Tidningen Dagen hgade uppmärksammat Gefle Dagblad och kyrkoherden som klarsynt beskrev Svenska kyrkans läge. Anställda, förtroendevalda, körmedlemmar och syföreningar saknas i den söndagliga gudstjänsten och den verkliga krisen handlar inte om ekonomi utan om den inre sekulariseringen. Jag fick för mig att nåpgot liknande sagts tidigare. Men saken tål att upprepas.
Påskens bekymmer handlar om sådant jag hör eller läser när jag hålls informerad. En pensionerad präst i kategorin "snäll" sa om gudstjänstlivet i staden han flyttat till "förfärande". Jag trodde honom. En kvinna vars omdöme jag litar på sa "katastrof" om en gudstjänst hon varit med om. En annan kvinna sa om en högmässa "ordet katastrof räcker inte". Här och var mullrar det i församlingarna - men det blir inte mer. Ännu.
Eller?
Om någon kommer för ett sällsynt besök i kyrkan och uppfattar att allt är dåligt, minskar förstås motiveringen att vara kvar och betala. Allt är inte prästens fel eller förtjänst, det vet jag. Församlingen firar. Men en del hänger på prästen. Den pensionerade prästen tror jag. Den stadens präster har jag föga förtroende för. Vittnesbörden om katastrof - eller mer - tror jag också. Kvinnorna är omdömesgilla. Och jag hör till dem som till min levnads ände kommer att upprepa: Svenska kyrkan hade alternativ. De valdes bort.
Det jag nu uttryckt kallas "elitkristendom". Motsatsen till elitkristendom i denna mening är "gärdsgårdseriekristendom". Det är den som får omdömena förfärande, katastrof och mer än katastrof.
Den interna sekulariseringen är ett problem ja, men i det finns ett annat återkommande problem, nämligen oförmågan att bygga en bro mellan det individuella, existensiella " inre", och det universella, trancendentala " högre". Så länge de som driver det ena ensidigt misstänkliggör de andra , kommer sekulariseringen fortgå internt. Här har högkyrkligheten en stor skuld! Inte bara högkyrkligheten förstås men också den. Bortsett från hans märkliga filosofi, som det finns all anledning att ta avstånd från, liksom det visserligen charmiga men likväl omöjliga att upprepa på allvar i vår tid, yttre attributen, så var f Gunnar helt rätt ute ( och ute var väl rätt ord tyvärr) när han predikade på aKF kyrkodagar i Uppsala 1970. Tyvärr har ju högkyrkligheten, om den kan kallas ett eget subjekt längre, också sekulariserats och den sekulariseringen framträder ofta som förkyrkligad. Nej det behövs mer folklig högkyrklighet och mer högkyrklig folklighet, mer gränsöverskridande, mer paradox, mer diakoni! Nu är inte detta i egentlig mening någon kritik av DS utan en liten fråga: vem är inte sekulariserad? Nämn en, tack! / Magnus Olsson
SvaraRaderaHej Dag och ni andra! Jag måste helt spontant få säga att gårdagens Påskdagsmässa i Njutångers 1200-talskyrka var helt underbar. Soli Deo Gloria! Jag spelade inte ens men fick nåden att sjung med i kyrkokören under Mats Hylanders ledning! Pärs predikan var fin och viktig (kunde gärna ha fått hålla på ett tag till!), men framför allt den överflödande rika liturgin!
SvaraRaderaOch - mirabile dictu! - det fanns folk nedanför läktaren också, förutom min dotter en familj från min sons förskola och några ytterligare yngre ortsbor förutom "järngänget" från EFS och en rejäl grupp från ortens flyktingförläggning som nog kände igen ett allmänkyrkligt/katolskt arv och begrep ungefär vad som sas/hände (och de muslimer som inte gjorde det begrep nog en del ändå). Kristus är uppstånden!
Annars är det nog så att de flesta låg-, hög- och folkkyrkliga brottas med ungefär samma dilemma: hur få en regelbundet (på veckobasis) gudstjänstfirande församling? Vid enstaka "temagudstjänster" - som väl påsken trots allt måste räknas som - kan man lättare samla folk och körer, men de vanliga "grå" söndagarna? Tja, de har ju som regel också ett tema - vitsen med kyrkoåret liksom. Kanske måste det accentueras mer, liksom "vi ses igen nästa söndag"-tanken, som jag saknade lite idag (liksom första advent)?
Ytterst behöver vi förstås mer av Guds Ande, men det gäller ju också att så troget som möljigt förvalta det vi redan fått. Och att ta vara på det som är bra. Tack Gud för vår församling.
Härligt! Vi behöver dela livet tillsammans på detta sätt. Själv firade jag påsken bland annat med sånggudstjänst på kvällen i byn, jag och barnen ledde det hela(hoppas ingen mer än du läser denna kommentar så jag slipper drevet från gubbsen här som ogillar sådant). Det var roligt och välsignat tyckte i alla fall vi. Påsken kan inte firas nog grundligt, men varje söndag är ju förstås en påskdag. Påsktiden är en härlig tid på alla möjliga sätt, allt är ju skapat skönt för sin tid och kyrkoåret ger verkligen syn för sägen.
RaderaOrdet elitkristen har fått en fin definition av Rune Klingert en gång: é liten en som behöver Jesus.
SvaraRaderaOckså här var påsknattsmässan härlig. Individuella ljus som vid tändande mäktigt fyllde kyrkan i en våg av ljus. Förnyelse av doplöftena med dop av flyktingflicka vid dopfunten. Lek med skuggor och dunkel. Bibelvisor. Trumpet av klass. Mässa i obrutet lag. Samling i vapenhuset med rop att Kristus är uppstånden. Korv och kaka vid flammande bål på kyrkbacken.
SvaraRaderaGosse i övre tonåren hördes sammanfatta: "Det var den häftigaste mässa jag varit med om".
Så är det nog ganska sällan numera i gamla SveK?
Tant Svart
Andreas Holmberg,
SvaraRaderaDu efterlyser en regelbundet gudstjänstfirande församling.
Jag efterlyser en allmän och framgångsrik mission, som nationellt blir ett värn mot sekulariseringen.
Du slår ett slag för rik liturgi och mer högkyrklighet i folkkyrkligheten. Jag vill se mer folkkyrklighet i den sekulariserade allmänheten.
Du ser kyrkans allvarliga mycket allvarliga problem och accelererande svårigheter ur ett snävt församlingsperspektiv.
Jag ser dem utifrån riks-och helhetsnivå.
Du tror (kanske) att kyrkan får flera besökare med mer intensivt och djupare gudstjänstliv, exempelvis just starkare liturgi.
Jag tror inte alls detta men väl genom en allmänt mer synlig, orädd kyrka som itne räds samhällsproblemen och -debatten och som således vågar opponera sig mot exempelvis den politiska korrektheten. Liturgiska, om än aldrig så imponerande, respektfulla och fina, aktiviteter (om ordet tillåts) drar inte fler besökare till kyrkorna eller återbördar flyktade från Svenska kyrkan.
Alltså, käre vän, se realiteterna i det stora, inte formaliteterna i det lilla!
Realist
Du
Utan tvivel finns det öar eller oaser av hopp inom svenska kyrkan, men i sin officiella gestalt framstår hon snarare som en "casta meretrix". Kanske blir Luthers skrift om Kyrkans babyloniska fångenskap läst på nytt inför jubiléet. Vi behöver också leitourgia och martyria tillsammans med diakonia för att vi skall kunna vara en missionerande gemenskap (koinonia).
SvaraRadera