Åke ute och reser

Jag har läst Åke Bonniers herdabrev. Han anförtrodde mig i fredags att han lever i förmodan att jag ska skära det på längden och tvären. Alls inte. Jag har läst för att förstå - och det är jag ju rätt bra på, den främsta akademiska examen i ämnet förståelse och inom det aktuella ämnesområdet som jag har.

Vi hoppar över Åkes uppväxt i ett konstmuseum, för sådant var hemmet. Vi noterar bara i förbigående att Åke ingenstans förklarar sin omsvängning i ämbetsfrågan även om jag hör till dem som så gärna vill veta vilka motiv som bar omtänkarna. Det lockar mig att få veta för det är något frimureriskt över alltihop. De kommer på hur det egentligen är med Kyrkans ämbete men säger inget till oss andra, de mindre vetande. KLart man blir nyfiken då.

Jag lärde mig något om Åke som jag inte visste. Han kom till Uppsala år 1979 i tanke att leva där i fem år. Det blev fem veckor. Sedan flyttade han ihop med Kristina i Stockholm och kom att pendla till Uppsala. Det betyder att Åke aldrig levt det studentliv som präglar folket som bott på studenthem eller i kollektiv, de ständiga debatterna, ifrågasättandet, kraven på belägg och - aktionerna. Det är ett fruktansvärt handikapp Åke delar med många. Det förklarar mycket av hur den väluppfostrade Åke tänker - eller inte tänker.
Och jag gillar honom likväl men vi måste ta hänsyn till hans handikapp. Han är väluppfostrad från en miljö som inte är miljonprogrammens och han har inte levt i den teologiska vitalitet som präglar t ex högkyrkligheten.Hann har inte svingat sig i trädkronorna till kunskapens träd så mycket som han fått plocka fallfrukten, så som det går till med kursböcker, föreläsningar och seminarieövningar. Tagen på studentrummen är betydligt tuffare och ibland betydligt mer påfrestande.

Jag fick också veta att Åke sa nej till sin första begravning som präst. Han var inte mogen, tyckte han. Fru Kristina, de gifte sig 1981, undrade när han skulle bli mogen att göra vad han vigts till och få ändrade han sig och begravde - Hulda Luther. Åke har alltså begravt Luther. Det fortsätter han göra, kan man konstatera.
För teologi är nog inte biskopens starkaste sida.
På ett antal punkter säger Åke Bonnier något annat än vad Luther, Augustinus eller Paulus skulle mena.

"Jag tror inte att Adam och Eva någonsin har existerat", heter det. Börjar inte mänskligheten någonstans, då? Finns det inte ett ur-syndafall? "Berättelsen om dem handlar snarare om människans livsvillkor", får vi veta. Det kan man förstås hävda. Men hur kopplas det till det faktum att Adam och Eva inte existerat?
Strunt samma. Paulus, Augustinus och Luther tänkte inte så.
Biskopens ickebekännelse leder till ett miljöprogram. Vi "får verka i det lilla, i det vardagliga där varje bidrag, sopsortering, besök på återvinningscentraler eller val av kravmärkta eller rättvisemärkta produkter är ett uttryck för vårt sätt att värna skapelsen."
Gud är bortom alla begrepp, dessutom. Därför kan Åke möta alla religiösa och glädjas med dem i stolthet över mitt eget. Gott så, kan man tycka. Men såg Luther saken så? Vad är till sist den kristna uppenbarelsen värd? Och sanningsanspråket?

Till det "legendariska" hör berättelserna om Jesu barndom, menar Åke. Evangelisten Lukas (Luk 1:1-4) tycks inte se saken så. Och jungfrufödelsens poäng? "Kanske var inte Jesus jungfrufödd?" (s 75) Vi sjunger glatt de lutherska psalmerna som hävdar den saken ändå! För det viktiga är inte hur utan att! Och kanske är då den geografiska platsen inte heller så viktig, menar Åke (s 77) På samma sätt med undren. Inte hur eller om utan vad. Det är det gamla liberalteologiska programmet men inte riktigt den teologi som hör samman med 1900-talets nyupptäckt av Kyrkan.

"Bibeln är ju inte Gudsord", heter det och så preciseras satsen till att "i Bibeln finns Guds ord" med den ytterligare preciseringen att "vår uppgift och utmaning är att låta Guds ord tala in i våra hjärtan och forma våra händer, våra fötter och vårt tal." (s 112) Det är vackert. Men är det så Kyrkan lär?

Åke diskuterar vinets alkoholhalt när han behandlar nattvarden. Men det är, skriver han "meningslöst från ett teologiskt perspektiv". Han kunde kanske dock räknat upp ett antal verk där teologer seriöst gjort detta - från Aalen till Diestelmann om jag nu hugger några namn. Kristi närvaro är inte beroende av alkoholstyrkan, det viktiga är att det är juice från druvor. Vi fåkunniga undrar då om det är viktigt att det är vete  i nattvardsbrödet också? Men rätt är det dock inte vad biskopen skriver: "Kristi närvaro är beroende av Guds nåd i kyrkans sammanhang." Så lärde inte Augustinus och Luther. Där beror saken på Ordet som kommer till elementen och gör sakramentet.

Vi får veta att biskopen är för samkönade vigslar samt insemination i landstingets regi av ensamföräldrar och noterar att i resonemanget finns alls inget om det s k barnperspektivet. Och så undrar biskopen om vi kanske inte ska fira alla de gudstjänster vi firar idag. (s 158) Kanske inte. Jag märker att biskopen ser mission som 1. religionsdialog. 2. församlingar som inkluderar nya människor och 3. internationellt engagemang. Jag undrar vad aposteln Paulus sagt om han fattat att det är detta som är mission. Eller Roland Allen! Vart tog talet om den missionerande församlingen vägen?

Jag tänker alls inte vara svår mot Åke Bonnier, min ärkebiskopskandidat.
Han har presenterat sig och sin tro. Man ska läsa herdabrev för att fatta hur det står till i Svenska kyrkan.