Det milda vanvettet

Ibland ges de hialösa beskrivningarna av tillvaron och tacksamt tar man förstås emot dem. De eggar fantasin eller känslolivet, rätt likgiltigt vilket.

Jag struntar i herr Tramsbyxa för stunden bara jag fått återge hans precisering vid Världens fest i Malmö att teologi handlar om maktanalys. Kyrkans uppdrag är att urskilja vem som har makt och vem som är maktlös och solidarisera sig med den senare i kampen för mänsklig upprättelse. Nu måste väl ändå en precisering till? Maktlöshet är inte säkert lika med rätt lika lite som makt är rätt. Skulle man alltså t ex vara emot nazisterna från år 1933-maj 1945 men för nationalsocialism därefter? Obstridligen handlade det politiska programmet om mänsklig - Tysklands - upprättelse. Kunde man inte helt enkelt säga något annat än herr Tramsbyxa - nämligen att teologi i grunden handlar om Gud?

Nu har jag på flera rader struntat i herr Tramsbyxa, som ni märker. Låt oss övergå till Svenska kyrkan utan att förlora Världens fest ur sikte. Vi läser Ewa Lindqvist Hotz på Seglora Smedja.

"Det finns många olika berättelser om Svenska kyrkan. Till de allra vackraste hör tveklöst den som förmedlades under Världens fest i helgen. När Svenska kyrkan med biskop Antje Jackelén och ärkebiskop Andersv Wejryd i spetsen bjöd dryga tre tusen deltagare från hela landet på globalt kalas var det i form av generöst gästabud med gäster och föreläsare från världens alla hörn." Den röda tråden  var "berättelse om kyrkan som ett sammanhang för vidgade livshorisonter och perspektiv, som en öppen gemenskap som inspirerar till liv i mångfald i både andlig och samhällelig bemärkelse, som en mylla för det mod som krävs när människans och skapelsens värdighet hotas."
Man noterar artikelns slutord: "Festen var världens. Inte kyrkans", även om den vackraste berättelsen om kyrkan inte hör till historien utan kommer oss till mötes från framtiden. "Framtidsberättelsen om kyrkan vilar på insikten om att vår egen och vår kyrkas delaktighet i Guds mission för världen i grunden handlar om att värna och verka för ett gott samhälle för alla."

Berättelsen kunde förstås mot bakgrund att pastor Ewa Lindqvist Hotz kommer från Värmland och en värmlänning kan inte riktigt skilja mellan det som var och det som kunde ha varit. Men skulle också kunna förstå pastorns framställning som ett uttryck för hur Svenska kyrkan får en viktig roll som ideologiproducent.

Det handlar uppenbart mindre om Gud och helgelse och mer om demokrati och mänsklig värdighet - och det är ett problem. "Social gospel" var en i USA aströmning som kom ur de reformerta leden och blir, som bäst, viktiga markörer och påminnelser men som sämst blott och bart ideologi. På Facebook skrev en kyrkoherde att han i Malmö saknade psalmen "Låt mig få höra om Jesus", vilket jag uppfattar vara mer en längtan efter Jesus i sammanhanget än psalmen.

Generöst var säkert gästabudet. Fortfarande finns pengar. Och kollekten blev ungefär 66 000:- på dryga 3000 gudstjänstfirare. Vad kostade festen och vad omsatte den? Ska man räkna transporter, mat, logi, kostnader för festutrymmen, medverkande, kringutrustning, arbetstid och löner så vågar jag inte här demonstrera mina matematiska ofärdigheter, men mer än 66 000:- blir det för 3500 deltagare, siffran som uppgavs. Men solidaritet måste få kosta, det fattar alla och varför bli snål när det handlar om den mylla varur mod gror.

I valet mellan vackra berättelser om Svenska kyrkan och den handfasta verkligheten, ter sig ändå verkligheten mer lockande. Trots allt. I valet mellan Selma Lagerlöf och August Strindberg väljer jag Strindberg. Och fest? I går kväll var det en liten råbiff med tillbehör. Det känns alltid bra att lura el-bolagen på den förtjänst de skulle haft om man stekt.