så sekulariserat har vårt land blivit. Det finns inte ens några "sista mohikaner" kvar nämligen. Men låt oss hoppas att det kan bli så igen, så småningom.

      "Präst från Skara stift"

      Radera
    2. Om man vill uppleva sådana nattvardsgångar idag går det utmärkt att söka sig till Stockholms södra förorter! Det finns ganska gott om sådana där. Inte alldeles ovanligt är att finna en äldre kvinna uppvuxen i Mark, Kind eller Bohuslän, som kallar på präst. Kvinnor födda mellan 1915-1930 och konfirmerade på västkusten. Frekvensen av dop av barnbarnsbarn till gamla småländska och västkustprostar är heller inte helt ovanligt och då kan man rent av springa på en äldre dam som berättar att hon som barn suttit i knäet på sådana som minnestecknades för femtio år sedan. /Magnus Olsson som så sent som i våras vid hembesök fick konfirmandanteckningar från ca 1910 från konfirmationdundervisning i Seglora i Mark.

      Radera
  12. Apropå oblater och gluten. Jag har nyligen läst en bok, Brödberoende av hjärtläkaren William Davis. Den är värd att läsa för alla som bryr sig om sin hälsa men det jag tänkte ta upp här är en annan sak som framkommer i boken, nämligen att vetet förändrats så mycket de senaste 50 åren, bl.a. med avseende på glutenhalt, att det knappast kan jämföras med det som åts tidigare.

    Det första vilda vetet som människan åt var enkorn, populärt ca 3 300 år f Kr. Detta korsade sig sedan med ett vilt gräs och emmervetet uppkom. Enligt författaren var detta förmodligen det vete som fanns på Moses tid. Vetet förändrades sedan gradvis men inte mycket förrän genforskarna började laborera med det i mitten av 1900-talet, allt i syfte att få större skördar. Så frågan är hur mycket dagens oblater egentligen motsvarar brödet på Jesu tid. Kanhända borde nattvardsbrödet bakas på enkornsvete eller någon annan ”gammal” sort. Det skulle antagligen glutenintoleranta tåla.

    Och att baka nattvardsbrödet på gammalt vete är faktiskt möjligt! I Massachusetts finns Elisheva Rogosa som arbetat tio år i Mellanöstern för ett jordanskt, israeliskt och palestinskt genbanksprojekt med att samla in utrotningshotade, gamla vetesorter. Henne hittar man här: http://www.growseed.org/
    Bokens författare beställde själv ett kilo enkornsvete av Elisheva Rogosa och bakade ett intressant bröd.

    Se här. En affärsidé för någon driftig person: Nattvardsbröd som på Jesu tid på jorden!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Apropå ekologiskt och debatten om elementen: Jesus lär ju ha använt ekologiskt odlat vete - så vad väntar vi på? Det blir väl inte sämre för att andra argumenterar för det av andra anledningar? När det gäller priset så är det dyrare att producera ekologiskt bl a därför att det krävs mer jordbearbetning och mekanisk ogräsbekämpning, samt att skördarna per hektar är något lägre. Dessutom är kraven på djuromsorg högre. Ingen GMO tillåts osv. Men att vi inte skulle kunna leva på ekologiskt allihop stämmer inte. FN menar att vi skulle klara matkrisen om vi slänger mindre och äter mindre kött. Båda dessa faktorer påverkas av billig mat - lite ekologiskt kött eller mer konventionellt för samma pengar ger minskad konsumtion vid ekologisk sådan!!

      Radera