Det var festligt när biskop Flemestad fick festskriften Motstand og Tilbedelse vid sitt födelsedagsfirande - "gratulerer med dagen", som vi säger. Redaktörerna som satt igång det hela är värda all heder. Ole-Christian Bråten och Ottar Myrseth strålade inte i kapp, de hade för många praktiska bestyr att sköta, men om de hunnit, hade de kunnat. Jag säger det utan omsvep: De är duktiga, norrmännen. Men det kanske man inte får säga - för det kan misstänkas vara rasism. Medelålders vita män och allt det där.
På Kastrup landade planet på pir A och jag såg att lite senare skulle det gå att flyga ill Istanbul just från A. Den saken noterade ögonen, knappast mer. Men döm om min förvåning när jag i flyghallen möter mina vänner Olofsson och Salander, civilklädda. Jag insåg vart de skulle men frågade inte. Däremot fick jag gratulera för de har från april blivit överstar. De var glada för på planet från Stockholm hade de läst DN. "Grovt språk!", skrattade Salander. "Bra replik!", log Olofsson. "Lite roligt var det att de hört dig i församlingen och betecknande att just i församling fanns inte Helle Klein. Men vad var det hon i Lund predikade egentligen?" Jag såg mest förvirrad ut, tror jag, för jag hade inte läst DN. När överstarna förstod att jag på grund av festligheter var dåligt uppdaterad, skrattade de ännu mer. "Omar Mustafa-historien går vidare. Nu försöker alla få besked vad som sägs i den socialdemokratiska ledningen. Veronica Palm får ta skit och hittills har Olle Burell klarat sig bakom hennes rygg men vi får se hur det går. Här har ni något att ta itu med i Frimodig kyrka." Vad svarar man på en sådan invit? "Frimodig kyrka kör inte med kyrkopolitiskt smutsspel", svarade jag. "Ärendet är lite viktigare än så." Jag trodde att jag måste hasta vidare till bagageutlämningen. Det hade jag inte behövt. Jag log och sa: "Jag frågar inte vart ni ska." "Det trodde vi inte heller. Vi ska gå och ta en pilsner och en macka om någon frågar och annars kanske du vill att vi ska hälsa din dotter om vi träffar henne?" Man kan säga mycket genom att säga rätt lite. "Gör det!", sa jag - lite mallig över att ha räknat ut sammanhanget och fått det bekräftat.
Jag läste DN. Nu undrar jag hur det blir i himlen? Hamnar bara de som har politiskt korrekta åsikter där? Finns det inga rasister i himlen? Inga gamla boljseviker och inga fascuister och definitivt inga nazister? Är det klarlagt att Riksbiskopen Müllern inte kommer till himlen? Får man komma till himlen om man svarat på en fråga som Dispatch International ställt? Det kallas att jag "medverkar" i publikationen, och intrycket ges att detta asker fortlöpande. Kommer man till himlen om man umgås med fel folk, jag kanske måste fråga ärkebiskopen? Är det bara folk som gillar Dagens Seglora som kommer till himlen och de präster som förmår tala om miljöförstörelse och antirasism på Den Gode Herdens söndag? Frågorna radar upp sig. Vi kanske borde begära att Teologiska kommittén ger oss kriterierna för att få komma till himlen?
Jag ser att Niklas Orrenius fått med att jag läst Bruce Bawer. Om Sverige vet Bawer föga men hans livsberättelse, den personliga, kanske man ska fundera över. Han är homosxeuell och drar från sin amerikanska fundamentalistiska hemmiljö för att komma till Nederländerna och till Norge. När muslimer attackerar honom och hans pojkvän, börjar han fundera över vad som sker i Europa och menar att Europa sover. Hur ska vi hantera intoleransen är en fråga som måste föra med sig komplikationer. I DN ser jag att den ende imam Svenska kyrkan haft anställd menar att kristna och muslimer tror på samma gud. Låt oss alltså tala om Jesus så får vi se! Men var går gränserna? Maria Kjellsdotter Rydinger deklarerar: "För mig går inte vattendelaren mellan olika religioner. Den går mellan fundamentalister och dem som är öppna för förändring." Och Jesus då?
Veronica Helm Andréasson minns hur det var 1975, en tid då det mer var så att prästen sa "så här är det". Nu är det annorlunda. Nu finns inga tydliga gränser och Veronica gillar otydligheten. "Det ger kyrkan en frisk öppenhet."
Jag tror inte Svenska kyrkan är detta som nu utminuteras från Stockholms och Lunds stift. Hon har dock en bekännelse. Ska vi läsa Svenska kyrkans bekännelseskrifter och se vad Svenska kyrkan tror?
Och ska vi noga läsa DN-artikeln och se att där finns de som säger betydligt allvarligaren saker än ordet "r*v*n.
Om himlen finns en sedelärande historia när Jesus visar runt en nyanländ och nyfiken blå som med oskyldiga blåa ögon frågar om varför Jesus sagt att i hans faders hus finns många rum och Jesus tycker en rundvandring kan besvara frågan. De passerar många rum och Jesus anger vilka grupper som bor på vardera logementen. Där finns salar för lutheraner och katoliker och baptister och så vidare. Tillsist står de framför en dörr, stor, väldigt imponerande och så viskar Jesus " var tyst och titta försiktigt för här bakom har vi samlat alla som tror dom är ensamma här". / Magnus Olsson
SvaraRaderaDen teologi som framställs och uttolkas i våra Bekännelseskrifter är som Bachs, Mozarts och Beethovens musik om den jämförs med Eurovision Song Contest vilket liknar de tankar som utgår från Stockholm och Lund idag.
SvaraRaderaFör inte länge sedan förekom det ett jippo i S:t Johannes kyrka i Malmö på temat håna Gud. Ja, dvs. det handlade om att förhåna destruktiva och förlegade gudsbilder som inget gemensamt hade med arrangörernas gud. När man talar om Gud måste man nyansera och komplicera/kvalificera skulle man kanske kunna beskriva budskapet, om man vill vara välvillig. Men märkligt nog kan man på studs vända ryggen åt nödvändigheten att komplicera när det gäller relationen kyrka - moské. Då är det plötsligt tal om samme gud utan några som helst förbehåll. Det är väl så det blir när den korrekta politiska linjen tillåts trumfa både teologi och förnuft. Annars skulle det väl ligga nära till hands att konstatera att islams gudsbild får sitt innehåll genom koranen och Mohammed medan den kristna gudsbilden bestäms av Jesus och Bibeln och att det i sin tur medför att man inte utan vidare kan tala om "samme gud". Det talet blir med nödvändighet bedrägligt och viktiga skillnader sopas under mattan. Det borde räcka med detta för att skamens rodnad skulle bekläda dessa hycklande kolportörers kinder, men lägger vi sedan till den omständigheten att i Mohammeds guds namn kristna bröder och systrar den dag som i dag (ursäkta!) är utsätts för grym förföljelse och slaktas i tusental då blir det lättfärdiga talet om "samme gud" direkt motbjudande.
SvaraRaderaÄndå håller jag det inte för uteslutet att jag har mer gemensamt med en from, traditionellt troende, muslim än med Maria Kjellsdotter Rydinger. När Jesus förvandlas till en feministisk, politiskt korrekt, fåntratt ter sig Mohammed riktigt attraktiv.
När det gäller Veronica Helm Andréassons välkomnande av den gränslösa otydligheten infinner sig ett stilla vemod över att en teologiskt bildad människa kan uttrycka sig så enfaldigt och okunnigt. Men det är väl detta som förväntas av den som tillåtes använda Lunds domkyrka som plattform för sina tankar. Man tar väl inte heller helt fel om man utgår från att det Veronica har i sin bägare kommer ur stiftstunnan, något berikad ur rikstunnan.
När det sedan gäller Svenska Kyrkans bekännelseskrifter är de nyttiga och goda att läsa och bör i vårt sammanhang vara en självskriven utgångspunkt för samtalet kring kristen tro, men de är en tolkning av de bibliska skrifterna som faktiskt är överordnade bekännelseskrifterna. Det betyder givetvis att bekännelsen, förståelsen av kristen tro, över tid kan förändras/fördjupas och att sista ordet inte är sagt här. Den som påstår något annat är på sitt sätt lika okunnig och enfaldig som den som förkunnar den gränslösa otydligheten.Förhoppningsvis ges något tredje här.
Moderata muslimer kommer nog också till humlen. Men de socialdemokratiska får inte tillhöra det partiet.
SvaraRaderaIdén om en samme Gud verkar vara betingat av önsketänkande, en dröm om fred och enighet mellan folk och religioner.
SvaraRadera