Det öppna samhället, den öppna kyrkan och dess fiender

När det talas om öppenhet, ska det talet misstros. Öppen kyrka för alla bildades som en utbrytning från POSK och var öppen för "alla" - men inte för oss. I så fall hade ju engelskdocenten fortsatt i POSK tillsammans med oss andra. Sedan gjorde POSK misstaget att efter denna utbrytning anpassa sig. Man kunde förstås säga att detta var en s k naturlig utveckling. Egentligen tror jag inte det. Men partier måste finnas för att sanningen ska stå klar, det vet jag också, för det har aposteln anförtrott mig.

Likväl är öppenheten till för att försvaras. Fienderna är ju de som inte tar den öppna debatten och gör det på ett intellektuellt anständigt sätt, dvs i sak och inte i person. I den sortens debatter handlar det om att sakligt klargöra vari motsättningen består. Också detta kräver en viss övning i misstänksamhet. "Vi kallar det olika kyrkosyn men egentligen är det så, att vi inte tycker om varandra." Verktygen för denna debatt är texter - böcker, artiklar - och belägg. Och man måste veta vad ens meningsmotståndare faktiskt menar. Medeltidens akademiska hållning att du först säger vad du menar och jag återger vad du menar med mina ord så att du hör att jag fattat INNAN debatten börjar, är en god regel. Ska det alls smidas tankar och inte bara hojtas, måste det gå till ungefär så.

Nu klagas över samtalstonen i det kyrkliga. Den har nog brutaliserats i den meningen att vi kan läsa sådant som tidigare bara sas - men är inte hatat lika verkligt också om det inte är lika verksamt? Och det kyrkliga hatet är väl fullkomligt begripligt. De som ropar de fina orden om den fina verkligheten och hör andra av oss säga emot, måste ju bli våldsamt frustrerade. För tänk om det är så illa som somliga av oss säger? Det får det inte vara - för de som ropar de fina orden ser inga utvägar då. Och jag följde en sajt där biskopsval i ett stift diskuterades. Där sas mer än vad som dömdes i Helander-affären.

Eller den där smedjan som höstat in en miljon från Sensus och pengar från det kyrkliga systemet. Klart att de måste vara arga. Börjar de kritiska frågorna ställas, blir det totalkris och de anställda arbetslösa. Kris är det nog redan, när Helle Klein drar. Nu presenteras hon i media som ledarskribent på Dagens Arena. Kapten lämnar det sjunkande skeppet. Klart att dom blir arga på oss andra då och måste skaffa sig Lebensraum och existensberättigande genom att hojta högre. Aldrig har smedjan behövt sina fiender så mycket som nu, när den ovälkomna uppmärksamheten drabbar.

Jag vill passa på att ge den korrekta informationen till den som i någon av gårdagens sändningar hörde Helle Klein presenteras som "Helle Clown", detta måste vara ett hörfel, kanske därtill ett illasinnat hörfel. Helle var utomordentligt tydlig och bra i sina analyser av eländet inom S och ställde den avgörande viktiga frågan hur en arbetarekommun kan desavouera ett val som kongressen gjort. Helles analys av tystnadens strategi var också intressant. Hur länge håller tystnaden - om de som tiger ska framstå som regeringsdugliga? Det är faktiskt S-kris.

Jag kan återvända till samtalsklimatet i Svenska kyrkan. Förändringen över år är att de argument som först förekommer i anonyma insändare sedan blir anständiga argument i den teologiska debatten - men utan besvärande belägg. Ta och analysera ämbetsfrågan. Där syns det tydligt och tro mig, hatet var verkligt. Till det yttre anständiga kyrkoherdar i ämbetsmannaslipsar drev en fullkomlig hatkampanj mot de högkyrkliga prästerna, inte minst när de skulle skilja kyrka-stat eller diskuterade vad ämbetet egentligen är. Metoden i tidningen SKT var att inte tillåta öppen debatt. Alltså startades SPT.

Öppenheten kräver studier. Det är de pålästa som ger de goda argumenten och övertygar varandra. Det var så som biskop Gottfrid Billing beskrev beslutsfattargången i Svenska kyrkan. "Vi övertygar varandra med goda argument."

Billing dog 1925.