Det har varit mycket om Stasi och stiftet det senaste dygnet. Växjö stift skickade ett pressmeddelande om den konferens som ska äga rum i november och media hakade på. Mobiltelefonens batteri gav upp. Det är lite tröttande att dra argumenten varv efter varv men i Radio Kalmar fick jag till en replik om att vi hade för få spioner i kyrkan. Programledaren blev något undrande. "Ja, var och en kan bli sin egen spion och gå till kyrkan och spionera på söndag t ex". Då fattade programledaren själva tanken: "Du tänker så." Ska detta verkligen kallas "gubbhumor", som inträffade efter det att intervjun avslutats. Jag tyckte visserligen dribblingen var lite rolig - men gubbhumor? Eller är det så att om jag uppskattar ett skämt eller en dragning så blir detta per definitionem just gubbhumor?
Att det var Frimodig kyrka som tog initiativ till motionen om Stasi och stiftet har inte till övermått exponerats - men så var det.
Det krav som nu bör upprepas är kravet att arkiven ska öppnas. Det vill inte regeringen men mitt argument är att öppenhet ger dem möjlighet som falskt utpekats som Stasiinformatörer eller medarbetare att försvara sig. Det går knappast om 20-30 år. Försvara sig och försvara sig - tänkte mana tt Tyskland kommer att förbli delat och vi måste ha hyggliga relationer med alla våra grannländer, kunde man också tänka sig att dra sitt strå till stacken. Situationen förändrades i ett slag 1989, det ska man också ha i minne. Men öppenhet är kravet och därmed krav att Birgitta Almgren ska få tala fritt och täcknamnen köras mot Rosenholzakterna, så att vi får veta.
Att jag dessutom skulle vilja läsa avhandlingen som belyser hur östtysk pedagogik och DDR:s skolväsende har inspirerat svenska skolreformer är givet. Gibt es Ähnlichkeiten? Men då är vi knappast på området "gubbhumor", tänker jag.
Om biskop Johansson och ärkebiskop Wejryd skrattar åt något - är det också gubbhumor? Är själva begreppet inte bara sexistiskt utan också ett utslag av åldersdiskriminering? Ska det bildas en motståndsrörelse och skrivas argsinta inlägg på kultursidorna? Nu har jag fått en hel del att tänka på.
Enligt forskningsrapporter som just nu refereras i media, har det stora förfallet inom den svenska skolan inträffat unde de senaste två decennierna, dvs. efter murens fall. Var det dessa senaste decenniers reformer, eller tvärtom tidigare decenniers reformer som inspirerades av DDR? Svaret blir väl avgörande för vilka slutsatser man drar? /Paul
SvaraRaderaBotten är ännu inte nådd i skolra(c)(s)et. Ännu finns några årgångar välutbildade läroverkslärare att pensionera bort. Vägen mot utbildningstoppen är stängd. Vad vi får framöver blir rimligen en återgång till ett parallellskoleystem. "Skiten" i samhället, d v s de som inte kan värja sig eller inte begriper, får lättviktig och värdelös skitutbildning. Eliten får meriterande och krävande elitutbildning.
RaderaI DDR satsade man skamlöst på elit, naturvetenskaplig och ideologisk. Den absoluta eliten bland elitungdomarna kunde ges möjlighet att utbildas på sovjetiska elitskolor. En elit blev lärare och fick elitlöner, faktiskt dubbla läkarlöner för lärare i teoretiska ämnen motsvarande våra f d läroverkslärare. Inga enhetslöner, enhetsutbildningar eller klasslöshet bland lärare där inte!
Vi tog bara till oss DDR-metoder t ex för fostran till ateism och solidarisk människosyn. Alls inte elittänket, i synnerhet inte inom lärarkåren. Och så gick det som det gick. Skolan för alla blev till skolan för ingen.
Med nuvarande lärarkår, till stora delar bestående av svaga eller mycket svaga kort, som halkat in på lärarutbildning med främsta kvalifikation att man inte klarat av sina gymnasiestudier, lär inget hopp om bättring finnas.
Visst präglade Stellan Arvidsson den svenska skolan med ett DDR-stuk. Dock fick vi en högst svensk och knappast tysk variant. Så illa hade knappast DDR:s skolpolitik kunnat landa. En orsak var väl, att man i Sverige bedrev avundsjuk klasskamp mot de som privilegierade och borgerliga uppfattade lärarna. Ressentimentet mot lärarkåren var starkt inom socialdemokratin, fackföreningsrörelsen och arbetarklassen. I DDR var man överens om, att läraryrket var så viktigt för byggandet av socialismen, att lärarkåren måste vara privilegierad för att attrahera de bästa.
Svensk skola präglas av kommunaliseringen runt 1990. Någon "Bildunggsbürgerlichkeit" värd namnet har vi inte i Sverige. Det nya, moderata arbetarpartiet kan knappast skyllas för att ha kulturell, bildningsmässig eller religiös pretention. Lärare och undersköterska har sedan DDR:s fall blivit ett i Sverige. Mentalt, statusmässigt och lönemässigt. Detta är sannerligen inte hämtat från den tyska arbetare- och bondestaten!
Tant Svart