Biskop Åke Bonnier bryr sig om att svara Marcus Birro, som meddelat att han ska konvertera. Om det nu är det han ska. Hans konversion kanske snarare är aversion, han vänder sig bort från ett sammanhang han inte kan eller vill solidarisera sig med. Svenska kyrkan. Han gör alltså nu vad docenten Ann Heberlein uppmanade honom till - lämna Svenska kyrkan! Han förklarar varför och Åke Bonnier gör sig mödan att svara. Det är fint. Av hela sitt hjärta vill biskopen gratulera Marcus Birro till beslutet att påbörja konverteringsprocesssen, som han kallar den. Varför? Därför att Birro känner sig som katolik. Men noga taget bekänner sig Svenska kyrkan vara en katolsk kyrka, en del av den kyrka som är una, sancta, catholica. Så långt i framställningen tvekar jag alltså inför gratulerandet. Borde inte biskop Bonnier fastmer fundera över varför en i kulturlivet verksam drar iväg och undra vad det är för svagheter i Svenska kyrkan som nu borde hanteras av en biskop?
Biskopen talar om Birros "konvertionsresa" (sic!, vilket betyder att han skriver just så och inget nedsättande eller ögonbrynshöjt annat). Denna resa ger Birro "trots allt inte rätt att skriva generaliseringar och felaktigheter" om det trossamfund han tillhört. Nå, vi lever i ett på papperet fritt land så den rätten har han nog, får vi väl konstatera. Vari består det generaliserade/felaktiga? Har inte Kajsa Ahlstrand gjort just sådana påpekanden om hur förkunnelsens fokus flyttats? Om detta kan man läsa en snutt i den bok jag fick ihop, Inget för någon. Invändningen från Marcus Birro var allvarlig: "Vill man höra om Gud, Jesus, omvändelse, synd och upprättelse har man väldigt lite att hämta."
Den bedömningen delar inte biskopen. Dessvärre delar en del andra den - eller förstår vad Birro syftar på.
Biskop Bonnier beskriver Svenska kyrkan som "en Jesuscentrerad kyrka i den evangelisk lutherska traditionen." Så - vad hade Martin Luther sagt om Svenska kyrkan år 2014, tro?
Stockholms Storkyrka, där Åke Bonnier tidigare var domprost, följde jag lite under min vän Ludvig Jönssons tid. Där hördes en rent jungiansk förkunnelse. Dessa predikningar las ut för avhämtning. Jag har en samling och Jesus-centrerat var det inte. Redan då.
Besluten om enkönad vigsel togs väl utan besvärande teologiska komplikationer?
Biskoparna var inte överens om partnerskapsvälsignelse och när det kom till frågan om äktenskap för samkönade fanns ingen tid för, låt oss kalla det, intellektuell omorientering. Bråttom var det också. Vigselrätten var i fara. Konsultationer inom Borgågemenskapen fanns det inte tid till - inte 2005 och inte 2009. Och nu håller sig alltså Svenska kyrkan med en ordning för vigsel som Church of England avvisar. Sug på den!
"Svenska kyrkan styrs till stor del av politiker och predikar nästan bara sådant som vilket annat politiskt parti skulle göra."
Birro är generaliserande, det måste man medge. Men är det poänglöst? Biskop Bonnier talar om att evangeliet ska vara politiskt men inte partipolitiskt. Det kan man kanske säga - om man är reformert och om man inte sitter i ett partipolitiserat kyrkosystem. Vi andra säger kanske att evangeliet får konsekvenser utöver det personliga - i samhället - och att de kristnas kallelse också innefattar ansvaret att profetiskt kunna skilja mellan ont och gott. Men vi är programmatiskt kritiska mot något som klavbinder Kyrkan. Libertas Ecclesiae, Kyrkans Frihet, är vad vi står för. Och den friheten är i hög grad friheten från världslig politik in i de kyrkliga styrsystemen.
När det kommer till styrelsens texter till Kyrkomötet, tycker jag Birro har en poäng. Det har jag markerat i skrivelsen KsSkr 2014:1, Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå åren 2015-2017, s 42.
Reformationen fortgår kan betyda allt från att "vi håller på och förändrar" till vad ordet egentligen betyder: Vi ifrågasätter alltid så att Kyrkan behåller sin form, den form Gud gav. Reformationen är en fråga om vad Kyrkan är, inte ett projekt för att förbättra världen. En reformert teologi kan nog tänka sig att "vi har att förstå sammanhang i vår omvärld utifrån evangeliet och se om det motstrider evangeliet". De evangeliska och de katolska tänker inte riktigt så. De menar nog att det oriktiga i världen kan avslöjas också av dem som aldrig hört evangeliet.
Jag har faktiskt lite svårt att dela glädjen över att Marcus Birro går sin väg. Han ställde sanningsfrågor och bestämde sig för att i Svenska kyrkan hör han inte hemma. Nu önskar biskopen att han i sitt nya sammanhang ska få vila från sina frustrationer. Vad det detta Jesus lovade? Eller var det något annat han tänkte på när han sa att lärjungen fick vara nöjd om det går honom som hans Mästare? På en punkt skulle jag vilja mana Marcus Birro att fundera över sanningsfrågan. Det finns inget som är hans sanning. Egna erfarenheter kan man ha. Sanningen däremot är allmängiltig . Och de kristnas relation till sanningen? Joh 8, kanske.
Det värsta tycker jag är del 2.
SvaraRaderaDet avslutas med en pedofilhärvevarning. Det måste vara något av ett "all time low"- teologiskt skamgrepp.
Denna strategi behöver (nog) diskuteras med en bra PR-byrå, för att inte slå tillbaka mot SvK själva.
I Stockholm, när jag var aktiv i St Jacob, fanns en kollega till Åke, som förhoppningsvis sitter inne än (det fanns många fler).
Man skäms. Debattknepp som dessa är så dåliga att ingen kommer gå på dem.
Kejsaren är naken och SveK blir inte mindre naket, bara för att man börja fibbla med ordinarie antikatolskt underlivsperspektiv...
Kyrie eleison!
Anders Gunnarsson
Den likt Markus Birro orätt förtalade, hånade, jagade och mobbade prästen Helena Edlund har på sin blogg publicerat ett öppet brev till Åke Bonnier.
SvaraRaderaMed risk för att Helena åter skall utsättas för ett drev av de kyrkligt politiskt korrekta enligt principen "guilt by association", dvs att hon eftersom hennes blogg länkas från Dags sida skall anklagas för att vara åtminstone kvinnoprästmotståndare, (ja, man vet aldrig vad dom kan få för sig ;-)
så finns hennes öppna brev här.
http://helenaedlund.blogspot.se
Skrivet från hjärtat och i sanning.
en vante i halland
"Denna resa ger Birro "trots allt inte rätt att skriva generaliseringar och felaktigheter" om det trossamfund han tillhört."
SvaraRaderaVAFÖR får man inte skriva om man tycker annorlunda. Speciellt om man har missförstått någonting? Man kan ha helt fel när man skriver, men just för att man skriver så får andra möjlighet att korrigera och komma med motargument eller frågor. Det är väl så man lär sig tillsammans och växer! Om man nu är intresserad av att lära sig, för att inte tala om att vilja växa.
Åke Bonnier använder på sin blogg uttryck som: " "påhoppad av de som ”vet bättre”. ", " det är smällar man får ta" och "påhoppen kan vara vedervärdiga."
Varför ska man ta sådnat så personligt? Varför ska det handla om det egna JAGET, egot? Tänk om vetenskapsmännen resonerade likadant! Om man hade sagt till Einstein att du inte FÅR utveckla sådana där oförskämda teorier. Jag känner mig PERSONLIGEN KRÄNKT av dem för att de utmanar MIN världsbild, den som JAG är van vid att känna mig trygg med.
Kan inte den religiösa debatten få vara lika öppen som den vetenskapliga?
Gud är väl ingen papperstiger som vi till varje pris måste försöka skydda med våra religiösa floskler? Fram för fler Christer "Strulmarks" i debatten!
Om vi vill komma till Gud så kan vi inte hålla fast vid någonting som inte tål prövning. Därför kan det vara klokt att börja vänja sig vid att bli ifrågasatt redan nu.
Bloggardag har förresten visat sig vara otroligt tolerant mot det annorlunda.
En anonym en
Stiftchef Bonniers intellektuella och moraliska kollaps har nog nu nått den nivån att han inte begriper då han använder maktspråk och står upp för en censurens och tystnadens kultur.
RaderaSvky är helt förlorat!
/Antony
Bloggardag. "Biskop Bonnier beskriver Svenska kyrkan som "en Jesuscentrerad kyrka i den evangelisk lutherska traditionen."
SvaraRaderaDet är Biskop Bonniers skyldighet att vara lojal mot sin arbetsgivare, företaget som heter Svenska kyrkan. Han får faktiskt BETALT av detsamma. Klart han polerar kyrkans fasad. Kanske spiller det lite skräp på hundvalpar som småskäller därnere, men spelar ingen roll bara jobbet blir gjort. Man kan klappa dem lite snällt på huvet och krafsa bakom örat så springer de sin väg snart. Och lugnet är återställt.
En anonym en
Bonnier: "...Jesuscentrerad kyrka i den evangelisk lutherska traditionen..."
SvaraRaderaDet här uttrycket innehåller en självmotsägelse. Den evangeliska lutherska traditionen är inte Jesuscentrerad. Den är centrerad kring vad människorna har gjort mot Jesus (dödat honom!) , inte kring Jesus själv.
Den evangeliska lutherska traditionen lär att vi kommer till Gud om vi TROR att Jesus har dött för oss.
Jesus själv lärde och lär fortfarande att vi kommer till Gud om vi följer Jesus. Att följa Jesus är att förlåta allt och alla på samma sätt som Han själv förlät. I Bibeln ges ett alternativ till detta och det är helvetet.
Det fanns redan för 2000 år sedan människor som inte tålde att höra vad Jesus ville ha sagt.
Om de, istället för att reta sig på honom och korsfästa honom, plötsligt hade börjat lyssna på honom och förlåtit honom så hade det inte blivit någon kristendom över huvudtaget! För de kristna måste det ju vara en väldig tur att de inte gjorde det utan utförde det smutsiga jobbet från början till slut så att det nu finns ett offer att tro på. Man undrar bara varför man inte tackar och firar Judas utan ser honom som en ond person. Logiken där?
En anonym en
Ja, händelserna där, för så länge sedan, om hur Kaifas oroade sig för att hela templet, redan då, skulle slås ned av den romerska makten, samt också hela befolkningen i samma veva, bara för att – Den Där Människan - , hade fått en massa anhängare med sig, hade upprört en massa människor, och att det i sin tur hade fått Pontius Pilatus ögon att börja vilja ana – ugglor i mossen - ? Dsv., att det kanske var, åter igen, ett uppror på gång, som skulle tvingas behöva slås ned och betvingas, för annars, ja, annars? Vaddå? Kanske Pontius Pilatus skulle förlora sin tjänst…? Vem vet….
RaderaMen Kaifas, stackars oroade och oroliga Kaifas, vad skulle han göra?
Själv kunde han inte döma Honom till någon död. Själv kunde han inte döda Honom. Och det var inte heller Kaifas och hans förtrogna och trogna, som över huvud taget hade startat det som verkade likna upprorstendenser, både mot honom själv och stora rådet, samt tydligen också mot självaste den romerska makten, och Kejsaren själv.
Nej, stackars överstprästen, rabbinen, Kaifas, skulle man kunna säga. Vad skulle han göra?
Och Pontius Pilatus tycker inte riktigt heller att Jesus verkar vara någon illvillig, upprorisk, hatisk eller krävande –upprorsledare - , - rebell -, eller – terrorist - . Nej, i hans ögon verkar Han tämligen oskyldig, fastän att Han ändå tydligen skapat oro och lite upprorsstämningar i den romerska provinsen Judéen. Detta som ansågs tvunget att – kvävas i sin linda - , innan det verkligen på riktigt växte sig till en riktig upprorsrörelse mot det Romerska Imperiets makt och auktoritet….
Och, så gick det som det gick.
Jesus blev inte dödad . Han offrade Sig Själv för att där och då beskydda den judiska församlingen, templet, samt hela befolkningen.
Hela församlingen, inklusive templet för tillbedjan riskerade nämligen annars att, såsom kollektiv, bli bestraffade av den romerska maktens soldater, kanske brännas ned, eller på annat sätt raseras.
Hela befolkningen sågs som ett sammanhörande och delskyldigt kollektiv till dessa, till synes, upprorstendenser, ledda av Jesus, i Judéen.
Det var alltså den romerske befälhavarens skyldighet att hålla på plats och stävja sådana tendenser till uppror.
Jesus säger till Pilatus: - Mitt rike är icke av denna världen.
Pilatus tolkar då förmodligen det som någonting just ickehotande mot hans makt, eller hans Romerska Imperium, och hans Kejsare. Därför ser Pilatus då inte på Jesus som något egentligt hot, eller som någon egentlig skyldig förbrytare av något slag.
Det är befolkningen som får välja, och som då röstar för att Jesus skall bestraffas, så att de alla därmed skall kunna få lugn och ro, och slippa hot. När Jesus blir beskriven som – Judarnas Konung -, fastän samtidigt som uppviglare som kunde riskera att föra hela den judiska befolkningen där och då till revolt och uppror, så tar Han då ändå där och då, verkar det som, på sig en roll - såsom Konung - , för den judiska befolkningen, och – dör istället för dem - och befriar dem därmed från den romerska maktens potentiella repressalier mot dem alla, inklusive deras tempel för tillbedjan.
(I krig, liksom i schack, så är s.a.s. spelet över när – konungen - är slagen.)
(Upproret, vilket senare verkligen också kom, då templet verkligen också förstördes, omkring år – 70.)
Efteråt säger Kaifas till den romerska maktens företrädare, om sig och sin grupp:
- Vi har ingen annan konung än Kejsaren.
Och så var lugnet återställt i den romerska provinsen Judéen vid omkring år 33.
Wikipedia skriver: Judiska kriget var en konflikt som pågick mellan åren 66 och 70 e.Kr. Konflikten tog sin början i Judéen.
RaderaOrsaken var ett starkt politiskt och religiöst tryck på det judiska folket. Det gick fyra år innan romarna fick situationen under kontroll. När de intog Jerusalem förstördes templet så grundligt att bara grundmurarna, den så kallade Klagomuren, blev kvar.
År 6 blev Judéen en del av provinsen Syria. En i Bibeln omnämnd folkräkning orsakade ett judiskt uppror mot ockupationsmakten. Herodes den stores son Herodes Arkelaos blev efter sin far lydkung (etnark) av Judéen, Samarien och Iduméen. Om han nu var för mjuk emot den här folkrörelsen mot folkräkningen vet man inte, men han avpolletterades år 6 av kejsar Augustus.
Hädanefter blev det allt som oftast en romersk prefekt, i Nya Testamentet kallad för ståthållare, som styrde Judéen.
Mellan åren 6 och 7 organiserade Judas, son av Esekias, ett uppror mot romarna. Judas var en av flera folkpredikanter som utgav sig vara "Messias", "Kristus" på grekiska. Det fanns flera rörelser med så kallade sluttidförväntningar, som ändå skilde sig från varandra. Många trodde att på "Herrens dag" skulle en mänsklig eller gudomlig person, meschiya, komma och föra dem till Guds rike.
Den här stämningen bland religiösa judar blåstes under av så kallade religiösa ivrare, seloter. De ville driva ut romarna och installera ett teokratiskt judiskt kungadöme.
De var i början i minoritet. Majoriteten av befolkningen ville helst bibehålla status quo.
Till dem hörde maktapparaten, framförallt Jerusalems tempels präster, sadukéer, de judiska ämbetsmän som i princip styrde Judéens kulturella och statliga organisationer, och naturligtvis det viktigaste, Judéens härskare och deras lakejer, som hade hand om beskattningen av befolkningen och av näringslivet och som kallades för herodianer.
Sedan fanns det hellenistiska judar, näringslivets pelare som hade den finansiella makten i landet.
Augustus Oktavianus dog år 14. Hans styvson Tiberius ”Caesar Augustus” övertog jobbet omedelbart. Han fortsatte Augustus moderata politik. Och framförallt hans finansiella politik. Han försökte förbjuda den judiska religionen i Rom och Italien men lyckades inte driva bort judarna ur landet. Under hans regeringstid grundades en av de första kända hemliga statspolisorganisationer. Hans bästa vän, Sejanus övertog från år 26 största delen av regeringsarbetet.
En av Tiberius sista utnämningar var Pontius Pilatus som prefekt av Judéen.
Det romerska Palestina skakades av uppror under hela ockupationen.
SvaraRaderaOch något lugn återställdes knappast ,nästa stora upprop dröjde inte längrd än till är 52, inte 70.