Ur biskopens papperskorg - eller värre än så?

Ett underligt namnlöst dokument är på turné i stiftet och orsakar känslostormar här och var. Det tycks vara en eller flera diakoner som agerar för att ordet "vigningstjänsten" flitigt ska brukas. Stackars biskopen omfattas av glömksa så att "den andra halvan" av vigningstjänhsten glöms bort, menar skribenten/erna.. Diakonerna glöms bort, alltså. Fem rader in i texten får en känslig läsare en släng av depression, nedstämdhet. Inte detta att "vigningstjänsten" är tredelad - biskop, präst och diakon - men vad handlar det om när diakonens ego är ute och luftas.

Jag kan ta några citat. "Det verkar som om biskopen inte har kunskap om diakoners kompetens och inte är insatt i bredden av vår användbarhet." Stackars biskop Johansson. Nu kan det förstås vara så att också den snälle biskop Johansson kan känna igen en diakonvigd idiot och passar sig? De som orerar om sin egen väldiga kompetens, kanske ska ifrågasättas just när det gäller kompetens?

"Svenska kyrkans diakoner har mycket god utbildning, mänga har fler högskolepoäng och längre studietid än våra präster." De vidareutbildar sig i stor utsträckning, får man också veta. "Det är en högkompetent yrkeskår som i övriga samhället möts av respekt för sin omvittnat pålitliga professionalitet." Det blir bara för mycket. Är inte problemet att en mängd diakoner hellre går på utbildningar och hellre planerar arbetet än utför det, kunde en elak kritiker undra. Och högskolepoäng - i vad? Är det bara poängen som ska samlas oavsett ämnen? Ska man verkligen vara imponerad?

"Jag blir lika ledsen varje gång jag tvingas konstatera att Växjö stift ännu en gång utmärker sig som bakåtsträvare." Tack för den passningen. Vad gäller det? Andra stift har gemensamma vigningar, Växjö stift inte. Att det beror på en ambition hos biskopen Sven Lindegård att synliggöra just diakonatet när vigningarna flyttades från diakoniinstitutionerna till stiften, är en finess som går diakonen förbi.

"Hur kommer det sig att präster blir iklädda mässhake vid sin vigning?" Det ska i stället vara stolan som är vigningstecken. Det enkla svaret är förstås att prästen ska kläs som präst och inte som utövare av något som kallas "vigningstjänsten". Ordet är en sådan där finess som Per Erik Persson älskade att syssla med för att undvika ordet ämbete. Vi kanske skulle sluta tala om "vigningstjänsten"?

Jag arbetade i tre årtionden ihop med syster Kerstin. Hon kallades dåförtiden "diakonissa". Hon skulle aldRig, nykter eller onykter, kunna skriva en text av detta slag. Hon jobbade. Hennes auktoritet var en sakauktoritet och en personauktoritet. Som ung präst tänkte jag att präster kunde vi få av olika slag men diakonissor kunde man i alla tider lita på. Det kunde man nog också. Då. Nu är det, tänker jag, diakoner som ska ifrågasättas och detta utifrån vad man kan läsa i ett dokument, som någon lyckats plocka fram ur biskopens papperskorg - eller som någon sett till att sprida? Jag tolkade allt till det bästa och tänkte "papperskorg" - men nu tvekar jag. Det kan verkligen vara så att det finns en diakon som vill ha sina tankar spridda. Och jag blir förvirrad inför fenomenet - en tjänare som vill vara fin, en tjänandets livsform som blir till sin motsats.

Kanske måste de diakoner som tänker rätt om diakonatet, röja i leden. Det är skillnad på skit och pannkaka - och detta sagt inte om skillnaden mellan diakoner och präster utan om skillnader mellan diakoner. De finns uppenbarligen. Det är något i grunden sjukt när den tjänande diakonen skriver: "Det har hänt mer än en gång att jag med sorg i hjärtat gått från gudstjänsterna i domkyrkan. Det är alltid flera tjänstgörande präster men inte alltid diakoner och det är prästernas estrad." Estrad! Och det är alltså estraden diakonen vill upp på, spela Tarzan liksom.

Ska man supa sig full eller nöja sig med att bara spy? Vi som slogs för diakonatet i kyrkomöte och kyrkoordning, vad var det vi egentligen åstadkom?