söndag 6 april 2014

Passionstid

Nu är det Frälsarens väg till korset vi får följa. Det betyder att en del av det vanliga prioriteras ner. Jag kommer att skriva några blogginlägg men - om ingen kris inträffar - oförargliga sådana, uppbyggliga kanske rentav. Jag tror inte jag skriver varje dag och jag publicerar inga kommentarer. Den debatt som pågår fasar, vi ut i dag. På Påskdagen går vi igång igen under slagordet "Så mycket uppståndelse som möjligt!"

Jag är, som ni vet, lite fascinerad av kommentarer på bloggen och intresserad av yviga debatter. Sanningssökande har något yvigt kring sig och kan ske med stora åthävor. Men sanningssökande kan också vara stillsamt. Bedjande munkar skapade universiteten och hela det västerländska skolväsendet bygger på Kyrkans insatser från kyrkskola (i olika former) till gymnasium och universitet. Det var Kyrkan som lärde européerna att tänka - ja, att bli just européer.

Man måste inte alltid tänka innan man talar eller skriver en bloggkommentar men ibland skulle jag uppskatta om den som skriver gav sig en lite paus och funderade: Vad är han ute efter? Vilken är hans poäng? Som det där med att man i Radio Kronoberg diskuterade om pedofili kunde botas. Somliga sexuella läggningar kan alltså diskuteras i sådana termer. Men en homosexuell som kommer till prästen med den frågan om sig och sitt liv - vad svarar prästen då? Och frågan gällde alls inte effekterna av olika sexuella läggningar och än mindre att personalisera frågan. Saken gällde "das Ding an sich" - botandet och möjligheten att offentligt ta upp frågan om bot mot sexuell läggning. I en kommentar nämndes att Svenska kyrkan skulle ha två öppet homosexuella biskopar. Det var inte korrekt. En biskop, som ingått partnerskap. Men för sakresonemanget är det inte av så stort intresse.

På samma sätt med påskhälsningar. Jag såg pastoratsbladet Trovärdigt från Växjö liksom församlingsbladet i Moheda som kämpade med samma svårighet att göra fastan och passionstiden rättvisa. Det blir i folks medvetande påsk av allt och Stilla veckan blir "påskveckan". Dramat försvinner. Kyrkans påsk får firas på andras villkor. Vad får det till följd?

Jag ställer inte frågan hur detta kan uttryckas med önskningar om en fin Stilla vecka eller så. Jag vill komma åt ett grundläggande strukturproblem. På Youtube vore det möjligt att göra två hälsningar och lägga ut påskhälsningen på påsknatten. I församlingslivet skulle det gå att disciplinera sig och inte exponera påsken flera veckor innan, men verksamhetskyrkan är inte disciplinerad utan följer köpenskapens mönster. Dramat försvinner. Jag gillar inte det.

När en pensionerad kyrkoherde (emeritilön har kyrkoherden inte, det har ingen präst längre) pläderar för att vi ska gilla läget, kan man enkelt konstatera att det brukar kyrkoherdar säga och göra. De avviker därmed från det mönster som var apostlarnas. I utsatta lägen sjöng de lovsånger och bad. Därmed förändrades läget. Och mötte apostlarna ett annat evangelium och auktoriteter som lärde något annat än evangeliet, gillade de inte läget. När kyrkofäderna stod upp för evangeliet gick de inte på fagert tal utan kunde hävda att alla villolärare anförde bibelord och det blev osant ändå. Där finns en del att begrunda.

Man kan göra det denna passionstid genom att ta frågan Pilatus ställer på allvar. "Vad är sanning?" frågar han - och gör ingenting för att ta reda på det. Vi skulle kunna fråga likadant och möda oss lite med frågan. Det gör oss sympatiskt otidsenliga eftersom vi lever i en tid där det inte finns någon Sanning men många sanningar. Ska vi söka Sanningen i denna tid? Och med viss entusiasm ge oss i kast med evangelisternas passionsberättelser, inte bara Lukas alltså. Har ni märkt vilka andliga tillgångar de klassiska fastepsalmerna är? De har något viktigt att säga och gör berättelsen till min berättelse.

Som sagt: en tid för återhållsamhet och tukt. Ha en välsignad passionstid!

10 kommentarer:

  1. Varför ska man hålla på fastan innan påsk när samtliga församlingar ordnar julbord och julfester hela advent? Konsekvens?

    SvaraRadera
  2. Hin onde ligger på lur även i dessa passiontidens yttersta dagar; även nu får vi försöka hålla oss vakna.
    Ensamrätt till bloggen sin - ränderna från predikandets prästerligs privilegium finns tydligen kvar hos emeritus, som nog har en liten jäkel bak örat...
    Klor och morrhår i samverkan:blir jag frestad till språng även i stilla veckan?
    FAN tro't..
    "Tiger"

    SvaraRadera
  3. Ja, låt oss be att den Helige Ande för oss in i hemligheten med den försoning som Herren Jesus åstadkom och åstadkommer! Till den hemligheten hör vad som inte ges någon plats i dagens kultur: "Han lärde sig lyda genom att lida." Att enligt beprövad erfarenhet fördjupa bön och eftertanke med fasta och askes i någon form, för oss in i den efterföljd där vi kommer honom nära.

    Det är så vi bereder oss för framtiden. Kyrkoåret förkortar perspektivet: redan om två veckor når vi den tredje av Påskens heliga tre dagar. Vi får inrikta oss på att vår vandring i Jesu lidandes efterföljd, så som vår omvärld ser ut, kommer att bli bra mycket längre än så, både personligen och i kyrka och församling. Låt oss då också be Anden om uthållighetens nådegåva – donum perserverantiae.

    SvaraRadera
  4. Tyckte nog inte att inlägget om pedofilerna kunde tolkas så som du beskriver. I vilket fall är just problemet att "inte se till effekterna" och på så sätt likställa en allvarlig störning och något som nog är att betrakta som normalt (tänk på djurvärlden där ett visst inslag av homosexualitet lär ha fördelar för rasens fortlevnad, medan ett pedofilt beteende inte har det och därför i stort sett inte förekommer).

    Pedofili och homosexualitet ska inte jämföras överhuvudtaget, såvida man inte samtidigt talar om ifall man "kan bota heterosexuella". Och det var det inlägget gjorde uppfattade jag det som.
    .
    Ok, hade fel om Tuulikki Koivonen Bylund. Ändrar då det till att "med en öppet homosexuell biskop och många öppet homosexuella präster" kan SvK inte anses vara homofobisk.idag.

    SvaraRadera
  5. Frid Dag!
    Sitter på arbetet denna söndag och lyssnar till gudstjänsten i P1. Lika gnälligt och hemskt som vanligt. Varför är det alltid så?

    ( Detta behöver du inte publicera, bara en liten reflektion och hälsning )

    SvaraRadera
  6. Bloggardag: "Nu är det Frälsarens väg till korset vi får följa. " Jaså. Jag som trodde att that game is over. Det där korset har ju i vilket fall som helst ruttnat för länge sedan. Men Jesus har uppstått och lever!
    Varför ska man fortfarande odla en massa perversa fantasier om att få ta kål på Jesus om och om igen? Är det inte bättre att fundera på vad det innebär för oss här och nu att Jesus faktistk lever - i oss alla? Kanske betyder det att vi också kunde leva om vi ville, jag menar Leva. Är det för jobbigt?
    Jag tänker inte följa Frälsaren till något kors iaf.

    En anonym en

    SvaraRadera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om en rättelse tillåts även under passionstiden så slutar ju Ekelöfs dikt med orden "Att älska är svårt." Ursäkta skrivfelet!

      Radera
  8. Varför hålla på med att tjata om Antje? Hon ändrar sig inte och inte det kyrkliga etablissemanget heller. Låt oss bygga församlingar och uppmuntra till trohet mot Kyrkans katolska o lutherska bekännelse. Låt de döda begrava sina döda! Antje kommer inte bli min ÄB. Låt oss ha en gamalieliansk (!?) inställning. Är hennes ärkebiskopat inte Herrens vilja, så kommer det falla förr eller senare. Det visar kyrkohistorien!/ kh em (emeritustiteln gäller än!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anonym 16:59: Din kommentar ser i mina ögon kall och en aning grym ut. Antje är minsann inte din ÄB, och de "döda ska begrava sina döda"! Hur uttalar du dig egentligen om en präst tillhörande samma kyrka som du? Och vad i hela friden har hon gjort för att förtjäna detta - innan hon ens tillträtt?

      Jag blir illa berörd men får väl kontra med: Jag är glad att du inte var min kyrkoherde.

      Radera