Ett dejligt land

Från Världens fest i Malmö är det inte långt till Danmark, som ni vet. Där ska man hitta en ny form för relationen kyrka-stat och kyrkoministern Manu Sareen (R) har dragit ihop ett gäng på tjugo personer för att fundera. Det skapade frustration hos "kirketjenere, gravere og organister", läser jag efetrsom ingen från deras respektive skrå är med blande de tjugo. Kyrkoministern svarade att saken nu gäller framtida strukturer och med frågor om ekonomin på stiftsplan och nationell nivå, inte om arbetsmiljö eller arbetsförhållanden.

Den danska kritiken är intressant av två skäl, tycker jag. Först detta att fackförbunden dömer ut menighetsråden/kyrkoråden som arbetsgivare. Där sitter glada amatörer, men arbetsmiljön är viktigare än att just sådana ska sköta den, menafr alltså "kirketjenere, gravere og organister", som vill att den kyrkliga personalen ska anställas på en nivå högre upp. Flemming Ibsen, en okänd vän, menar att kyrkoråden inte kan hantera både de kyrkliga frågorna och rollen som arbetsgivare. "Det fungerer simpelthen ikke" och när då arbetsmiljö blir dålig, spiller det över på det kyrkliga livet. "Smitter", säger Flemming. De problem danskarna talar om är vi kanske inte helt främmande för. Men om Flemming har rätt och det simpelthen inte fungerar i Danmark, varför ska vi då envisas med att tro att det fungerar i Sverige?

Ändå är denna första fråga inte min svåraste. Den andra frågan handlar om mentalitet. Här ska nu den danska folkkyrkan efter många varv börja vandringen mot nya relationer. Det dröjer inte många timmar efter det att en kommitté tillsatts för att tänka principer förrän intressegrupperna formerar sig för att slå vakt om sina egna intressen. Som påpekats: När elektrifieringen påbörjas, organiserar sig Gaslykttändarnas förbund. Kanske är danskarna värre ute än vi, men jag vet inte. Kyrkan är väl ändå något mer än en vanlig arbetsplats? Eller är det just här problemet ligger? Hålls vi med en mängd anställda som när allt kommer till allt inte riktigt vet vad firman tillverkar? Men lön och möjlighet till lite förmåner (som att åka på Världens fest, bo på hotell, äta hotellfrukost, ja ni vet alltihop) finns det förstås. Samt karriärmöjligheter för somliga. Jag läste häpen en text av en kyrkoherde som noterade att han gjort just karriär. Jag frågade komministern i Borgholm om präster tänker så. Det trodde komministern. "Jag tror att nästan alla kyrkoherdar tänker så". Kyrkoherden med karriären var i övrigt av den meningen att ingen kan säga att han eller hon vet något säkert om Gud. Det var trots inte vad som sades vid kyrkoherdens prästvigning, om jag kan läsa rätt innantill i 1942 års handbok. Jag läste annars ett brev från en diakon, som klagade över bristen på karriärmöjligheter och ville vara lika fin som prästerna med tanken att alla i vigningstjänsten vid vigningen skulle iföras stola men prästerna skulle inte kläs i mässhake. Jag blev trött. Vad är det för folk vi skaffar oss. Karriärister och wannabees och så en kader som inte kan ställa principfrågor men blir snabba när det gäller egenintresset.

Ja, jag var uppenbarligen en vända i Danmark för att återvända till Sverige och se likheter. Simpelthen.

Detta skrivet i biblioteket på S:t Sigfrids folkhögskola,där jag konfirmerats och varit konfirmandledare och där jag varit på åtskilliga viktiga möten. Några var möten med människor som om det kyrkliga livet inte tänkte karriär utan tjänst. Har de omprövat sin inställning eller bara tröttnat? Under dagens fortbildning ska jag fokusera på annat. Om jag kan.