tisdag 16 april 2013

Det öppna samhället, den öppna kyrkan och dess fiender

När det talas om öppenhet, ska det talet misstros. Öppen kyrka för alla bildades som en utbrytning från POSK och var öppen för "alla" - men inte för oss. I så fall hade ju engelskdocenten fortsatt i POSK tillsammans med oss andra. Sedan gjorde POSK misstaget att efter denna utbrytning anpassa sig. Man kunde förstås säga att detta var en s k naturlig utveckling. Egentligen tror jag inte det. Men partier måste finnas för att sanningen ska stå klar, det vet jag också, för det har aposteln anförtrott mig.

Likväl är öppenheten till för att försvaras. Fienderna är ju de som inte tar den öppna debatten och gör det på ett intellektuellt anständigt sätt, dvs i sak och inte i person. I den sortens debatter handlar det om att sakligt klargöra vari motsättningen består. Också detta kräver en viss övning i misstänksamhet. "Vi kallar det olika kyrkosyn men egentligen är det så, att vi inte tycker om varandra." Verktygen för denna debatt är texter - böcker, artiklar - och belägg. Och man måste veta vad ens meningsmotståndare faktiskt menar. Medeltidens akademiska hållning att du först säger vad du menar och jag återger vad du menar med mina ord så att du hör att jag fattat INNAN debatten börjar, är en god regel. Ska det alls smidas tankar och inte bara hojtas, måste det gå till ungefär så.

Nu klagas över samtalstonen i det kyrkliga. Den har nog brutaliserats i den meningen att vi kan läsa sådant som tidigare bara sas - men är inte hatat lika verkligt också om det inte är lika verksamt? Och det kyrkliga hatet är väl fullkomligt begripligt. De som ropar de fina orden om den fina verkligheten och hör andra av oss säga emot, måste ju bli våldsamt frustrerade. För tänk om det är så illa som somliga av oss säger? Det får det inte vara - för de som ropar de fina orden ser inga utvägar då. Och jag följde en sajt där biskopsval i ett stift diskuterades. Där sas mer än vad som dömdes i Helander-affären.

Eller den där smedjan som höstat in en miljon från Sensus och pengar från det kyrkliga systemet. Klart att de måste vara arga. Börjar de kritiska frågorna ställas, blir det totalkris och de anställda arbetslösa. Kris är det nog redan, när Helle Klein drar. Nu presenteras hon i media som ledarskribent på Dagens Arena. Kapten lämnar det sjunkande skeppet. Klart att dom blir arga på oss andra då och måste skaffa sig Lebensraum och existensberättigande genom att hojta högre. Aldrig har smedjan behövt sina fiender så mycket som nu, när den ovälkomna uppmärksamheten drabbar.

Jag vill passa på att ge den korrekta informationen till den som i någon av gårdagens sändningar hörde Helle Klein presenteras som "Helle Clown", detta måste vara ett hörfel, kanske därtill ett illasinnat hörfel. Helle var utomordentligt tydlig och bra i sina analyser av eländet inom S och ställde den avgörande viktiga frågan hur en arbetarekommun kan desavouera ett val som kongressen gjort. Helles analys av tystnadens strategi var också intressant. Hur länge håller tystnaden - om de som tiger ska framstå som regeringsdugliga? Det är faktiskt S-kris.

Jag kan återvända till samtalsklimatet i Svenska kyrkan. Förändringen över år är att de argument som först förekommer i anonyma insändare sedan blir anständiga argument i den teologiska debatten - men utan besvärande belägg. Ta och analysera ämbetsfrågan. Där syns det tydligt och tro mig, hatet var verkligt. Till det yttre anständiga kyrkoherdar i ämbetsmannaslipsar drev en fullkomlig hatkampanj mot de högkyrkliga prästerna, inte minst när de skulle skilja kyrka-stat eller diskuterade vad ämbetet egentligen är. Metoden i tidningen SKT var att inte tillåta öppen debatt. Alltså startades SPT.

Öppenheten kräver studier. Det är de pålästa som ger de goda argumenten och övertygar varandra. Det var så som biskop Gottfrid Billing beskrev beslutsfattargången i Svenska kyrkan. "Vi övertygar varandra med goda argument."

Billing dog 1925.

10 kommentarer:

  1. I ett anfall av dålig humor säger jag: "De kristna skäller på varandra som Fan." Men vettigare kanske är att citera den norske filosofen Arne Naess "Sex normer för saklighet, mot missbruk av känslorna" som jag kopierat från Arne Naess, Livsfilosofi, Natur och Kultur 2005, sid. 71-72." De kanske inte är helt lätta och okomplicerade, men jag tycker att de är ganska bra:

    1. Håll dig till ämnet.

    2. En formulering som i en allvarlig diskussion har till syfte att återge motståndarens synpunkter, måste vara sådan att motståndaren finner återgivelsen adekvat.

    3. Ett inlägg bör inte lida av flertydighet av den art att åhörarna eller läsarna blir vilseledda att tolka motståndarens uttalande på ett ofördelaktigt sätt.

    4. Tillskriv inte motståndaren ståndpunkter som vederbörande inte håller med om. Argumentera inte mot fiktiva eller konstruerade motståndare.

    5. En framställning bör inte göras på ett sådant sätt att åhöraren eller läsaren får en skev bild som tjänar en parts intressen på bekostnad av andras.

    6. Kontext eller yttre omständigheter som inte har med saken att göra, bör hållas neutrala.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skrev en kommentar på Dagens Seglora där jag bland annat anförde punkt två av de ovan nämnda och fick svar av Mattias Irving att jag måste skilja mellan opinionsbildning och nyhetsartikel...

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    3. Den där punkt 2 vet jag flera som skulle må bra av att applicera.
      En här ofta apostroferad blogg är väl en av de första jag tänker på som även kan dra nytta av några flera av punkterna.

      Radera
    4. Bra punkter. Önskar att våra politiker skulle hålla sig till dem i kommande valrörelse. Tänk att någon gång i livet få vara med om en valrörelse där människors röstbeslut grundar sig på fakta och inte på smutskastning.

      Radera
  2. Att smtalstonen är brutal påvisar vad som finns under ytan, bra att den synliggörs. Det visar på att allt före den andliga döden är dött även om det lever. Det vandrar i sitt jag, det som är det fromma helvetet. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  3. Är det så att Kyrkan uppfattas i termer av en circus och dess företrädare som clowner? Hur löjligt är det inte då att sträva efter politisk korrekthet. Aposteln Paulus har en helt annan attityd. Han förkunnar Kristus. Om detta skulle vara fördolt ligger ansvaret hos dem låter sig bländas av denna världens gud.

    SvaraRadera
  4. Tack för en (som vanligt) intressant analys. Jag fattar bara inte varför illasinnade hörfel behöver publiceras - eller fabriceras. Jag har en närstående som ständigt stoltserar med sina lika fåniga som uppenbara hörfel - till övriga familjens förtrytelse - och vi behöver väl inte förminska Helle Klein med löjliga förvrängningar av hennes efternamn bara för att vi tycker att hon drygat sej på olika vis och utan tvekan är en viktig makthavare inom tredje statsmakten?

    Alla som någon gång tyckt sej höra bloggaren presenteras som Skandal och Vandal - eller så här i vårtider som en alldeles vanlig Sandal - informeras härmed om att det måste vara ett hörfel, kanske dessutom ett illasinnat hörfel. Dag är faktiskt utomordentligt tydlig och klar i sina analyser och försöker varken skandalisera eller vandalisera Kyrkan. Vilka fotbeklädnader han föredrar så här års lämnar jag dock öppet.

    Och Helle Klein och Dag Sandahl kanske i alla fall kan enas om att Veckans Wisti var alldeles lysande den här gången (se www.dagensseglora.se - kolla Wistiarkivet om rutan om biskoparnas retreat hunnit hamna där).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wisti var denna gång fullständigt lysande, helt riktigt.

      En talande tysnad som tyder på åtminstone någon grad av acceptans av sakernas tillstånd.

      Radera
  5. Tjaa,

    visst låter det bra och respektabelt. Men orkar vanligt lekfolk sätta sig in i svåra sammanhang och analyser? Ännu värre: orkar kyrkans kadrer?
    Är det så säkert att SS och Helle misslyckats? Kastad skit vänder inte åter. Något kletar alltid vidare. Visst kanske Frimodig Kyrka stärks. Men går det längre att rädda Svenska Kyrkan?

    Åsiktsmegafoner av Helles eller Anna-Karins typ är nog vad som hörs, märks och går hem.
    Och handen på hjärtat: Finns det någon liten kyrklig fråga, där eventuellt massmedialt intresse INTE fokuserar på en intervju med eller snabb kommentar av en perifer, nordöländsk komminister?? Sagde mediernas älskling tycks ha begåvning att finna slagkraftiga och ibland ytterst tillspetsade formuleringar på bråkdelar av sekunder. Är det inte sådant som fångar intresse och formar opinioner? Långt mer än det goda övertygandet med argument?

    Tant Svart

    SvaraRadera