Dröbak

Jag förbereder mig för att passera Dröbak. Nå, DFDS-kaptenen ska väl kunna sin sak. Oslofjordens yttre linje är 7000 meter bred. Men jag behövde friska upp kunskaper om kustförsvaret. Oscarsborgs tre kanoner kunde jag men en del av den utbildning jag fått är uppenbarligen lite mytisk. Inte värre än att kanonerna heter Mose, Aron och Josua (fast jag tror norrbaggarna stavar Josuas namn annorlunda). Varför dessa bibliska namn? Jo, när kanonerna - 28-pjäser - skulle lastas ur transportbåten, åkte den första i vattnet. Den kanonen blev självfallet Mose, som räddats ur vattnet. Syskonkanonen blev förstås Aron, ty detta var i biblisk tid om än i Norge och kring 1902-1903. Lite senare kom Josua på plats, tror jag.

Vid Oscarsborg är det trångt. När kryssaren Blücher och hela den marina invasionsstyrkan skulle passera 8-9 april 1940, hoppades den tyska krigsledningen på överraskningsmomentet. Och det gick för det mesta bra - eller dåligt, hur man nu ser det. Men Blücher sänktes. Jag ska inte dra den historien särskilt nu. Det intressanta är inte överste Eriksen, som gav skjutorder. De intressanta är alla de andra. Eriksen gjorde vad han övat att göra. Vad gjorde de andra? De såg i mörkret också krigsfartyg, som plötsligt gick förbi. Någon fattade inte vad han såg förrän det var för sent, en svimmade och någon annan skulle skjuta varningsskott - och när det skottet skjutit hade krigsfartyget försvunnit in i mörkret.

Att varning på varning kommit till den norska regeringens kännedom ska man minnas. Den eskader som var på väg genom Bälten rapporterades. Ilastningen i Swinemünde rapporterades. Men utrikesministern trodde på fredliga förhandlingar och hoppades möjligtvis på Royal Navy. Det var ingen ände på felbedömningarna och defaitismen blev grundhållning i ett försvar som alltmer urholkats.

Vad hade alltså överste Eriksen och alla hans officerskollegor gjort? De hade sett nedrustningen och de hade övat med små förband. Öva kunde de. Med övningar är det så, att de efter några dagar tar slut och dokumenteras. Papper skrivs och pärmar bärs. Säga vad man vill om officerskåren - men öva kunde den. Till sist blev övningen själva livsformen. Vad övningen var till för, talade man inte så mycket om. Det fanns en beredskap för övning men inte för krig. Överste Eriksen hade i alla fall fattat vad övningen syftade till. I ett kritiskt läge kunde han ge skjutorder, för han visste vad försvaret var till för och vad man övat för.

Vi då? Jag kom förstås att tänka på det kyrkliga s k läget. Är vi inte bra på övandet, dokumenterandet och pärmbärandet - fast nu på det eleganta sättet, att vi bär våra laptops och med högtidlig min slår upp dem vid våra viktiga - eller oviktiga - sammanträden? Vi kan åstadkomma gröna bokslut, ordna goda lösningar för allt vårt utanverk, bekymrade sköta alla husen (till sist får vi fram de nödvändiga pengarna) och konferera - öva - kring alla möjliga viktiga frågor. Några av de viktiga frågorna har stort muntrationsvärde, vi lever gott på tron (den andra dött för) och har nöje av trons uttrycksformer. Men trons hårdhänta realiteter - är det med dem som med officerarna natten den 8-9 november 1940? Förutom överste Eriksen, som på ett ögonblick förstod vad han övat för i alla dessa år - och visste att det beslut han fattade kunde göra honom till krigshjälte eller få honom arkebuserad.

Blev han krigshjälte. Egentligen inte. På privat initiativ restes statyn över honom många decennier senare. De som ingenting gjorde den där natten - eller gjorde allt fel - hade väl inga motiv att hylla den som gjorde rätt?

Nu ska jag bara i mitt i mitt bibliotek (avd S, krigsväsen eller avdelningen för geografi, vilken bokstav det nu är) kolla hur brett sundet är söder om Dröbak samt titta efter hur djupt det är (DFDS-kaptenen ska förstå att det finns kompetenta passagerare ombord). När jag väl passerar, ska jag se om jag norr om Oscarsborg upptäcker varifrån torpederna sköts. För det som till sist knäckte Blücher var torpederna. Har jag aldrig varit i farvattnen förut? Jodå. Men för den som utbildats på Oscar-Fredriksborg (KA1) är det en njutning att se kustartilleriet också i väst. Vapenslaget kom till när Sverige och Norge var ett och forten hör till samma system.