Det jag nu skriver skulle Helle aldrig tillåta att jag skrev

I går kväll läste jag Helena Edlunds blogg #50, Öppet brev till Helle Klein. Den tog mig.

Helena skriver om hur det är att vara utsatt för en lögnkampanj. Själv kom jag att tänka på den klassiska - och användbara - repliken: "Med kvinnliga präster kommer ett mjukare drag in i själavården." Helle bär syn för sägen.

Helena hade, förstod jag, vänt sig till biskopen Jackelén som inte kunde eller ville svara på frågan vad som krävs för att Dagens Seglora ska sluta kampanja mot henne. Vad ska vi ha biskopar till om de inte kan freda sin präster? Kräklan är en knölpåk för att försvara och det verktyg biskopar gärna stoltserar med men sällan tycks använda.

Antje Jackelén kunde annars använt den mot Kleins höga beskyddare och bidragsgivare - biskopen och domprosten i Stockholm, t ex. Hon kunde också anmält Klein till Stockholms domkapitel och hävdat att personvendettan mot Helena Edlund, präst i hennes stift, består av "ett uns av verklighet, kompletterat med lögner och speglat i det oförsonliga hatets spegel" och att den sortens vendetta är oförenlig med avgivna prästlöften.. Men biskopen i Lund kan inte eller vill inte ens ge ett svar på Helena Edlunds fråga. Det är riktigt illavarslande.

Socialdemokraterna borde ha allvarliga problem med Helle Kleins hållning. Jag "tillåts" alltså av Frimodig kyrka skriva här och där. Men vad är det Helle som chefredaktör på Aftonbladet INTE tillåtit? Vilken presspolitik vill svensk socialdemokrati stå för - den tillrättalagda eller den där åsikter bryts? Och vilka journalister ska vi hållas med - sådana som tillåter oss att skriva eller som inte tillåter somliga av oss att göra det, när det vi skriver inte passar dem? Vem vill leva i ett land där Helle Klein bestämmer vad som tillåts och vem vill vara socialdemokrat ihop med en totalitär? Stefan Löfven kan tala om den goda familjen och just så ska Kyrkan, Guds familj, vara. Men då finns det väl en frihet att tala? Eller?

Frimodig kyrka har debattutrymme. När en nomineringsgrupp inte har det, är det kört. Dert var ju detta som var problemet med POSK:s Gleichschaltung. Det var ur gemensamma samtal i stiftsgruppen som idén om motionen Stasi och stiftet växte fram - liksom den stora programmotionen, och stiftsfullmäktige/stiftsstyrelse tyckte att det var idéer man kunde göra något av. Svenska kyrkan är beroende av att det finns ett gott samtalsklimat så att människor inte tröttnar, tystnar, lägger av.

Helle Klein och Mttias Irving hojtar, men diskuterar inte i sak. De skriker slagord, men det går inte att få fram en uppsättning argument. Kanske Dispatch International är rasistisk - fast redaktören förnekar det. Då kan det väl vara enkelt att ta fram några tydliga exempel på det. Att Dispatch är islamkritisk vet vi. Det är uppenbart publikationens syfte. Men ska man inte i en demokrati ta upp samhällskritik främst för att vi inte ska få en politisk undervegetation? Vilken nytta i samhället gör bortstämplingen? Alls ingen. Å andra sidan - med en given agenda MÅSTE man overkligen hålla sig med rasister och extremister för att bekräfta den egna agendan och självbilden. Då har man hamnat bortom det intellektuella samtalet. Om nu Klein och Irving någonsin befunnit sig i det.

Om Helle Klein är något annat än en åsikts- och pratmaskin, vore jag tacksam att få upplysning om det. Och jag skulle gärna vilja få veta vad svensk arbetarrörelse ser för fördel med åsikts- och pratmaskiner.

Vad som annars sker i det som synes ske är uppenbart: Frimdog kyrka uppfattas vara ett hot. Det är bra. Hotet består i att Frimodig kyrka är det verkliga alternativet i kyrkovalet. Det var det Dagens Seglora också kom att poängtera.