Ordet är "tillåts"

Används ordet "tillåts" när någon skriver och innebördeen är att detta inte borde ha tillåtits, måste man fundera. Och är det en journalist behöver man ta fram de gamla tryckfrihetsdebatterna för på samma sätt som sekularisering kan börja i Kyrkan, kan censuren börja på tidningsredaktionerna. H.K. Rönnblom tog debatten på 1940-talet men det är så länge sedan, att det är glömt. Förlåtet blev det nog aldrig.

Jag läser den twittrande journalisten Karlsson. "Med ett kärleksbudskap i centrum borde främlingsfientliga homofoba kvinnoprästmotståndare inte tillåtas härja fritt i Svenskakyrkans namn" Frågan ställdes om ett förtydligande eftersom konsekvensen skulle bli at5t folk exkluderades på grund av åsikt. Journalisten Karlsson visste besked: "Exempelvis Sandahl som nämns i texten, men har egen erfarenhet av andra också." Journalisten Karlsson är dock godhjärtad: "Självklart behöver personerna hjälp att inse att alla är lika värda etc. De borde dock inte få tala i #Svenskakyrkans namn."

Släpp loss journalisten Karlsson och vi får en uppsättning begränsade fri- och rättigheter. Men jag har fått för mig att vi i den svenska journalistkåren ser en skillnad mellan de äldre journalisterna, de som utbildades på 1960-70-talen och visste vad man då behövde stå upp för - och emot. Det är när man kommer ner på journalisten Karlssons detaljnivå och kan följa hennes tankevärld, som man förstår. Och i största allmänhet kan man förstå vart etikettkletandet leder. Vem ska hjälpa mig att förstå alla människors lika värde, menar Karlsson?

Nu ska jag snart tala i Svenska kyrkans namn. Förlåta synder, förkunna evangelium, be för lokalsamhället och de som far illa och konsekrera. Det mesta av detta jag gör är på många sätt inte mitt utan Guds. Gud give att predikan med den äventyrliga överskriften Älska och gör vad du vill blir efter Guds Ord. I dag ska församlingen förmanas till trogen förbön. Polisen har tagit in en ölänning som misstänks för mordet. Den misstänkte måste vi be för - och familjen - och offren med anhöriga.

I går var polisen här lite brådstörtat för att i det nya läget med en misstänkt från lokalsamhället, möta folk. Det var Lasse från Kalmar (gudstjänstfirare i Heliga Korset) och vår egen polischef Thomas, som parkerat polisens husbil vid Löttorpshallen. Barnbarnen var med för att köpa lördagsgodis så när jag bytte några ord med Lasse och Thomas provsatt de polisens husbil.

Sigrid, 4 år, ville se tjuvarna, meddelade hon. "Men vi har inga tjuvar här", sa poliserna - "om inte i kylskåpet, kanske", sa Lasse. Det är lite befriande när en del av livets allvar går de små förbi. Tids nog kommer det.

Barnbarnen har annars lekt gömme i den stora prästgården samt två gånger tittat på filmen Kirikou, en afrikansk folksaga om ondska och godhet. Filmen, som jag en gång gett dem, hade kommit bort i dvd-lådan men hittats i veckan och medförts. Den kan rekommenderas. Nu krävde de att få se Nakna Pistolen 33 1/3 också. Barnen skrattade olämpligt. Jag tänkte ett ögonblick att bilderna av mig kanske inte stämmer. De fick äta sig mätta på tacos, kroppkakor, oxfilé, jordgubbar, chips och kolsyrade drycker till detta. Samt lördagsgodis, alltså.

Jag tycker att deras moder/min dotter är påtagligt snål med lördagsgodis för jag frågade hur mycket de brukade få. De fick lite mer här. Och så inser jag att föga av det barnen fick att äta skulle godkännas av det klimatfolk som häckar i Kyrkans Hus.
På Kristen Opinion läser jag Johanna Andersson. Hon är knivskarp och använder det knivskarpa för att snitta upp sammanhanget. Ska hon verkligen tillåtas det? Fast när det kommer till frågan om klimatkompensation är jag lugn. Svenska kyrkan äger så mycket skog att vi klimatkompenserar många gånger om genom vårt blotta skogsinnehav. Det känns väl skönt?