Bloggpost nummer tusen

När jag skulle nå 1000 poster på Bloggardag tänkte jag i våras  att det var tid att sluta. Men så tog Växjö domkapitel ny sats och den saken ska upp den 22 augusti - ska ni verkligen inte få veta något om hur det går? Därtill återstår att skriva lite mer om Med snopp, för frågorna som kommit måste väl hanteras och sammanhangen kompliceras något i alla fall.

Kyrksyster skriver jag om lika lite som August Strindberg skrev om Karl XII. Han markerade kungen med ***. Ingen visste och alla begrep. Så jag kan få för mig att skriva om någon så att alla begriper utan att polemisera mot någon känd person. Fast jag tänker nog inte fördjupa mig i frågeställningen hur *** kan uppfatta sig som jagad, när det ställs konkreta uppföljningsfrågor på något som hon påstått och fått kraftigt understöd för, nämligen att jag är misogyn och av detta skäl skällde en gång i tiden i något oklart sammanhang ...

Dr F, som är begåvad, myntade i veckan som gick begreppet virtuell teologi. Med det avses snabba teologiska ställningstaganden utan besvärande mycket bakgrundskunskap eller komplikationsiver. Det enkla räcker och det enkla är det som någon omedelbart, närmast instinktivt, uppfattar. Detta omedelbara är det som alla sedan ska förhålla sig till. För så är det! Bara så ni vet!

Med teologi är det annars så att den kan bedrivas i bön och kontemplation, genom studier, genom lyssnande, i gudstjänsten, som kurser vid seminarier och universitet, genom idoga tematiska studier i den enda vetenskap där det blir av intresse att veta hur folk tänkt århundraden igenom. Teologi IRL är stort. Genom teologin las grunden för allt vetenskapligt tänkande i Västerlandet. Teologi var forskandet i Guds mening i tanke att det fanns en mening, en struktur, en systematik. Då gällde denna systematik också forskningsområdet medicin. Skapelse och frälsning var intelligibla.

Detta skulle kunna leda till en slags respekt för det allvarliga teologiska hantverket och i vår tradition en iver att särskilt lyssna när teologi hamnar på tvärs mot kyrkosystem. Det var ju det som var 1500-talets läge. Reformkatolikerna stod emot systemet för att värna det katolska mot det romerska.  Det gick som det gick, men ni vet hur man säger: Det reformatoriska är det apostoliska och därmed det katolska.

Vi är rätt långt ifrån detta seriösa samtal i Svenska kyrkan. Det är väldigt mycket yta med pretentiös fördomsfullhet och glad vilja att etikettera dem som tänks vara meningsmotståndare. Själv klassas jag som konservativ. Hur blev jag det? Är jag inte snarare radikal - det är nämligen de brott jag dömts för i svensk domstol? Och är inte min teologiska traktan just radikaliteten? Strunta i etiketterandet och koketterandet - men är inte alltid ortodoxin radikal? Hur skulle den annars kunna vara ortodoxi?

Jag fick besked om att Ann Heberlein visste något om mig i Sydsvenskan den 11 juli. Jag nödgades läsa på. Hon visste något om någon hon konstruerat sig och kallar Dag Sandahl, såg jag. Ni kan få några exempel på vad en docent i etik fått ihop när det vill sig.

Hennes tema är att det finns ett "vi" som länge varit tysta. Det påståendet har jag mött förr, nämligen på 1960-talet. Då var det de högkyrkliga som tog för sig och ett "vi" som varit tysta.
Spöket går igen.
Inte heller då hade detta "vi" förstått att vara med i debatten. Nu - det var 60-tal, alltså, skulle detta "vi" ta nya tag. Precis som nu. Fast då skrev "vi" inte vad Heberlein med rätta konstaterar: "Vi har inte befunnit oss i konflikt med majoritetssamhället och har därför hållit en låg profil med vår tro. Vi har liksom inte haft något att protestera emot." Det var sannolikt så då också, men det ville ingen vidgå. Nu har majoritetstystnaden blivit ett problem. Hur kan det komma sig? Heberlein vet:

"'Kristen* har därför (på grund av "vår" tystnad, DS) i svensk offentlighet blivit synonymt med Siewert Öholm, Marcus Birro, Dag Sandahl och deras likar - alltså konservativa gubbar i olika åldrar med det gemensamt att de anser sig ha rätt att döma andra människors tro och livsstil."
Det låter något. Men det kan faktiskt bli än bättre:
"De säger sig vilja föra fram ett kristet kärleksbudskap men fördömer samtidigt och ständigt sina medmänniskor."

Om detta må vi berätta, tydligen - idoga gubbar som ständigt orkar hålla på så.
"Ständigt" är ett signalord som i sammanhanget ger besked om att Heberlein är ute för att gräla. Det används frekvent t ex i äktenskapliga uppgörelser, kan man inhämta i litteraturen.
Gubbe är inte riktigt ett medicinskt senilitetsbegrepp och inte en åldersbestämningen utan snarare ett Åsa Romson-begrepp. Jag fattar. Majoritetssamhällets vokabulär blir Heberleins.

Nu har jag under decennier varit församlingspräst och alltså ständigt ägnat mig åt att fördöma. Det är något överraskande, må jag säga.
Vad har jag alltså fördömt, om vi ska följa docenten i etik Ann Heberleins framställning?
Här är uppräkningen, detta är vad hon förstått:
"Abort är synd. Skilsmässor är synd. Kvinnor ska hålla käften och inte lägga sig i viktiga saker som till exempel teologi. Muslimer är farliga och dödsstraff är bra."
Och vad det tysta "vi", som nu inser vad en sådan som jag menar - nu är jag sarkastisk och det är nog bäst att markera den saken - gjort är att "vi ryckt på axlarna och tänkt 'jaja, det är väl ingen som tar de där pajasarna på allvar'."

Vart leder Heberleins resonemang?
Till glädje förstås över att Antje Jackelén utsågs till "hetast i Almedalen" och vidare till Heberleins ideal, som definieras som, håll i er ordentligt för nu blir det omtumlande, "inklusivitet, ödmjukhet och tolerans istället för exklusivitet, tvärsäkerhet och gränsdragningar."

Virtuell teologi är inte begränsad till det virtuella, fattar jag. Det mesta var fel.
Ett medger jag dock.
Jag är när jag läser Heberlein beredd att ompröva min hittillsvarande restriktiva inställning i abortfrågan. Annars har jag i den frågan tänkt som Annemarie Thunberg.

Jag känner inte Ann Heberlein. Jag har aldrig samtalat med henne. Det närmaste jag kommit henne är att min dotter bott på samma gård som student i Lund och mött Heberleins när hundar skulle rastas. Så ungefär.

Jag antar att hon - sitt universitet till skam - ska uppfattas som en företrädare för den virtuella teologin.
Hon stampar inte av i någon min text för att komma åt mig. Icke ett belägg! Det blir lika dumt som när folk här på Bloggardag vill veta hur jag tänker om Svenska kyrkan, ett ämne som jag behandlat i en räcka böcker. Läs dem om ni är intresserade av att få veta eller försök förstå vad som skrivs här på ett mindre fördomsfullt och mer eftertänksamt sätt.

Lite högtidligt, lika kärt som oförmodat som flickan sa, har vi nått siffran tusen bloggposter.
Om Växjö domkapitel bara taggat ner hade allt kunnat sluta här och då hade ni fått leva utan en massa frågor om ämbetet och högkyrkligheten och allt annat som kommer framöver på Bloggardag. Om Gud vill och vi får leva, ska jag kanske understryka?