POSK-budskapet

Frimodig kyrka och POSK har debatterat på sina bloggar och jag är klar över POSK-budskapets innebörd. "Det finns motstånd mot försoning på båda sidor", blir beskedet från POSK. Och även om POSK inte har någon "önskan att det ska byggas nya murar där det inte finns några" så är det ett "faktum att de allra flesta är helt ointresserade av att samtala om detta idag."

Jag ska vara tydlig: Om det egentligen är angeläget att tala om en fråga, avgörs inte av vad majoriteten önskar utan av själva saken. Ett problem kan vara ett problem också om bara en enda person ser det och nio miljoner ingenting fattar - eller bryr sig. Och i åratal har jag talat och skrivit om det nödvändiga behovet av att komma vidare i konfliktfrågan från 1950-talet. Vems ärende går Svenska kyrkan? Farligt och Kyrklig Splittring är bidrag jag författat. De kan vara värda att fundera över.

POSK:s Mats Rimborg håller sedan fram en insändare i Kyrka och Folk, som en mig inte närmare bekant Stefan Pehrson i Göteborg skrivit. Det är helt orimligt att de frågor en enda insändarskribent ställer, logiskt ska leda dithän där POSK hamnar: "Att åter börja prästviga unga män med åsikter liknande dem som Stefan Pehrson företräder, som är långt ifrån beredda att tjänstgöra med andra präster oberoende av deras kön, är varken möjligt eller önskvärt." Nähä. Men så trist att POSK nu argumenterar som vilken bondfångarpolitiker som helst genom att ställa fram något som allmängiltigt utan att först ha visat att det är på det viset. Men i det nuvarande POSK:s världsbild finns "samma uppslitande konflikt som förra gången man försökte", - försökte vad då? Försökte prästviga motståndare? Försökte samtala?

Jag ska vara tydlig igen: POSK som det var, kunde gemensamt bekymra sig över en kyrkopolitisk situation, där uppgifter om hur förfärligt det var för kvinnliga präster i Svenska kyrkan basunerades ut och fick kyrkorättsliga konsekvenser, men där beläggen saknades. Det fanns nog konflikter - precis som det finns konflikter också kvinnliga präster emellan. Men det som hävdades vara allmängiltigt, var inte sant. Jag försökte gräva i några uppseendeväckande händelser och mötte mycket mer komplicerade sammanhang än att en s k kvinnoprästmotståndare trakasserade. I vems intresse publicerades återkommande svartmålningarna, de som ledde till idiotbestämmelsen i kyrkoordningen? Det fanns "konflikter" som egentligen var fabrikationer.

Detta var egentligen bara randkommentarer, för det egentliga POSK-budskapet är detta:

"För de flesta inom Svenska kyrkan är, som vi försökt säga hela tiden, ämbetsfrågan numera slutdiskuterad och avgjord. Hur gärna ni än skulle vilja vända på frågeställningarna så går därför inte det. Genom de bestämmelser som finns har man försäkrat sig om att den inte ska orsaka nya praktiska problem, och det är flertalet nöjda med. POSK konstaterar att det förhåller sig så, och väljer att engagera sig för sådant som går att påverka."

Tydlig: Så här uttrycks en översåtlig position. Repliken kunde principiellt användas i vilken rättegång som helst - mot Jesus, aposteln Paulus eller politiska dissidenter. Men "det går inte"-argumentet - hur bärkraftigt är det, kristet sett? Och majoritetsargumentet "flertalet nöjda" - vilket värde har det? Ingen missar väl den stolta deklarationen att POSK konstaterar vad flertalet är nöjda med - och så är det bra med det. Låt mig få försäkra: I det POSK som var, tänkte vi aldrig så. För de flesta i Svenska kyrkan kanske det också är så, att Jesus inte ses som Guds Son eller Gud som Fadern? POSK nuförtiden "väljer att engagera sig för sådant som går att påverka". Här är det sammanbrottet sammanfattat - för det POSK som var, påverkade också sådant som sades inte gå att påverka.Vad ska vi med kyrkopolitiker till om de inte försöker göra det omöjliga? Här är skillnaden. POSK-budskapet är inte Påsk-budskapet, beskedet att det omöjliga överraskande hände, det budskap som resulterade i en Frimodig Kyrka.

POSK tycks signalera sig vara 25 år. Det är inte POSK. Det POSK vi nu ser, är 1/3 av den tiden. Det blir bara pinsamt om POSK ska trumpeta sina 25 år - för då kommer vi till festen: Jan-Anders Ekelund, Yngve Kalin, Fredrik Sidenvall, Berth Löndahl, Dag Sandahl och många fler. Det vill ni väl ändå inte?

Och så till sist: POSK anser att beslutet i äktenskapsfrågan ska stå fast. Bara så ni vet. Men det ska inte vara något prästvigningshinder att man inte vill viga par av samma kön, sägs det också. Det är det, klart utsagt, i Stockholms stift. Och frågan ställs vid intervjuer inför prästtjänst. Så vad säger POSK då? Väljer att engagera sig för sådant som går att påverka?