Kan man vara onödigt glad?

Ibland blir jag nog onödigt glad, det vill säga mer glad än jag behöver för att bara vara - glad. Det är som när jag var barn och prövade kapillärkraften med att hälla mer mjölk i glaset än vad glaset rymde. Det där extra heter på hebreiska chäsäd. I en kö till en lösglasskiosk sa killen till den som skopade upp glassen ett uppfordrande: "Chäsäd!" Och alla frommisar vet att chäsäd är ordet för nåd. Det som går utöver.

I går hörde jag nog Nic Waals ord genom Jan Myrdal i en bloggkommentar, för det var hon som lärde Jan både en arbetsmoral och en livshållning, där man inte försjunker i självömkan utan ser uppgifter i livet. "Du ska inte vara lycklig, du ska arbeta." Det är ett råd som innefattar lycka. Men det är en avgörande skillnad mellan att förverkliga sig själv och att fulländas. Kyrkofadern Augustinus ber: "Så övergiv mig icke någonsin, utan behåll mig i din nåd nu och alltid. Led mig och härska över mig och fullända mig i ditt eviga rike." Fokus ligger bortom mig själv och det gör mig viktig. Jag tror det var det Jan fick lära sig.

Jan slutade hålla sig med pressklipp en gång för 40-45 år sedan. Det skrevs om en som hette Jan Myrdal men det var en annan person om vilken "det sas" det ena och det andra, men polemiken gällde den Jan Myrdal som närmast var en myling och inte den Jan som var verklig och vars argument kunde sakgranskas. Det tar tid och kraft att läsa om den där konstruktionen. Jan slutade alltså.
Jag blir alltså glad när Jan manar mig att inte ta åt mig av kampanjer och när andra mer anonymt muntrar. Onödigt glad - eller nödvändigt?
Och alla vet att jag tycker om Jan. Han har genom sitt arbete lärt mig mer än jag kan redovisa och han visar personlig omsorg. Det kallas solidaritet.

I dag har Barometern publicerat mitt svar om vad jag sa i kyrkomötet 2000. Där ställdes frågan och där ges svaret. Den som undrar på bloggen, måste ha läst frågan i tidningen och kan nu vara nöjd och glad.

Den som får ge sig på Seglora i dess olika skepnader och kalla företeelsen en cancersvulst kan också vara glad över att ha fått till det. Men är det så mycket att vara glad åt? Segloras parasitära karaktär är uppenbar. Viktiga finansiärer förser smedjan med pengar från diverse offentliga medel, det är väl rätt klart. Att beskriva i sjukdomstermer brukar likväl inte vara så lyckat, för då hamnar man där Kerstin Bergman (S) befann sig i kyrkomötet, där hon skulle "operera bort en liten men högljudd grupp" och hävdade att "doktorns kniv gör ont men gott".
Detta var accepterad samtalston mot de så kallade kvinnoprästmotståndarna. I kyrkomötet!

Den trista sanningen för dem som tror att tankesmedjor är viktiga är väl den, att Seglora-folket spelat bort sig. Jag läste Mattias Irving om Marcus Birro som "beklagar sig över att Dagens Seglora håller efter högerextremism och främlinjgsfientlighet. Men riktigt så uttrycker han sig naturligtvis inte, den gode Birro." Nä, det gjorde han inte. Sammanskrivningen är en konstruktion och en lögn. Den träffar inte var Birro skriver om. Vi behöver inte ha ett samtal i viktiga frågor på den usla nivån. Inte i kyrkan och än mindre i samhället - eller tvärtom. Vi hade varit värda en bättre Dagens Seglora, en som smitt tankar med oss.

Om de välsinnade tänker att fascismen står för dörren eller kommit in genom den i Europa, borde de repetera Weimar-tidens politiska historia för att inte göra om misstagen. Om de inte tänker alls utan konstruerar sig den fascism de vill vara emot, då är det farligt. Om de ägnar sig åt denna sin egna favoritfascism är faran den att det verkligt onda smyger sig in bakvägen.
Den öppna debatt, som förmår lyssna och ta in människors erfarenheter utan att hojta högljutt innan man lyssnat, är det kraftfulla motmedlet.

Hur är det nu med Omar Mustafa? S har problem, ser jag i tidningarna. Olle Burell har varit tyst i frågan länge nu, fast han fick problemet sig anvisat, försteombudsman i Stockholms arbetarekommun som han är - och den som tidigare försvarat Omar Mustafa. Hur var det på den familjefest Dagens Seglora så glatt rapporterade om - var den homofobisk? Urban Ahlin hade inga synpunkter på Omar Mustafas twitterinlägg där han ville skicka JAS-plan mot Israel. Borde inte Ahlin haft det? Ska vi gå i krig mot Israel eller vad avses? Omar Mustafa-historien kan bli underhållande på många sätt, verkar det.
Dagens Seglora kanske förser oss med nya (S)maskiga detaljer inifrån det ty(S)tnadens (S)ammanhang, där många nu måste prata och några svettas ordentligt under armarna.

Jag bekänner offentligt att jag tror på Gud!
Är det detta som gör mig onödigt glad?
Chäsäd?