Den ryska ortodoxa kyrkan underkänner numera Svenska kyrkans och Danska folkekirkes dop - efter beslutet om enkönade vigslar. Nyheten fanns i går i Kristeligt Dagblad. Jag har suttit på stiftsstyrelsesammanträde och inte hunnit kolla om svenska medier haft något om detta förfärande bakslag. Ekuemniskt befinner vi oss nu hundra år och lite mer bakåt.
När jag besinnat mig något, insåg jag att våra militära stridskrafter är alltför begränsade. Annars hade vi haft ett gyllene ögonblick att svara på denna ecklesiastiska krigsförklaring och hämnas Poltava. Jag insåg - och vi varnade för - ekumeniska problem med kyrkomötesbeslutet. Men jag hade inte kunnat förstå att en stor kyrka skulle säga att Svenska kyrkan inte längre har med Guds rike att göra. Det smärtar. Jag tror det är fel men jag vet att situationen är allvarlig. Det handlar då inte om några som vill gifta sig ortodoxt i Ryssland och nu ska döpas om. Det handlar om det ekumeniska bakslaget och det kraftfulla underkännandet, sakfrågor att ta på djupaste allvar och inte förklara bort. Nog fattar jag att vi kommer att få höra förklaringar som ska minimera det som nu sagts - men det går jag inte på.
Om den ryska ortodoxa kyrkan kan något sägas. Först att just denna kyrka borde begripa att en kyrka kan hamna i rövarhänder och nödgas fatta politiskt betingade beslut utan att detta har med det troende folket att göra.
Därefter att också en stor kyrka med 90 miljoner medlemmar kan förfalla till sektens beteende. Det ska, trots allt, mer till för att nullifiera en annan kyrkas dop, mer av den förmaning och tillrättavisning som föregår en sådan åtgärd. Av det har vi intet sett eller hört.
Det tredje kanske är att den ryska ortodoxa kyrkan, med sina goda förbindelser med makten i en stat som väl måste uppfattas vara avsevärt korrumperad, ska passa sig och inte använda maktpositioner - för det var ju sådana positioner som gick förlorade år 1917, när det troende folket fick betala det höga priset för kyrkoledningens nära förbindelser med tsar och stat. Det ekumeniska sammanhanget kan just för denna kyrka visa sig vara väldigt värdefullt både på kort och lång sikt. En kyrka ska inte sitta i Putins knä. Även om Putin efter viss träning lärde sig göra rätt snygga korstecken...
Vad ska Svenska kyrkan göra? Om ryssarna bryter förbiundelserna med oss på grund av vigselbeslutet kan man kanske sitta still i båten. När motsättningarna eskaleras och styr in på vår kyrkas heliga handlingar så styr de in i prästhjärtan och in i församlingarnas liv. Då är det tid att se till att vi får till stånd samtal om oenigheterna i vart fall. Och någon kanske någon gång skulle fråga om de möjliga konsekvenserna av beslutet redovisades korrekit för kyrkomötet.
I detta läge kan man faktiskt vara mot både den ryska ortodoxa kyrkan och Svenska kyrkan just därför att man tänker större om Kyrkan och Kyrkans enhet.
Lysande kommentar! (Jag har väl varit tillräckligt kritisk mot bloggaren - och han mot mej och EFS - för att instämmandet inte ska betraktas som fjäsk?). Det är ju inte för att vi är okritiska mot ortodoxa kyrkor och östeuropeisk de facto-statskyrklighet och/eller homofobi som vi båda ser det som nu händer som ett förfärande bakslag. Men i den mån vi har något att lära t.ex. rysk-ortodoxa kyrkan (förutom det den har att lära oss) komprometteras det ju allvarligt av vår egen de facto-statskyrklighet (eller ska vi säga att Svenska kyrkan blev kommunaliserad istället för fri?) och vår egen queer-teologi (förklaringen till att det enligt ärkebiskopen inte finns någon specifik vits med att ha en mamma är alltså att även vissa pappor, fortfarande enligt ärkebiskopen, kan föda barn!).
SvaraRaderaKyrkoledningens särläror blir nu så absurda att de i grunden misskrediterar även de vettiga delarna av kyrkans hbt-arbete (jo, de finns, i asylfrågan t.ex.) och jämställdhetsarbete ö.h.t. (t.ex. den aspekt av 1958 års ämbetsreform som innebar vidgat utrymme för kvinnors nådegåvor i gudstjänsterna).
Ja när det fattas beslut i "världen" för kyrkans räkning kan det inte bli annat än tokigt. Väntar på den dagen då troende rakryggade vågar stå för det de tror på...även när det "kostar"...Gamla tiders väckelse förkunnare hade den insikten att det behövdes en "Jesuscentrering" inte i församlings hänseende i första hand utan i människors hjärtan...Vad har prio ett i våra hjärtan? Festen på lördag? Vinet och osten...familjen? Pengar? Makt? Status? Bitterhet? Självömkan?
SvaraRaderaMänniskors frälsning? Jesus återkommelse? Vilket ansvar har var och en av oss som tror? Att ingen går förlorad den dagen Jesus kommer tillbaka? Är vi lata tjänare? Är vi goda tjänare? Är marken i våra hjärtan hård?
Vad säger vi? Sänd mig? Nej jag har inte tid, kan inte någon annan ta det? Det är väl ändå inte vårt bekymmer?
Vad är vårt ansvar?
Vad tycker Jesus den dagen vi står inför honom?
Charlie
Bra frågor! Kyrkans folk borde gå i täten!
RaderaRädsla är en stark kraft, den vill när den tappar fotfästet, gärna demonisera den som avviker. Det är enklast så. Ekumenik eller samförstånd är en långsam process, motsatsen en snabb. Oavsett om sakfrågan är faktisk eller ej så är väl olikhet bland det svåraste att överbrygga när utgångspunkterna är radikalt olika. Rädda lärjungar i alla kyrkor värnar det trygga välkända och skyr det som inte kan förstås. Så skapas bekymmer, det söndagens text varnade för " gör" er inte bekymmer utan lägg fram de ni har, vänd och vrid på dem, sök inte undkomma dem genom att skapa andra, tänk inte på vad ni skall äta , ät! Tänk inte på vad ni skall dricka, drick! Tänk inte på vad ni skall ha på er, klä er! Visst ifrågasätt det ena eller det andra, gärna! Men ifrågasätta dopet, iklädandet och dess konsekvens mat och dryck , är märkligt! Validitetsfrågan dyker upp, tar sin attack, som set inte räckte att tacka nej till festen. Säg gärna upp kontakten men förbanna inte, välsigna! /Magnus olsson
SvaraRaderaJag försöker följa vad som händer kyrkligt i Ryssland, men har inte sett något om ett sådant beslut betr. svenska/danska dop. Vad säger egentligen den citerade prästen i Kristeligt Dagblad? (Hela artikeln kan inte läsas gratis på nätet.)/Paul
SvaraRaderaF.ö.: Att inte erkänna vår kyrkas dop p.g.a. just äktenskapsfrågan känns kanske inte helt adekvat, även om det givetvis är högst remarkabelt att vår kyrkas ledning och ärkebiskop Wejryd inte längre ser någon särskild vits med att ha en pappa - inte med att ha en mamma för den delen; en extramamma resp. extrapappa går precis lika bra - eller med de klassiska, biologiska könsbegreppen (nu när Wejryd tror att även vissa män kan föda barn!!!!!).
SvaraRaderaDet VERKLGIT uppseendeväckande är väl att vi haft en ärkebiskop som i bl.a. "Samtal om Gud" och "Jag har inte sanningen - jag söker den" givit uttryck för en tro som knappt är klart teistisk, mycket mindre kristen och allmänkyrklig, och absolut inte evangelisk-luthersk. Lägg därtill den allt otydligare dopteologin och -praxisen och kyrkoledningens oförmåga att ta tydligt avstånd från såväl John Shelby Spongs som Ulla Karlssons teologi, så är det väl inte att undra på om andra kyrkor börjar se Svenska kyrkans som obotligt heretisk, av samma typ som "Liberala katolska kyrkan" och andra rätt obskyra samfund och sekter.
(Synd att Ragnar Persenius i sitt efterlängtade herdabrev "Längtan möter närvaro" inte förmår ge skarpare signaler här - eller någon alls i äktenskapsfrågan - även om K-G Hammar får en mild släng i referatet av den 10 år gamla s.k. Jesusdebatten. Stiftschefen, just nu på visitation i Alfta/Ovanåker, känns faktiskt inte riktigt närvarande i den allt mer akuta kyrkokrisen och legitimerar på något sätt genom det goda han faktiskt gör och skriver - mycket är gripande! - en kyrkoledning som i viktiga avseenden skämt ut vår kyrka kapitalt).
Mycket bra formulerat, och ja, nog finns det många skäl för en sann Kristi kyrka, att tydligare visa sin oro för den väg som SvK tycks ha valt. Ironiskt att just den ryska ortodoxa kyrkan är kritisk - en kyrka som under en lång valt att byta Gud mot Putin.
RaderaVänta lite' nu! Jag har varit i kontakt med en av Moskva-patriarkatets präster i Sverige, och han känner inte till någon ändrad policy. Han säger att: "den Ryska Ortodoxa Kyrkan erkänner självfallet dop som har blivit förrättade inom den lutherska kyrkan. Denna princip grundar sig på att den lutherska kyrkan har rätt begrepp om Treenigheten och döper i Fadern, Sonens och den Helige Andes namn...Vi tar fortfarande emot lutheraner genom myrrhasmörjelse."
SvaraRaderaTill saken hör att detta är en princip och en bedömning som inte kan ändras utan beslut på mycket hög nivå (kanske rentav ett lokalt kyrkomöte). Ett sådant beslut skulle i så fall ha blivit kungjort offentligt via officiella kyrkliga kanaler - inte i en intervju med en enskild präst.
Jag fortsätter att försöka kolla direkt i Moskva vad som ligger bakom denna "nyhet". Men det kan ta tid - just nu är det midnatt där, och i morgon är det en kyrklig helgdag, då de "officiella" funktionerna är stängda.../Paul
Ta detta till varning. Låt inte sprickan mellan kyrkorna vidgas ytterligare. Återvänd till den kristna/kyrkliga hållningen i denna och i andra frågor för enhetens skull. Joh 17: 21
SvaraRaderaHär ser vi konsekvenserna av den stolta upphöjda gnosis som ständigt plågar och förkrymper svenska kyrkan.
SvaraRaderaDet är ett drastiskt beslut som den Ryska Ortodoxa Kyrkan har tagit.
SvaraRaderaEtt drastiskt beslut vore också att avkraga alla biskopar och präster som inte lever upp till det som de en gång har lovat i sin prästvigning.
Hur skall det gå med den Svenska Kyrkan? Kristi Kyrka kommer att bestå!
Det är bra du kollar källorna, Paul! Själv hoppas jag ju att jag (döpt 1970) inte ska räknas som odöpt av ryssarna. Men helt klart har rysk-ortodoxa kyrkan redan tidigare markerat synnerligen skarpt mot Svenska kyrkan (känner bäst till de brutna kontakterna med Lule stift), och det här ligger ju s.a.s. i "vägens riktning". Och jag utgår från att talespersonen får sparken om han sagt sånt här utan stöd i rysk-ortodoxa kyrkans ledning.
SvaraRaderaJag önskar hursomhelst att några av stiftscheferna (själv vädjade jag till Persenius och hoppades på Hagberg och Stiglund) hade vågat ställa förtroendefråga 2009 och alltså ställa sina platser till förfogande vid ett kyrkomötesbeslut som enligt dem själva stred så klart mot Bibeln och kyrkans bekännelse. I bästa fall hade det fått kyrkomötet på bättre tankar - det skulle i varje fall ha stärkt oppositionens ställning enormt - och om inte hade stiftscheferna i alla fall genom sin avgång visat sej vara biskopar och sluppit historiens dom (Guds dom är det inte min sak att säga något om). För att inte säga historiens flabb.
Nu stannar de och administrerar deformen utan att vad det verkar leda någon kamp för äktenskapets återställande i Svenska kyrkan - eller för ett meningsfullt reformationsjubileum 2017. Som naturligtvis bör innehålla en ny reformation - behovet är verkligen inte ett dugg mindre i svenska kyrkan 2017 än i påvekyrkan 1517.
Det knakar ändå i fogarna: många ortodoxa kyrkor och försanmlingar erkänner Svenska kyrkans dop bara efter prövning från fall till fall och andra inte alls. Det är i sig inte så konstigt: den ortodoxa kyrkan kan inte gå i god för vad som görs utanför dess gränser, så man har en generell policy, men den kan ändras och göras undantag från. Hur det än förhåller sig med Moskvapatriakratet, så har vi från ortodoxt håll generellt allt svårare att känna igen Svenska kyrkan och liknande som kristna kyrkor. Ryska kyrkans "utrikesminsister", metropolit Hilarion -som hälsat på i Sverige flera gånger- har ivrigt varnat för denna djupnande spricka och särskilt nämnt Svenska kyrkan i de sammanhangen -inte för att vara fientlig utan av osmorg, därför att detta verkligen är en förfärande utveckling. Det är bra att Dag tar upp saken.
SvaraRaderaf Mikael Liljeström
Och nej, Staffanw den ryska kyrkan har givetvis inte bytt ut Gud mot Putin! Förhållandet mellan statsmakten och kyrkan i böstkyrklig tradition generellt är annorlunda än i väst,där den medeltida striden mellan kejsarmakt och påve bestämt mönstren. I öst vet man från början att staten och kyrkan bör stödja varandra, utan att detta betyder. att den ena "sväljer" den andra. FÖrhållandet mellan stat och kyrka i Ryssland idag liknar inte, och KAN självklart inte likna hur det var udner tsartiden. Sedan kan man vara kritisk till hur samarbetet ser ut: sårskilt om man vet lite mera än det som står i svensk dagspress.
SvaraRaderaf Mikael Liljeström