Den journalistiska självbilden

Demokratri förutsätter ett kunnigt folk och människor som skaffar sig information. Min folkskollärare Nils Rubin hade varit journalist men fått magsår och skolats om. Frihetsfrågorna drev han, närmast exercerade oss i. Vi har yttrandefrihet och vi har tryckfrihet - ochy ett ansvar att skaffa oss kompetens att delta i den för demokratin nödvändiga debatten. Vi skulle kunna ställa kritiska frågor. Och tidningar måste förstås läsas. Nils Rubin såg till att ta upp nyheterna i tidningar till analys, diskussion kanske är att ta i för vi var ju rätt späda i folkskolan. Men Kalle och jag diskuterade, rast efter rast. Vi försökte analysera var vår lärare politiskt hörde hemma, valhemligheten var han tydlig med. Vi misstänkte folkpartiet. Journalistiken höll han högt och tog oss till Växjö med besök på Smålandsposten. 1959/60 var det inte så illa.

När Publicistklubben vill öppna för alla debatter är det "komplett vansinne", får vi veta av Mattias Irving, Dagens Seglora (17/4) John Stuart Mill hör uppenbarligen inte till Irvings favoritlektyr, annars har Mill skrivit om just yttrandefriheten. Irving ser att journalister "börjat abdikera från riollen som kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet". Så ser alltså Irving på sin roll. Kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet! Är det bara jag som känner ett slags yrsel?

Skulle alltså journalister av alla vara kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet - och vad gör journalisten som ser sig vara kvalitetssäkrare. Säkrar kvaliteten, förstås. Det betyder: tar bort sådant vi inte ska prata om. Stoppar samtal. Ordet är "tillåter" - tillåter inte somliga att uttala sig och kritiserar, som Helle Klein, Frimodig kyrka för att jag tillåtits skriva i ett olämpligt forum - men diskuterar aldrig texten.

Ni fattar för ni är ju begåvade. Och ni fattar att detta är utslag av ett tänkande som inte är demokratiskt. Alla har i en demokrati ansvar för samtalet och dess kvaliteter.

Nu tror jag mig veta att journalister misstros. Det finns dugliga journalister - jag räknar inte upp namnen här. Men det finns också dumfånar, journalister som har en agenda och genomför den. När de ringer, kan man förstå vinklingen innan de hämtat hem materialet. Det de publicerar är föga igenkännligt för sden som besvärat sig med att besvara frågor. Nu är läget ett annat. Det finns, som det heter, alternativa plattformar. Vi kan hämta annan information. Men det förändrar inte att ansvaret för att kvalitetssäkra samtalet fortfarande är vårt, inte journalisternas. Vi har ansvar att kritiskt granska resonemang. Men i de fina rummen måste man fatta vilka missförhållanden som ger avtryck i de alternativa medierna. Vill man inte se och förstå vad folk ser och förstår, då är det inte bara problem i de fina rummen utan i samhället. I en tid när man söker syndabockar och struntar i sakfrågor och besvärande nyanser, finns det bara en väg att gå. Värna det demokratiska samtalet och tänka att just detta samtal har kraft att röja bland argument som inte tål dagsljus.

Jag ser i tidningen Barometern (17/4), att mitt svar om Stasi och stiftet bemöts och detta med en slutreplik. Jag får alltså inte försvara mig mot påståendet att jag bakvägen försökte komma in på Svenska kyrkans forskningssekretariat (osant och dementerat i kyrkomötet av den dåvarande styrelsen)) eller svara på påståendet att jag "mer än någon annan i Svenska kyrkan har tagit heder och ära av särskilt Hammar!" (vilket också är uppenbart osant) Vad har detta med Stasi och stiftet att göra. Jo, förstås att jag påstås avslöja mig själv. Så t ex hade två anföranden anförts i den första artikeln som bevis på att jag varit tyst i kyrkomötet. Nu läggs det mig till last att anförandena var sex stycken. Men om jag talade utförligt - varför anklagas jag då för tystnad?
Slutreplik - och därmed kvalitetssäkring av det offentliga samtalet, kan jag förstå.

Jag har haft viktiga lärare. Men det fanns andra, veritabla skithögar som njöt av sin maktposition. De kunde vilja debattera - men Gud nåde den som förde fram fel åsikter. Det syntes i betyget när de förlorat debatt och klassen skrattat. Vi visste. Den som har maktböjelser av detta slag kan knappast satsa på lärargärningen längre. Så vad göra? Man kan bli journalist med alla maktmedel som gamla lärare hade - och med möjlighet att låtsas ett fritt samtal men se till att få sista ordet, att betygsätta och förstås att kränka. Själva kränkningen heter att man kvalitetssäkrar det offentliga samtalet.

Vi kanske skulle börja tala mer om kall - som man gjorde om präster, sjuksköterskor och journalister förr i världen? Vilka konsekvenser skulle det få? Och vad händer om vi hävdar demokrati som folkets ansvar och inte låter demokrati blir röstning sedan partistrateger, marknadsförare och reklamfolk gjort sitt, dvs gjort sitt bästa för att lura oss, förvandla medborgare till konsumenter.