Med snopp. Del ett.

Jag har påpekat förhållandet tidigare. I vanliga fall börjar en diskussion med grovt tillyxade argument och slipas sedan av när argument sakgranskas. I frågan om ämbetet och om kvinnor som präster har det motsatta inträffat. Argumenten var i omgångar bättre tänkta än det som nu gäller - frågan om prästens snopp. "Det hänger på det som hänger"-argumentet i än enklare form. Och det är begripligt. För en komplicerad fråga kan inte längre hanteras som komplex och - dessvärre - inte heller som en.
Det är minst tre frågor.

Lydia Wahlström tog över efter Viktor Rydberg och det är hon som aktualiserar frågan om kvinnor som präster. Att hon var lesbisk, har vi inte riktigt tyckt oss behöva markera. men hon gick fram som en skördetröska i de unga studentskornas bingar och frågan om kön och ämbete kanske vi skulle tagit tag i långt tidigare. Men somliga av oss är hemfallna åt pryderi, inser jag. Vi låter det privata vara privat. Det var det kanske inte riktigt.

Men viktigare är att Lydia nog egentligen inte var ett endaste dugg intresserade av det sacerdotala ämbetet, det där med präster som håller på med mässfirande och liturgi. För henne var prästen läraren. Klädd i svart kappa höll prästen en predikan som föregicks av lite psalmer och annan sång samt några läsningar och som avslutades med bön och psalm. Den liberala teologin behövde inte mycket mer än så - och med detta program skulle visas hur förnuftig den kristna tron faktiskt var. Denna liberala teologi var religiös liberalism, som ni vet.

Lydia har en del behjärtansvärda i sitt följe. De omfattar alltså en tanke på prästen som lärare mer än som mässfirande präst. Håll distinktionen i minne. Det mer handfasta i Skriften som jungfrufödelse och uppståndelse kunde man glida över med lätt hand. I det utgående 1800-talet visste man förstås bättre. I det ingående 1900-talet likaså. Här kan alltså läroverksadjunkter och folkskollärare fylkas. De är anställda i ett kyrkligt styrt utbildningsväsende men det finns omtolkningsmöjligheter. Den kristna tron visar sig vara elastisk. Om man inte tror för mycket kan man tro en del i alla fall. Och själva tanken är fin. Den definierades då som "kärlekstanken" och inte som nu när det är "tanken på alla männioskors lika värde" som sammanfattar vad tron går ut på.

Den första insikten är alltså den att de som i kyrkliga miljöer först talade för kvinnliga präster egentligen inte hade något till övers för präster i mer pregnant mening - sakramentsförvaltare och förvaltare av heliga hemligheter.

Nu blev det inget beslut om kvinnor som präster på 1920-talet. Frågan hade ställts som en fråga om behörighet till statlig tjänst. Och där är nästa fråga - behörighet, jämställdhet.

I Sverige drivs frågan om kvinnor som präster i grunden som en fråga om behörighet till en statlig tjänst. Staten aktualiserar frågan. Svenska kyrkan vill inte egentligen ta i den. Men statens utredning måste ju likväl ägna sig åt de teologiska frågorna. Det är här biskop Bohlin och riksdagsman Hallén lägger allting till rätta genom att välja bort alla de bibelvetare som kan antas komma med fel forskning och så satsar man på lektor Sjögren. Jag behöver inte dra detaljerna. Valet av bibelvetare avgjorde resultatet och Bohlin/Hallén gjorde sitt bästa för att förhindra att något annat skulle sägas. Ni ser det i SOU 1950:48.

Det lilla tricket fullbordades när regeringen lät kyrkofullmäktige bli remissinstanser, inte som vanligt kyrkoråden. Vilket var tricket? Fullmäktige var den politiska instansen. I kyrkoråden fanns risk att de kyrkligt aktiva dvaldes. På ett antal ställen ändrade fullmäktige kyrkorådets avstyrkan. Så i Växjö, där domprosten Hylander kördes över. Sedan tog det lång tid innan regeringen la fram ett förslag inför kyrkomötet 1957, så lång tid att frågor ställdes i riksdagen. Några måste ha förstått att frågan var mer komplex än man låtsades om.

Likställighet/jämställdhet var vad saken för en majoritet gällde.
Frågan vad Gud kunde mena med Kyrkans ämbete var inte deras. Hur kom det sig att frågans två "fält" inte fick vara den verkliga komplikationen?
Kanske en del av svaret är att 1950-talet är det årtionde när folk lurades i fråga efter fråga: Nedskjutningen av DC-3:an, Catalinaaffären, Enbomsaffären, neutraliteten, Sveriges roll i USA:s ekonomiska krigföring mot Sovjetunionen. det militära samarbetet med Nato och upplåtandet av svenskt luftrum för rätlinjiga inflygningsbanor för amerikanskt spion- och bombflyg. Något av mörkläggningen har jag kanske glömt...
Det var mycket som svenska folket inte skulle känna till. Och då kan väl kyrkofrågan förenklas till en fråga om jämställdhet och behörighet till statlig tjänst? Det räcker bra så.
Att opinionsundersökningar visar att Svenska kyrkans präster var emot ämbetsreformen kunde man gå förbi. Det behövde folk inte få veta. Inte deras argument heller.

För dem som (biskopar, präster och lekmän) som uppfattade att ett beslut om kvinnor som präster stred mot Guds vilja så som den var känd genom Den Heliga Skrift och den reformatoriska bekännelsen var inte situationen enkel. Det handlade verkligen om att Svenska kyrkan skulle överge den fasta grund hon stod på - men hur driva den tanken inför människor som tänkte helt annorlunda om frågans karaktär? De kunde kanske besvärja sig till att vara för kvinnors fri- och rättigheter men skulle utmålas som sexister. Det hade de inte väntat. Deras kvinnoprästmotstånd - och så ville de sällan själva beskrivas - blev enkelt kvinnomotstånd. Kvinnohatarna ställde upp. Och så var den debatten över.
Varför sa de som var för ordningen med kvinnor som präster och menade sig ha teologiska skäl för saken inte ifrån? Varför fick frågan om ämbetet inte vara seriöst teologisk? Jag fattar inte det. Varför teg de när deras medkristna målades ut som något de i all sin mänskliga svaghet inte var?

Några prästfamiljer har berättat om hur det var för deras döttrar som mötte de rådande stämningarna.

Erland Olson berättar hur han blev ledsen när dottern Eva kom hem och grät. "När vi då frågade varför hon var ledsen berättade hon att en tant i affären frågade om hon och systrarna fick mycket stryk hemma. Eva förstod inte ens vad det var fråga om. Men tanten hade fortsatt: 'Det får ni säkert eftersom er pappa är kvinnohatare.'" (Erland Olsson, Led, milda ljus, Gotlands kyrkohistoriska sällskaps skriftserie nr 1, 2011 s 55)

Britt Lindblad beskriver drevet. Hennes man Mårten hade ställt upp i samarbetsrådet för Kyrklig Samling. "Det var ingen behaglig tid. Man vågade knappast öppna tidningen. Särskilt tonårsdöttrarna tog illa vid sig. En av dem skulle börja en pryoplats på ett dagis och gick runt och presenterade sig. Kokerskan vägrade ta henne i hand, eftersom hon var sin fars dotter. Det kallar jag mobbning." (Britt Lindblad i Kerstin Kyhlberg Engvall, red, Prästfruminnen, Verbum, Stockholm  1998 s 119)

Och ännu har jag inte kommit fram till vad de bespottade gruppen sa och hur Svenska kyrkan hanterade själva frågan om ämbetet.
Det ska tydligen komma fler delar.

Det finns nämligen skäl att avslöja hur det gick till. I går kväll såg jag den kvinnliga kyrkoherden i Midsomer Murder. Hon var inte rolig. Intrigant och självupptagen var hon. Ska det uppfattas vara någon form av besked? Svänger det nu? Börjar folk fatta? Invändningen att den andre prästen var mördaren kanske fördunklar insikten. I media framställs en kvinnlig präst som otrevlig. Så var det inte förr. Något har hänt. To be continued.